Vasikkavuoma naturreservat
Vasikkavuoma en av norra Europas största sammanhängande slåttermyr. Ytan är på ca 250 hektar och under sin storhetstid fanns där ca 350 lador. För närvarande finns det ett 70- tal lador kvar. Namnet Vasikkavuoma härstammar troligen från det lapska ordet Wasckjåck.
Eftersom den 250 hektar stora myren var en ”kornbod” på grund av sin riklighet på sjöfräken var den en stor tillgång för gårdarna i närheten . Vid laga skifte 1880- talet stod det enstaka lador ute på myren. Före denna tidpunkt hässjade man höet och lät det stå ute hela året tills det var dags att transportera hem fräkenet. Enligt hörsägner var det renägarna som efter laga skiftet bekostade tillkomsten av lador genom att skänka virket till brukarna så att dom kunde uppföra ladorna. Brukarna (bönderna) hamnade i dispyt med renägarna på grund av att höet stod ute hela året så att renarna kom åt att äta från hässjorna innan bönderna hann köra hem höet därav beslöt renägarna att hjälpa till med uppbyggande av ladorna.
Vid myrkanten stod en eller flera slåtterkojor där man kunde rasta och eventuellt sova över om det var för lång väg att gå hem om kvällarna. En av slåtterkojorna står fortfarande vid slåtterkanten och kan berätta sin långa historia genom att användarna ristade sitt namn och datum i de tjocka väggstockarna. Den äldsta inristningen gjordes den 27 april 1811.
Sätter man sig i slåtterkojan, stänger ögonen och sjunker ner i tystnad så kan man höra stockarna skvallra om en flera hundra årig historia, vedermödor som våra förfäder hade att ta fram sitt dagliga bröd men man kan även höra skratt från grovhugna röster när de för ett kort ögonblick glömde vardagens vedermödor. Lyssnar man riktigt noga kan man höra barnens glada rop och tjoande när dom springer och leker med varandra.
Vasikkavuoma kallas även för ”Ladornas rike” för det många kvarvarande ladorna ute på myren. Ladorna är timrade av furor och granar från den intilliggande skogen. Fallfuror och torrgran var det starkaste och ett av det tåligaste virket som fanns att tillgå och krävde ingen speciell behandling för att hålla längre . Granstockar lades hela som grund för att därpå bygga upp själva ladan. Det var viktigt att man fick upp ladan från myren för att undvika svallisen på våren som kunde förstöra höet i ladorna. Taket gjordes av senvuxen furu som klövs på längden till tjocka brädor och lades som tak med fiberriktningen neråt för att vattnet skulle rinna lättare bort och inte tränga in i trädet. Väggarna i ladorna är inte helt raka, utan gavlarna är bredare upptill än nertill. Det hade två olika funktioner, ena var att höet hindrades att packas alltför hårt vilket förhindrade mögel. Det andra var att det inte samlades så mycket snö runt omkring ladan när man skulle ta hem höet eftersom konstruktionen var sådan att det bildades vindvirvlar runt ladorna som blåste bort snön.
Det öppna myrlandskapet på Vasikkavuoma ger ett rikt fågel och växtliv. I myrens mitt där det är som våtast, växer sjöfräken, strängstarr och vattenklöver. Totalt växer det ca 50 olika arter på myren som bildar ett ”växtsamhälle” som är typiskt för en rik slåttermyr och som blir alltmer sälsynt. Några exempel på växter är Kärrspiran, Slåtterblomma, Sprängört, Myrbräckan, Tätört och Silkeshår. Flera arter av orkidéer växer på myren bl.a. den sällsynta Lappnyckeln.
På våren kommer det ett stort antal flyttfåglar som på sin flygning norrut till sin häckningsplatser stannar för att vila sig. Under våren hör man tranornas sång över hela byn som annonserar sommarens ankomst om än den verkar vara långt borta. Under flera år har ett par tranor häckat ute på myren. Storspoven samt en stor del av dom övriga vadarfåglarna häckar på myren vilket gör att den under sommarmånader är en barnkammare för ett flertal av fågelarter som annars skulle dö ut.