Sveriges nordligaste fjällbotaniska trädgård finns i Jokkmokk, en dryg mil norr om polcirkeln. Här bekantar du dig med fjällväxter som egentligen växer på fjälltoppar i Sarek eller artrika hedar i Padjelanta. Här bygger fjällträdgårdsmästaren Ingrid ett alldeles eget fjäll medan matkreatören Eva från Essense of Lapland smakar sig igenom floran av vilda örter.

Den fjällbotaniska trädgården i Jokkmokk är en del av Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum. Under drygt två decennier har en egen liten värld, ett fjällandskap i miniatyr, vuxit fram. Spännvidden går från taigaskog och lågland till snölega och den lilla fjälltoppen Ingrid, där urberget mödosamt blottats med handkraft. Här kan du klättra upp och blicka ut över en hel liten fjällvärld med en unik mångfald av arter. En hektar ren lycka, tycker Ingrid Hellberg, trädgårdsmästare vid Fjällbotaniska trädgården i Jokkmokk.
– Växterna är hämtade med stor vördnad från fjällen efter tillstånd från Länsstyrelsen. Det är viktigt att se till att växterna kommer till en plats med liknande förhållanden som där de hör hemma. Man måste respektera växterna, säger Ingrid fjällträdgårdsmästaren Hellberg.

Inspirerats av fjället Jarre

Att anlägga en fjälltopp i den frodiga skogen alldeles vid Jokkmokk har varit en sann utmaning för fjällträdgårdens team. Men för en biodynamisk trädgårdsmästare som Ingrid, som fick sin passion för alpina växter i klippträddgården på Botaniska i Göteborg, har det varit värt allt slit.
– Jag har fått inspiration från fjället Jarre därifrån man ser fjällets vyer. Det blir en underbar plats där man kommer att kunna se växter i naturliga bestånd utan att åka till Sarek. Vissa växter har snabbt funnit sig tillrätta medan andra varit kinkigare. Fjällgröna, Diapensia lapponica, har varit en utmaning. Den kräsna vintergröna dvärgbusken växer naturligt bara på karga vindpinade fjälltoppar.

Välgörande lugn

Kvarnbäckens skummande vatten brusar och svartvit flugsnappare, bofink och hackspett stämmer in i symfonin medan en guldvinge fladdrar förbi. Solstrålarna bryts i en jungfrusländas vingar, där den sitter ett kort ögonblick på en sten vid bäcken. Trots liv och rörelse är det ändå lugnet som fångar besökarna. Det här är en plats för stillhet och sinnesro, en kravlös plats.
– Här får man vara den man är, en plats där man hämtar andan, säger Ingrid.

I det lilla trädgårdscaféet frestar lokalbakade bullar och ett bildspel med fotografier tagna av den legendariske parkvakten Edvin Nilsson. De flesta slår sig till ro i trädgården, tar sig tid. Under sommarmånaderna när trädgården har öppet för visning, och under juli när det även är helgöppet, förändrar sig vyerna ständigt. Att följa en blomma från knopp till kronbladsfall blir bara det ett litet projekt. Varje eftermiddag är det tema om fjällens växter och vilda nyttoväxter. Ingrid har märkt av det ökande intresset för vilda ört- och läkeväxter. Varje år säljer alla böcker i ämnet slut.

Själv är hon särskilt förtjust i fjällnässlan, Urtica dioica L. ssp.sondenii, som inte har lika ettriga brännhår som den vanliga brännässlan. Den använder hon gärna både i soppa, smoothies och te, eller torkad i bröd. Rosenrot, Rhodiola rosea, är en annan medicinalväxt som fascinerar.
– Den trivs uppe till fjälls vid vattendrag. Av den kan man göra tinkturkur, om man är trött och behöver extra energi, berättar Ingrid.

Fröjd för öga, öra och gom

På fredagar sommaren 2016 bjuder Eva Gunnare in besökarna till sin smakfulla värld i just Fjällträdgården. Denna gomkittlande smakföreställning på svenska och engelska, fylld med berättelser, bilder, sånger och många goda smakbitar, har utöver guidningar och örtkurser blivit hennes signum i såväl Norrbotten som Sverige. Eva är också en av många frivilliga som möter Fjällträdgårdens besökare under helgerna genom hennes engagemang i Ájtte Musei Vänner.
– Fjällbotaniska trädgården är en riktig pärla, säger Eva Gunnare entusiastiskt. Hit går jag ofta och bara insuper atmosfären.

Med smak för det goda

Hennes eget örtintresse blev förstärkt när hon som ung arbetade på fjällstationen i Kvikkjokk och blev presenterad för bland annat den oansenliga växten ormrot, Bistorta vivipara, en av de fjorton viktigaste svenska växterna att känna till vid en överlevnadssituation. Den har traditionellt använts av samerna, som känt till den näringsrika växten.
– Rötterna innehåller 25 procent kolhydrater, men man kan också äta de spetsiga bladen. När groddknopparna under de små vita blommorna mognar smakar de lite hasselnöt. Även de är kolhydratrika. Torkar man dem förlorar de sin nötsmak och får istället en god rotfruktsmak. Fröna kan användas istället för vallmofrö på bröd och till att dekorera smörgåsar och sallader. Det blir lite knaprigt och mycket smak, berättar Eva och avslöjar därmed orsaken till att hon kallar sig matkreatör och inte örtexpert.
– Jag har riktat in mig på vad olika växter smakar, inte bara hur de används ur överlevnadssynpunkt. Min drivkraft är att hitta det som är gott. Samtidigt som jag samlar traditionell kunskap experimenterar jag och har en liten produktion av örtprodukter som jag tycker är roligt att dela med mig av.

