En gång i tiden var längdåkning till för transport. Idag är det till för vårt välbefinnande. Med långkalsongerna på och snor i skägget tar vi oss an livet – medan skidhistoria skrivs.

Alla Bodensare drömmer någon gång om plattmarken uppe vid ”Kanonmyren”. Jag är inget undantag ikväll. Om jag tittade upp skulle jag se utskurna spår i landskapet. Men jag tittar inte upp. Istället stirrar jag mer eller mindre rakt ner i backen, där ett par skidspetsar rör sig fram och tillbaka i spåret. Jag hör hjärtat slå och lungorna pusta. Det är vid ”Kanonmyren” som det vänder. Där tar det sega motlutet slut och spåret blir till en fartfylld utförsbacke. Där stretchar jag lite på min stela rygg och samlar mig inför nästa backe. Det är en fantastisk kväll. ”Blå-Extra-före” i spåret, frisk vinterkyla i luften och glädje i kroppen. Från starten vid Björknäshallen, i Bodens mitt, finns varianter av spår att välja mellan. Från 2,5 km till 16,5 km i elljus. Drygt sexton kilometer elljus, i en enda slinga, utan att du behöver åka i samma spår en enda gång. En lyx.

I månens sken

Naturligtvis är det så att jag helst åker skidor i dagsljus och solsken. Men vintern i norr är som den är, när snön kommer är det inte alltid mycket dagsljus att prata om. Så just tiden på senhösten är tiden då glädjen över de belysta spåren är som starkast. På helgen och senare på våren går färden på spår utan belysning. Då räcker dagen till. Men under arbetsveckans gång är det kommunala elljusspår som håller oss mentalt friska. Längdåkning är en rörlig meditation för moderna människor. Snön gör allt så behagligt vitt och den reflekterar det ljus som stjärnor och norrsken bjuder. Under ett par år bodde jag 30 meter från ett längdspår som gick ute på Vindelälven, utan elbelysning. Det är en speciell känsla att åka med pannlampa – men det är en ännu mer speciell känsla att åka utan belysning alls. Att åka i månsken. Om jag tänker efter tror jag det är den finaste skidåkningen. Utan lampor, i månens sken, rakt ut i skogen.

Från kusten

Men längdåkning är inte bara saktmodig meditation och livsnjutning. En hel del spår finns där för din träning. Swedish Lapland har den första snön. Här finns de bästa förutsättningarna. Kanske det är därför vi haft så många storåkare. Konditionsfenomenet Sven-Åke Lundbäck kom från Luleå. När Dr Björn Ekblom på GIH skulle testa Sven-Åke första gången kunde han inte tro sina ögon. 93 i testvärde! Det måste vara något fel! En engelsk löpare hade nyligen noterat 85 på ett test, det hade det blivit skriverier om i hela världen. Men 93? Nej, något var helgalet med maskinerna. Så Sven-Åke körde om och körde om. Efter fyra test gav Ekblom upp. Framför honom stod en världssensation, ett mänskligt konditionsorakel. Media fick nys om det hela. Myten om Lundbäck växte, trots att Dr Ekblom försökte gardera sig med att: ”Ja, det kan förstås finnas exempelvis någon … som har högre värden”. Men Björn Ekblom hade haft rätt i sin första känsla – det var något fel med resultatet. Det rätta värdet skulle vara 94.

Och fjället

Från fjällen har många storåkare kommit. I gamla tider fanns ”Kiruna-Lasse” Larsson, som blev frälst och gav bort sina medaljer och slutade sin karriär precis när den började. I modern tid finns Marcus Hellner från Gällivare. Ja, jag vet att Marcus är från Lerdala i Västergötland. Men det var spåren kring Dundret som gjorde honom till både olympia- och världsmästare. Marcus bor i Gällivare, för de unika träningsmöjligheterna och kärleken till snön. Men inte bara Hellner har formats av motluten kring Dundret och den tidiga snön. Charlotte Kalla gick skidgymnasiet här och ja, det vet vi ju hur det gick. Ingen är gladare när hon vinner än Charlotte Kalla, ingen är mer irriterad när hon inte gör det. Vi älskar det omedelbara och absoluta. Hos Charlotte Kalla finns inget svammel. Vi vet att det vi ser är det vi fått. Hon ger allt – Alltid! Spåren i Gällivare har dessutom fostrat Magnus Ingesson, Kallas tränare. Liksom Christer Majbäck, han som på något sätt lyckades falla bort ett par VM guld. Men idag kokar Majbäck världens bästa valla istället.

Skidminnen

Men tillbaka till Pagla i Boden. Det är minus 12 grader i kväll. 1933 avgjordes Skid-SM här. Då var det minus 37 grader i starten. När vinnaren, skogshuggaren John Lindgren, gick i mål var det minus 25. I boken Skidminnen skriver han att många förfrös sig innan de gick i mål. Det måste ha varit decenniets understatement. John Lindgrens tid var amatörernas. På Pagla tränade Bodensaren Sven Utterström, ”Uttern” kallad, en samtida med John Lindgren. Förutom att ”Uttern” var en kärv gubbe, så kokade han egen valla och mixtrade med utrustningen. På så sätt sin tids Gunde Svan eller Christer Majbäck. Kanske var detta, från mitten av 1920-talet till mitten av 1930-talet, svensk skidåknings verkliga storhetstid. Men jag tänker förstås inte på allt det här när jag stångas med uppförsbackarna på Pagla. Det gör ingen som åker skidor. Utom Tomas Wassberg förstås. Han som pratade hela tiden när han åkte. Han som brukade fråga ledarna hur det gick för de andra i laget.

Som en älg

Hemma, efter dagens åkning, kommer jag på en annan historia från dessa trakter. Några landslagsåkare satt och diskuterade vem som egentligen var den bästa skidåkare de mött. Nils ”Nisse” Englund, från Vittjärv, sa att det var den finske storlöparen Pekka Niemi. Sedan berättade han om ett sagolikt lopp i Rovaniemi där Niemi, enligt Englund i varje fall, for fram med närmast spöklik elegans: ”Som en blixt över slätterna, sprang som en älg uppför alla backar, man kunde inte se någon trötthet hos honom, ingen ansträngning, det gick bara vidare, vidare”.
”Oj, hur mycket vann han med?” frågade någon.
”Vann? Näe – han blev ju tvåa efter mig”, sa Englund.

#sorsele på Instagram
Läs också