Med renskin och isborr, pimpelspö och maggot möter vår medarbetare Håkan Stenlund våren på isen kring Saltoluokta. Vinterfiske har aldrig varit trevligare.

Isfiske. På sjön Akkajaure i utkanten av det mäktiga Laponia stirrar jag ner i ett svart hål i isen och tänker: ”Men lite intelligensbefriat är det allt”. För hur jag än vrider och vänder på sakernas tillstånd så är isfiske inte någon sysselsättning som kräver att jag klyver atomer i yrkeslivet. Tvärtom, det är närmast en förutsättning att jag inte håller på med just det för att få uppleva en verkligt trevlig stund på isen. Med andra ord – jag har verkligen börjat gilla pimpelfiske.

När jag höjer blicken har jag en utsikt framför mig som är omöjlig att beskriva. Medan min pirk guppar omkring några meter under isen kan jag lägga min energi på att insupa och njuta av Sveriges mäktigaste vy. Berget Áhkká – Sapmis Drottning – tornar fram likt en jättelik glassbakelse i en blåbärsblå omgivning. Inget berg i Sverige är lika mäktigt som Áhkká. Från isen på sjön till glaciären på toppen skiljer ungefär 1550 meter, plus minus vad Vattenfall bestämt sig för att låta sjön ha för vattennivå denna dag. 1550 fallhöjdsmeter är i princip två Åreskutor ställda på varandra. Det är så stort att tanken knappast går att omfamna.

Sjön Akkajaure med berget Áhkká i bakgrunden.

När solen försvinner bakom bergskammen i väst blir det snabbt kallt. Johan Påve, STF:s platschef i Saltoluokta, säger att det är hög tid för Akkastugan. Att tända eld i bastun och förbereda middag. De flesta i gruppen som följt med tycker om idén. Men för att jobba upp lite aptit bestämmer jag mig för att gå tillbaka från isen till stugan. När de andra försvinner på skoter är jag själv på isen. Jag har inte sett Áhkká så här vackert i vinterskrud någon gång.

Alla fiskare vill känna pulsen. Den som ovillkorligen kommer över rädslan av att tappa fisken som plötsligt blivit en utmaning. Hemingway skriver i sin Nobelprisvinnande novell, Den gamle och havet, att: ”Du tar livet av mig fisk… men du har din fulla rätt.” För Santiago, precis som författaren själv, fanns det något mer än en fisk att besegra. Det fanns ett liv att överleva.

Pimpelfiske, till sin natur, är alltså inte speciellt komplicerat. Hitta en is, borra ett hål, sänk ner ett bete, fånga en fisk. Ja, fram till det sistnämnda är det i alla fall enkelt. En del kallar rödingen för fjällets Greta Garbo. Dels för fiskens skönhet, få fiskar bjuder en intensivare färgprakt. Dels för fiskens natur, få fiskar är ett skyggare väsen. Själv har jag ofta hemfallit åt den där liknelsen. Och ibland går det inte misslyckas i sitt rödingfiske. Men allt oftare går det inte att lyckas överhuvudtaget. Så på senare tid har jag mer eller mindre bestämt mig för att rödingen i själva verket är Dr Jekyll and Mr Hyde. Och då oftare den vedervärdig Hyde än den godmodige doktorn.

Akkastugan, en plats för att utbyta fiskehistorier, värma fötterna vid brasan och koppla av. Och ner.

För de allra flesta hör pimpelfisket våren till. I den värmande solen, i fjällen på ett renskinn, njuter vi av dagen medan solen värmer vår hud och själ. Att vara ute i solen är viktigare än själva fisket. Inte sällan vaknar vi från våra drömmar för att det nappar i spöet vi somnat ifrån. Ett sätt att göra pimpelfisket mer spännande brukar vara det som kallas kikmete. Borra hålet där det inte är djupare än ett par meter. Rensa hålet från all lös is och slask och lägg dig tillrätta så du kikar ner i vattnet. Efter ett tag vänjer sig ögonen och du börjar se konturer av botten. Efter ett tag kanske någon skugga lösgör sig. Det blir spännande när storrödingarna simmar förbi. På något sätt är kikmete pimpelfiske 2.0.