Rosenrot.

Läskande sommardryck mot huvudvärk

En annan favoritväxt är älgört, Filipendula ulmari, som växer längs Kvarnbäckens stränder i videsnåren. Under försommaren har växten röda stamflikar och lite senare kraftigt doftande gräddvita blommor. Älgört innehåller salicylsyra och kan därför ersätta en värktablett. Den som är allergisk mot salicylsyra ska däremot vara försiktig.
– Jag plockar bladen, som blir ett gott örtte, och blommorna strax innan de är fullt utslagna och gör en riktig läskande sommardryck med frisk somrig mandelsmak. Särskilt festlig blir den om man tillsätter lite bubbelvatten. Ibland har Eva jämfört älgörtens doft med björnklister eller tuggummit Jenka.
– Men det är bara vissa generationer som förstår den liknelsen, skrattar hon.

Vild sallad med blommor och örtkryddat bröd

Under försommaren plockar Eva det vilda rakt ner i salladsskålen. De små decimeterhöga borstarna av unga rallarrosskott, små späda maskrosblad med sin peppriga smak, daggkåpans spädaste blad liksom små björklöv, som är lite bittra men ändå friska och goda i en somrig sallad.
– Röllekans blad kan man också plocka, när de är som små minigranar. De har en riktigt kryddig god smak. Sedan finns det många ogräsväxter i trädgården, som svinmålla och våtarv som gärna kan förvällas och fräsas i smör. Och så ängssyran förstås, men den innehåller oxalsyra. Äter man mycket ska man äta någon mjölkprodukt till, kanske en yoghurtdressing.

Eva Gunnare, matkreatör.

Eva gillar också att strö vilda blommor på maten. Alla vilda violer i Sverige är ätliga, maskrosens små gula kronblad och de röda söta från rödklöver. Hon använder också örter när hon bakar.
– Mina favoritsmaker är torkade björklöv och rostade kvannefrön som man kan ha istället för fänkålsfrön, de har en stark och annorlunda men fantastisk smak med doft av choklad. Och så skvattram, som jag ibland använder istället för rosmarin i brödet focaccia, säger Eva, men råder till försiktighet med just skvattram. Trots att den är en gammal teväxt är växten giftig och kan irritera slemhinnor och orsaka förgiftning vid större intag.

Favoritväxten alla kategorier

Hennes favoritväxt, alla kategorier, är den ståtliga fjällkvannen, Angelica archangelica, som till fjälls kan bli två meter hög.
– Den har en sådan otrolig växtkraft med mycket power i sig. Den tar ett par år på sig att blomma och har en parfymliknande doft när man bryter stjälken. Antingen älskar man den eller så tycker lite mindre om den. Traditionellt är fjällkvannen använd som både medicin och grönsak. Blomstjälken innan blomning är godast. Skalad är den krispig, mjäll och god, säger Eva hänfört. Växten har bakteriedödande och immunförsvarshöjande egenskaper och sägs vara bra för allehanda magproblem. Eva berättar att hon ibland brukar kandera stjälken till godis – precis som fransmännen gjorde under medeltiden.

Kanderad kvanne. Foto: Magnus Skoglöf.

Lär dig mer
Öppettider och program på Sveriges nordligaste Fjällbotaniska trädgård hittar du på Àjttes hemsida.

Plocka hållbart

Hennes kunskap har hon till stor del fått under en årslång utbildning med Greta Huuva, samisk matambassadör som driver caféet och restaurangen Viddernas Hus i centrala Jokkmokk, där bakverk och rätter naturligtvis är kryddade med allt det vilda och goda.
– Greta Huuva är min läromästare. Hon har gedigen kunskap och brinner för vilda växter. Det hon främst har lärt mig är att plocka med respekt för naturen. Allemansrätten omfattar bär och svamp, som växer upp på nytt varje år, men om man plockar för mycket rötter och blad skadar man växterna. Ofta behöver man också markägarens tillstånd, påpekar Eva. Av kvannens tre stjälkar plockar hon därför bara den yttersta stjälken. Det gäller att skatta växten med förstånd och ödmjukhet.
– Jag tar aldrig stjälken som går till roten, jag vill ju att växten ska komma tillbaka nästa år. För allas skull måste man vara väldigt försiktig när man skördar vilda växter. Man måste plocka hållbart.

#ajtte på Instagram
Läs också
  • 11
    Folk

    Eva Gunnare – med smak för Swedish Lapland

    När hon i tjugoårsåldern flyttade från Stockholm till Swedish Lapland för att jobba på en fjällstation upplevde hon sin första livsomvälvande förändring. Många år senare kom nästa när hon hittade sin roll som ambassadör för smakerna i Swedish Lapland. Möt Eva Gunnare – matkreatör och nyfiken utforskare av naturen

    Therese Sidevärn
  • Jokkmokks marknad, med smak av historia och natur

    Sedan 1605, i över fyra hundra år, har färgstarka Jokkmokks marknad firats årligen med start den första torsdagen i februari. Den varma folkfesten bjuder på kulturaktiviteter och fantastiska matupplevelser just när vintern är som kallast. Marknaden lockar 10 000-tals besökare från hela världen till det som fortfarande är den självklara mötesplatsen för samer från hela Sápmi.

    Ella Jonsson
  • Flora och fauna på fjället

    Funderar du över vad den där lilla vita blomman du fick syn på längs vandringsleden heter? Göran Wallin ger dig en snabb guide över några fjällväxter du kan kan få syn på i Swedish Laplands fjällvärld.

    Göran Wallin