På tur med svävaren i Luleå skärgård
Förfallstrafiken med svävare i Luleå skärgård är ett måste för att de fast boende på öarna ska kunna ta sig in till fastlandet och tillbaka hem under den period när isen inte bär och det är för isigt för att använda båt.
Isvägarna i Luleå skärgård fungerar både som en viktig del i infrastrukturen och som en turistattraktion. Speciellt för den som aldrig sett is och snö känns det märkligt att åka bil på havet. Totalt plogas varje vinter cirka 25 kilometer, 40-45 meter breda, isvägar i Luleå skärgård. En normalvinter är dessa körbara från början av februari.
En väg startar vid Tjuvholmssundet, går över till Sandön och sedan via Sörviken till Junkön, medan två andra vägar utgår från Hindersöstallarna. En bit ut från land kommer man då till en korsning och kan välja att åka mot Hindersön eller mot Storbrändön.
Livskvalitet
Seppo Kärkkäinen flyttade 2006 ut till Storbrändön. Han arbetar skiftgång i SSAB:s järnverk i Luleå.
– Boendet på Storbrändön ger mycket livskvalitet. På ön är vi idag fem fast boende familjer. De flesta andra öborna är yrkesfiskare, säger han.
Seppo åker största delen av året mellan ön och fastlandet med sin tio meter långa Kulkuri och innan isen är tillräckligt tjock för att fungera som isväg nyttjar han förfallstrafiken med svävare.
– Sedan har vi några månader med isväg och därefter blir det en kort period med svävare innan jag kan sjösätta båten igen.
Första turen
Hindersöstallarna, som ligger på den östra sidan av Hertsöskatan är en av de större småbåtshamnarna i Luleå med cirka 250 båtplatser och några gästplatser. På den norra piren finns en sjösättningsramp som vintertid omformas till nedfart för isvägen.
Idag är det den 18 april och samtliga isvägar i Luleå skärgård stängdes för några dagar sedan. Seppo Kärkkäinen ska därför för första gången under vårsäsongen åka med svävare ut till Storbrändön.
Han står ute på piren och blickar ut mot havet där Anders Innala, från Offcoast AB, snart ska komma med sin svävare Vildhäxan. Något efter tidtabellen dundrar Vildhäxan in mot Hindersöstallarna. Några passagerare som Anders plockat upp kliver av och Seppo stiger ombord. Han tar på sig hörlurarna, som också är försedda med mikrofon så att han kan kommunicera med Anders.
– Ljudnivån från svävaren är för hög för att man ska kunna föra ett normalt samtal, förklarar Anders.
För de boende, som totalt uppgår till cirka 80 personer, finns under förfallsperioden möjlighet att åka med svävaren två gånger i veckan, måndag och fredag.
– Det fungerar riktigt bra men visst skulle det vara trevligt med ännu fler turer, säger Seppo.
Anders berättar att en del sommarstugeägare, som måste betala ett högre pris än de fast boende, bokar en svävartur ut till sin stuga och sedan inväntar de öppet vatten. På så sätt får de en ”tjuvstart” på sin stugsäsong
En del omvägar
Nu bär det iväg ut på den tunna isen. Det är blåsigt idag så passagerarna får ibland hjälpa till med balansen genom att luta sig åt något håll. Vårvädret har slagit till snabbt så Anders måste åka en del omvägar för att slippa alltför mycket öppet vatten.
– Att köra svävare i höga vågor är ingen höjdare. På isen tar svävaren cirka 20 liter per mil och i vatten handlar det om närmare 30 liter, berättar han.
Isen är ganska skrovlig så Anders väljer att hålla nere farten. Men ojämnheterna i isen känns knappt.
– Vi kör nu 20 knop och om isen är slätare kan jag ligga på 35 knop. Konsten är att försöka få så lite friktion som möjligt mellan svävaren och isen.
För att få köra svävare kräv ett svävarcertifikat som Sjöfartsverket utfärdar och det är inte många företag i Sverige som fått ett sådant. Ett av dessa är Offcoast som kunnat visa på att de ”gör nytta” med sin svävare.
Packissafaris
Anders och hans fru Anna, som själva är skärgårdsbor och bor på Hindersön där Anna har sina rötter, köpte Vildhäxan 2008. Förutom förfallstrafiken använder de den också till att ta ut turister på packissafaris. Under vintern pressas stora block av snö och is samman av vinden och det hårda klimatet i den yttre skärgården.
– Packisvallarna kan vissa vintrar bli upp mot 20 meter höga, men ingen vinter är den andra lik och höjden varierar kraftigt år från år. Det är hur som helt en naturupplevelse som slår det mesta, säger Anders.
Vildhäxan har nu kommit fram till Storbrändön och Anders försöker att göra en snygg landning vid strandkanten. Det är inte speciellt lätt eftersom lågvattnet medfört att man fått höga iskanter. Men Anders lyckas manövrera farkosten in så att Seppo kan kliva ut på ett bekvämt sätt.
Sedan bär det av till Junkön där Bengt Ruthström, som jobbar vid Luleå tekniska universitet, väntar på att bli upplockad för att åka till Hindersöstallarna.
Text: Lars Westerlund
Bild: Per Pettersson