Men de verkliga entusiasterna vet förstås att det är första isen som gäller, inte våren. Det är då fiskelyckan är som störst. Att ge sig ut på den första svartisen är alltid en dans på den vassa eggen. Det är som att stå på stupkanten, där tårna pekar ut över avgrunden. Du behöver gilla att det hissnar till ibland, även om fyra centimeter tjock is håller nästan 80 kilo.

Och plötsligt händer det. Inte på trisslotten, men väl på sjön Kutjaure. Ni har tur och ni vinner. ”Ja!”, ropar Jan-Åke Larsson till och sedan börjar han frenetiskt dra i linan. Upp kommer en vacker röding på drygt halvkilot. En sådan där fisk man vill ha i stekpannan med extrasaltat smör till. Som matfisk är rödingen tacksam. Den är en fisk som är lite förlåtande när du inte precis är ett geni i köket. Duktiga kockar brukar envist hävda att amatörkockarna ”dräper” sina fiskar två gånger. Första gången när vi får dem, andra gången när vi stoppar dem i stekpannan. Rödingen är till sin konsistens tämligen ”fet” – alltså nu pratar vi ”nyttigt” omega fett – vilket gör att du kanske inte alltid behöver ha termometern i högsta hugg när du behandlar din nyfångade röding på spisen. Den tål att bli lite hårdstekt, den blir inte lika ”torr”.

Middag dagen till ära: gremolataöverbakad röding med vitvinssås, mandelpotatisar och smörstekta grönsaker.

Vill du veta mer?
I väglöst land, intill världsarvet Laponia och de vidsträckta nationalparkerna Stora Sjöfallet och Sarek, ligger STF Saltoluokta Fjällstation. För mer information, se svenskaturistforeningen.se.

Sen får jag själv en röding som väger drygt kilot. Hade det här varit en riktig fiskehistoria hade jag förstås skrivit mer om det. Om hugget; hur den först liksom bara nafsade i maggoten innan den bestämde sig. Om drillen; hur rödingen efter att den blivit krokad for iväg som ett jehu. (Jag är glad att spöet inte följde med i djupet). Om rädslan; hur det känns när den storvuxna och vildsinta krabaten, ska ledas upp i det trånga hålet i isen. Hur den slår mot borrhålets iskant. Hur den liksom bildar en propp där nere. Hur det känns när den enda tanken som finns i huvudet är: Nej, jag kommer att tappa den.

Men det här är inte en riktig fiskehistoria. Istället nöjer jag mig med att berätta att jag tar tillbaka med den till Saltoluokta, där kocken lagar till en Gremolataöverbakad röding, som serveras med vitvinssås, mandelpotatisar och smörstekta grönsaker. Vad mer kan väl en vinterfiskare egentligen önska sig?

#saltoluokta på Instagram
Läs också
  • Laxtrippin’ i Swedish Lapland

    En fulltankad bil, rejäla spöhållare och några sjukt drivna laxfiskare som sällskap är bra ingredienser om man tänker ägna sig åt seriös Laxtrippin' i Swedish Lapand. Här är historien om tre högintensiva dagar i fyra vildlaxälvar i vad som brukar kallas Europas sista vildmark.

    Ted Logart
  • Gränslös vinter i Riksgränsen

    När resten av Sverige förbereder sig för våren öppnar Björkliden och Riksgränsen för vintersäsongen. Håkan Stenlund åker norrut, till entusiasternas bakgård.

    Håkan Stenlund
  • Muohta

    För samer är snö mer än fruset vatten. Det är ett sätt att utrycka vad deras existens bygger på - renens vandring. För skidåkaren är snö också mer än bara snö. Det är det sätt du förhåller dig till hela livet.

    Håkan Stenlund