Författaren och flugfiskaren Gunnar Westrin trivs bäst där landskapet är som kargast. På så sätt har Sandåslandet norr om Kiruna blivit en av hans reträttplatser i livet.

jag funderar ofta över vilka fiskeplatser jag har valt genom livet. Till en början var naturligtvis sfären relativt trång, barndomens tassemarker var självklart centrum i kosmos. Numera har jag också förstått att just det området var större än den samlade världsbilden. Men allt skulle förändras. Min första fiskeresa till det idag legendariska Sandåslandet skedde sommaren 1971. Efter något som närmast kan liknas vid en byråkratisk brottningsmatch kunde jag packa pinalerna och bege mig till Kiruna. Grejen var den att den jokk jag hade ämnat fiska i, på den tiden var ett rent samevatten. Det tarvades ansökningar, vilket gjordes till Länsstyrelsen i Luleå. Där brottades man. Orsaken till min första resa var inte enbart fiske – utan även botaniken. Blommorna har alltid varit en väg ut till vildmarken, dock aldrig utan ett flugspö

Höga hopp på Sandåslandet.

Vägen till det vilda

Jag blev naturligtvis hänförd av det sandiga landskapet, kargt, blåsigt och med en tystnad som var märkbart påträngande. Så här, många år efter premiären, kan noteras att just namnet Sandåslandet ännu inte existerade. På den tiden pratades mest om ”Den norra triangeln”. Inspiriation till min resa, förutom blommorna, var en bok jag läst; ensamvandraren Carsten Loranges klassiker ”Fluga i vildmark”. Nu förbryllades jag över vissa likheter. Av hans bilder i boken förstod jag att vi tältade i samma område, omkring det egenartade Sandberget. Dessutom blev tydligen Carsten lika förvånad som jag, när den första riktiga storharren högg.

“Det är våra namn och jag är säker att andra har andra namn på sina favoritplatser”

Det som slog mig mest, den första resan, var att det flacka landskapet gav mig en strålande utsikt, utan att behöva klättra upp på en högre kulle eller ett berg. En liten ås av sand räckte för att avslöja nya hemligheter. Sedan dess har jag försökt att komma upp på dessa sandhedarna varje sommar – även om det naturligtvis inte alltid har varit genomförbart. Men för ett tiotal år sedan anlände Polare Peter och jag för första gången till Vinjak. Efter många år längs jokkarna har mina kamrater och jag naturligtvis namngett vissa oförglömliga fiskeplatser, som Loodhstryket, Westrinudden, Purpurselet, Vargströmmen, Vinkelforsen, Storsandselet, 3G, Rydhströmmen, Storharrselet, Mickey Finnströmmen och Vinjak. Det är våra namn och jag är säker att andra har andra namn på sina favoritplatser.

Harr på nattsländeimitation.

Till Vinjak

Det hela började egentligen med att Peter gick uppströms, för att kolla början på selet. Han hade en idé om att strömmen skulle vara starkare, en plats där harrarna borde stå, längre uppströms. Vi såg naturligtvis ett och annat spontant vak utanför tältet, fiskar som säkerligen simmade runt på födosök och är svåra att få till hugg. Efter några timmar kom han tillbaka och var ordentligt upphetsad. Ett tiotal meter nedströms i selet syntes gång på gång en ordentlig harr vaka. Eftersom vattenståndet var relativt normalt, fungerade också vadningen. På femton meters avstånd, ett perfekt kast, fick han direkt en vacker sandåsharr. Den praktfulla fångsten följdes därefter av en handfull kilosfiskar.

Eftersom vi hade pratat om de gropar i jokken som jag genom åren hade lärt känna, och hur de fungerade under harrvandringarna, beslutade han sig för att utforska området. Naturligtvis fanns där en väl tilltagen fördjupning. Mystifikationen var att hålan var utformad på ren sandbotten, vilket förbryllade. Oftast är det en stor sten som ligger till grund för en sandgrop. Strömmen gör att en krater så småningom bildas bakom stenen. En sådan fördjupning brukar inte finnas i eviga tider. Den dagen brukar komma då gropen har blivit så stor att stenen helt enkelt faller ner. Vill det sig riktigt väl kan en ny urholkning bildas, även om det kommer att ta många år. På så sätt vandrar stora stenar över sandbottnarna.

Så mörkt som det överhuvudtaget blir på Sandåslandet en sommarnatt.

Den galna renen

För en tid sedan var vi där igen, Peter och jag. Vädret var förhållandevis varmt, ljumma vindar drog in över dalgången och myggintensiteten var sällsynt diger. Gropen fanns kvar och harrarna vakade. Vis av förra besöket valde vi tältläger betydligt närmare Peters plats. Efter tältresningen gjorde vi upp en liten eld och kokade sedvanligt välkomstkaffet. Snacket kom genast in på våra tidigare möten med Vinjak, och om de griniga renar som tydligen huserade på trakten. Och plötsligt kom faktiskt en ren framstormandes på heden, irriterad över myggens och bromsarnas framfart. Eftersom min kompis är en intresserad jägare, formade han händerna och blåste ur sig en brunstig älgs lockrop. Och renen blev fullständigt vansinnig, vilket föranledde oss att genast huka bakom tältet.

Men den riktigt tokiga renen träffade jag några år tidigare…

Men den riktigt tokiga renen träffade jag några år tidigare, på den plats vi tältade första gången. Det var ett relativt litet djur, men tydligen urförbannad på mig. Attacken kom så pass oväntat att jag med knapp nöd hann hoppa in i en buske. Så höll vi på en stund, in och ut ur busken allt medan jag försökte att kasta småsten på angriparen.

