Tolvhundratjugoåtta meter över havet ligger Sveriges högst belägna fjällstuga, Låktatjåkko. Från Björkliden knallar du dit på några timmar och det är väl någonstans strax efter mitten på vandringen som du börjar längta efter våfflor.

Jag har varit här många gånger. Både sommar och vinter och det är väl också därför jag redan nu börjar tänka på våfflor. Jag försöker bestämma mig om jag ska ha hjortronsylt eller hallon, men faller till slut till föga. Hjorton ska det vara. Jag är trots allt i Lappland. Och det bäret är på något sätt synonymt med Låktajåkko – länge har fjällstugan burit just hjortronet i sin logotyp. Vill du dessutom addera lite mer underbar smak så väljer du en våffla med hjortron och Västerbottenost!

”Låkta” är absolut en av dessa platser där du efter din tre rätters middag vill kura ihop dig framför den öppna spisen och njuta av innehållet i din cognacskupa.

Det var 1939, mitt under brinnande krig, som stugan stod klart. Detta, markerna väster om Kiruna, var egentligen väglöst land. Alla transporter skedde efter vandringsleder och längs vattnen. Visst, järnvägen hade dragits förbi redan 1902 och även om banan, som kallades ”Malmbanan” – var en bana för malmen så kom det också turister till Björkliden med tåg.

Längst upp och längst bort har alltid lockat folk.

På sommaren kan du gott vandra till Låktatjåkko, 9 km. På vinter tar man skidorna, skotern eller bandvagn från Björkliden.

I passet under fjället Luoktačohkka bestämdes därför att en stuga skulle uppföras. Att det kom till just i krigstider är säkert ingen slump. Men allt sedan dess, 2:a Världskrigets slut, har den drygt 75 år gamla kåken fortsatt att tjäna oss livsnjutande fjällvandrare med stil. Det är inte alla fjällstationer i Sverige som erbjuder lite la dolce vita mitt bland kala stenhällar, mossa och kvarlämnad gammal snö från vintern som varit. Men ”Låkta” är absolut en av dessa platser där du efter din tre rätters middag vill kura ihop dig framför den öppna spisen och njuta av innehållet i din cognacskupa.

Och idag är nog inget undantag, sommaren har envist hållit sig borta. När stugan skulle öppnas fick man skotta sig in i en snödriva. Den sommar som tvekar, känns lite lite grann i skinnet. Vinden biter, det finns ingen mygg och på vissa ställen kryssar vi mellan barfläckarna. Och på vissa ger vi helt enkelt upp och går på snön som stannat kvar. Det kommer att bli gott med tre rätters – efter en våffelfika.

Visst, fjällvandring har väl i svensk tappning alltid varit en snigels tunga strävan genom landet. Det finns absolut charm i det också. Att bära sitt eget hus på ryggen. Jag har inget emot det. Inget emot att tälta och bära tungt. Ingen gång i livet kan du ju välja bättre och enklare ”a room with a view”, än när du bär på ditt eget rum. Du förstår snart att ”vägen är mödan värd” varje gång du ger dig av på vandring genom Swedish Laplands fjällvärld.

Sverige's högst beläga fjällstation - och högst belägna bar.

Förr handlade det nästan bara om att gå från a till b, med några kilo för mycket i packningen på ryggen. Kanske beta av Kungsledens alla etapper. Men på senare år har detta förändrats en smula. Fler och fler vandrare väljer att åk till en plats och sedan gå dagsturer. Ha det bekvämt och tillrättalagt på kvällen men ändå få ut mycket av dagens vandring. Personligen uppskattar jag också enkelheten och trevnaden i att bo bra och – framför allt – äta bra. Livet blir så mycket mindre planerat, så mycket mera fullt av möjligheter, att fånga dagen, när du går på dagsturer och allt du egentligen behöver bekymra dig över är vad du ska dricka till maten. Det här blir mer och mer vanligt i Swedish Lapland.

