Skötgrönnan
Skötgrönnan är en särpräglad ö som ligger drygt 2 km från kusten vid Skallön söder om Bureå. På en yta mindre än en kvadratkilometer ryms en intressant historia, ett fritidsparadis, en unik flora och rikt fågelliv.
Fakta
Utfärdshamn/naturreservat
Sjökort 422
Torrtoa, sevärdhet.
Ankring i viken. Brygga planeras att anläggas 2011 eller 2012
Öns historia börjar när ön dök upp ur havet på 1600-talet. Den var tidigt viktig för fisket längs kusten. Minnen från den tiden är husgrunder, labyrinter och en kompassros. Skötgrönnan är den sydligaste av sandöarna längs Bottenvikskusten. De enda delarna som består av sand är ett litet rundslipat hällparti på den norra delen av ön och ett rev av block och sten åt sydost. På ön växer gles lågvuxen tallskog omväxlande med öppna sandhedar med spridda enbuskar. I sanden växer strandärt, strandråg och olika raggmossor. Ön kantas av fina sandstränder och är ett populärt utflyktsmål under högsommaren. Skötgrönnans naturreservat bildades 1968 och området ingår också i Natura 2000-nätverket med syfte att värna dess speciella miljö och växter.
Vi går en promenad runt ön. En sandstrand, len och varm, möter oss med små och medelstora stenar spridda i stråk. Vår vandring går vidare längs stranden med dess sanddyner, som ger skydd, när nordanvinden blåser. Vi kommer till mer kantiga hällor, som ser ut att vara sågade i stora block. När inlandsisen ryckte fram, plockade isen med sig bitar av berget eller också sprängdes berget itu av frosten. Hällorna på norrsidan är mjukare i formen, eftersom den sidan var vänd mot den framryckande inlandsisen.
Efter en ansträngande vandring mellan stora block och hopp mellan skrevor, närmar vi oss ännu en sandstrand med lika mjuk sand men stenarna är däremot lite kantigare, och här och var stöter vi på bitar av flinta. Det har berättats att förr i tiden, när lastskepp kom till hamnarna vid kusten, (tex. Bureå, Örviken och Skelleftehamn m.fl.) hade de flinta i lastutrymmet som barlast. Innan båtarna la an vid kajen, så skeppade de av flintan i havet. Därför kan flinta, som egentligen inte finns i vår berggrund hittas längs vår kust. Vid sanddynens topp möts vi av en praktfull syn och känner en intensiv rosen-doft. Vita och rosa hartsrosor flödar i de knubbiga buskarna, och marken är täckt med blåviolett strandärt.
Snart står vi på öns sydligaste udde med namnet Gadden. Tittar vi bakåt, ser vi, att stranden ligger i en liten lagun, och vänder vi oss framåt igen finns där hällor, som sträcker sig ut i vattnet. Längst ut på en klippa ligger en säl och vilar, säkert mätt efter en god fiskelycka. Synen känns unik, men blir nog alltmer vanlig, eftersom sälbeståndet ökar mer och mer i Bottenviken.
Stranden vi nu går på är öns nordsida, kullerstenar och rundslipat grus. När det stormar från ost, är inte vågorna nådiga mot denna sida av ön. Vinden tar sats från den finska sidan och har oanad styrka, när den når stranden. På norra sidan av ön finns också höga klippor med mjuka former. Detta är öns högsta del. Vi rundar ännu en udde, som kallas Kyrkrevet och passerar en strand med runda stora stenar och större block. Rosorna bjuder på väldoft här och var längs vår strandpromenad med sina spridda utplacerade buskar. En kortare bit sandstrand med ännu mer vackert slipade stenar passerar vi, innan vi är åter vid vår utgångspunkt, båten.
Skötgrönnan tillhör Piteå kommun.
Kommentarer från