Godis för harren.

Krackelerad spegel

Polaren Peter tar verkligen fisket på det rätta sättet. När kaffeslurken och mackan var ett avklarat kapitel, rullade han ut liggunderlaget och sovsäcken på heden, letade fram en bok och intog snabbt ryggläge. Det var liksom inte så bråttom med fisket, den tiden skulle komma i alla fall. Och när den stilla aftonen hade lägrat landskapet, när vinden hade mojnat och renen schappat, slog han igen boken med en smäll och reste sig hastigt. Nu var det dags, nu skulle harrarna få det jobbigt ute i strömmen. Vid kanten av en urgammal pals (en förhöjning på en myr) där hjortronen så sakta höll på att mogna, satte vi oss ner för att kolla vakintensiteten.

Strömmen speglade den bakomvarande stranden, vars träd plötsligt blev en blandad paljett av blått, grönt och brunt. Mitt i strömmen steg en bumling, så pass ordentligt att hela den värld som speglade sig i selet plötsligt krackelerade. Några hekto över ett kilo tror vi att fisken vägde. Den måttades hur som helst till 52 centimeter. Peter var nöjd och jag hade fått mina bilder.

På latin heter harren Thymallus thymallus.

Den goda gropen

När vi vaknade om morgonen tycktes regnet fortfarande hänga i. Det smattrade gott från tältduken, vilket föranledde oss att koka kaffet i absiden. De stunderna är alltid guld värda. Där finns lugnet, nyvaknandet och kaffedoften. Saken blir inte sämre av att man upplever det tillsammans med en god vän, någon du känner både utan och innan. Allt blir liksom lite lättare då. Plötsligt började vi förstå att vi blivit lurade och det ordentligt. Bedrägeriet avslöjades när en förlupen solstråle plötsligt kikade in. Det var inte regn, det var mygg och knott som ville komma in i tältet på kalas. De studsade så hårt mot duken att det lät som ett stilla sommarregn. Så förmiddagssolen stod redan högt när vi kikade ut. Den ständigt sura renen gick och skrotade på heden och nere vid stranden patrullerade en envist pipande ljungpipare. Är det någon fågel som kan ge fjällfararen den rätta, lite melankoliska, känslan, så är den just den. Ljudet är kargt som landskapet, lika oemotståndligt vackert som en vindpinad sandås i motljus.

Gropen verkade osedvanligt lugn på förmiddagen. Trots uteblivna livstecken kände vi oss trygga. Vi visste att harrarna fanns därute. Nu var det också min tur att testa fisket kring och i harrhålan. Peter var taggad till tusen. Han påminde mig särskilt om den storharr han fick på stället för ett tiotal år sen, en praktfull fisk på hela 57 centimeter, med en ryggfena i kolossalformat. Det fanns något speciellt i luften den här dagen. En oförklarlig spänning hade etsat sig fast, något kännbart som inte riktigt gick att förklara. När jag vadade ut berättade kompisen att han föregående kväll trott sig ha sett skymten efter en hisklig harr. Fanns de på 1,7 kilo borde det finnas större, mumlade han innan jag sakta vadade ut.

Fjällvråk

The biggest one in the creek

Even if nothing was rising the fish showed their interest. Peter sat on his heels on a little hill with shrubs and willows between himself and the stream. A swift merlin escaped through the trees, followed by an enraged outfield of bluethroats. I have no idea how to define time. But it goes by. The graylings became more and more entertained by my flies as the day ripened and I kept fishing. Peter sat on his hill for a long time, all quiet, but finally he started fishing. He’d probably spotted something. Then a tangible vacuum swept in, all over the mountains. All of a sudden I found it hard to breathe. Was there someone who wanted to cry? I could feel the sorrow.

When we walked back towards our old spot a bit later Peter seemed dejected, more than I thought he had cause for. Something had obviously happened over there in the scrubland. Slowly he told me about the gigantic grayling that bit on his first cast and jumped high in the air before landing on its side with a loud splash. He saw how the fly came loose before the fish landed in the water and how forcefully the fly line came bouncing back. The largest creature in the stream had shown its face, said thanks for the invite, but then spat the iron out before it was too late. Evening arrived, the waders came off and the fishing rods were placed against a mountain birch. Coffee and sandwiches was dinner enough.
My friend wriggled his way into his sleeping bag and reached for his book. He suddenly smiled and
looked at me:
–It weighed two kilos. At least.

#sandåslandet på Instagram
Läs också
  • Genomhärlig på Emils Fiskecamping

    Intill Vindelälven ligger Emils Fiskecamping, en camping för passionerade fiskare. En plats man gärna återvänder till, år efter år. En plats där TV är överflödigt. En plats där du alltid välkomnas av ett solsken.

    Maria Broberg
  • Laxfiske enligt Calle Lundqvist

    I Sverige finns 16 vildlaxälvar. Flest forsar fram i landets norra delar. Ja, ska man vara ärlig finns alla utom två i norr. Dessutom stiger det fler laxar än på länge i de där älvarna – men det betyd...

    Ted Logart
  • Vulgatarallyt

    Ett par veckor varje sommar händer ett av naturens vackraste skådespel. En dagslända vid namn ephemera vulgata kläcker och varje fisk i sjön går” bananas” vid dukat bord. För flugfiskare innebär det inget annat än en tid då du slutar sova.

    Håkan Stenlund