I närheten av Låktatjåkko finns, som redan nämnts, Björkliden. En bit västerut ligger klassiska Riksgränsen och lite österut har du vandringsmagneten Abisko, Kungsleden start eller slutpunkt, beroende på vilken läggning du har. Abisko till Riksgränsen går också kombinera via Rallarvägen. En annan spännande destination för fjällvandraren som vill gå på dagsturer är ju Kebnekaise. Och har du tur och vädret är perfekt kan du ju passa på att kuta upp på Sveriges högsta topp, när du liks är här. Far vi sedan längre söderut i Swedish Lapland så finner vi Saltoluokta, i Världsarvet Laponia, som med åren blivit ett verkligt paradis för den verklighetsflyende livsnjutaren.

Och ännu en bit söderut finns även Ammarnäs, mitt i Vindelsfjällens Naturreservat, som lagom till i år invigt ett helt system av närleder, ”för vandrare som vill att lederna alltid ska vara på vinglasavstånd”. Att vandra i fjällen behöver inte längre vara en strapats. Det kan snarare vara ren njutning.

Låktavåfflan, alltid lika åtråvärd.

Men tillbaka till Låktatjåkka. Tillbaka till passet mellan två bergstoppar, till vacker utsikt och hemtrevnad. Tillbaka till frågan om jag ändå inte ska ta en till av Låktavåfflorna eller om jag ska ge mig ut på ett litet trailrunningpass innan middag. Men – egentligen – varför välja? Här ju finns chansen till ett både och. Ett fjällens yin och yang, först lite strapats, sedan lite lön för mödan, fast också i omvänd ordning. Middagen består denna dag, kan jag läsa, av små rödbetsbiffar och getostbollar, rullade i pinjenötter, med rökt renhjärta som förrätt. Älgentrecote med hasselbackspotatis och stekta kantareller till huvudrätt och dessutom, eftersom jag nu åtminstone tänker på att fara ut och springa, lockar förstås även desserten. En mörk chokladkaka med kryddinlagda päron och vaniljglass. Precis sånt som jag älskar.
Så när jag väl bestämt mig byter jag om. Tights och vindjacka kommer fram, och en toppluva mot vinden. Sedan beställer jag ytterligare en av mina favoritvåfflor, en kaffe och ett stort glas vatten.

Jag sätter mig ner och skriver vykort från Sveriges högsta bar. Skriver om hur bra jag har det och när jag väl ätit klart ger jag mig av mot fjället. På vägen ut säger värdinnan Ulrika till mig att bastun kommer att vara varm när jag kommer tillbaka – om jag så önskar. Och just tanken på en varm bastu och en kall öl är ibland allt en människa behöver som målbild på sin löptur så jag säger: ”Ja”. Sedan postar jag mina vykort, i Sveriges högst belägna brevlåda. Om några dagar kommer mina vänner att få veta hur bra jag har det. Idag är det bara jag som vet.

Men för mig har det alltid varit tillräckligt – just att få vara mätt och belåten på en vacker plats.

#låktatjåkko på Instagram
Läs också
  • Vandra tryggt i Kirunafjällen

    En vandring kan betyda så mycket. I Kiruna kan du uppleva något för både knoppen och kroppen. Vandrar du längs Kungsleden i nordligaste Swedish Lapland får du uppleva bland det vackraste den svenska naturen har att erbjuda. Men kära du, vandra säkert. Detta är trots allt arktisk miljö.

    Helena Hultbro
  • Vandra i Padjelanta, det högre landet

    Nationalparken Padjelanta/Badjelánnda ingår i Världsarvet Laponia tillsammans med Sareks, Muddus/Muttos och Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke nationalparker samt naturreservatet Sjaunja. Padjelanta/Badjelánnda ligger vid gränsen mot Norge och är Sveriges till ytan största nationalpark.

    Göran Wallin
  • Gränslös vinter i Riksgränsen

    När resten av Sverige förbereder sig för våren öppnar Björkliden och Riksgränsen för vintersäsongen. Håkan Stenlund åker norrut, till entusiasternas bakgård.

    Håkan Stenlund