Laxfiske enligt Calle Lundqvist

I Sverige finns 16 vildlaxälvar. Flest forsar fram i landets norra delar. Ja, ska man vara ärlig finns alla utom två i norr. Dessutom stiger det fler laxar än på länge i de där älvarna – men det betyder inte att det bara är att gå och hämta en baltlax. Här delar laxvirtuous Calle Lundqvist med sig av sina tankar.

Tempot är högt. Det skulle nog de mest luttrade laxfiskare hålla med om. Men situation kan ändå inte betecknas som något annat än avslappnad. Calles högerhand vilar i vadarnas stora framficka, i den vänstra bär han flugspön. Två stycken.

Det är 30 juni. Får Calle en lax idag blir det hans 20:e. För året. Och då räknar vi bara blanklaxar. Inget annat. That goes egentligen without saying. Och vi snackar bara lax i norrlandsälvar. Flest i Byske. Några i Åbyn och så en handfull ännu längre norrut.

Det finns en hel del saker som vi, jag och Calle, har gemensamt. Som att vi båda älskar att fiska. Stora blanka fiskar på fluga. Vi är liksom eniga om att det är meningen med livet. Vi båda får också de där lätta fiskarna. De där som hugger bara du råkar vara på rätt plats vid rätt tid. Men där slutar likheterna. Calle har långt skägg. Jag har kort. Han fiskar i flannell, jag i primaloft. Han har rakat huvud. Jag – just det – långhårig. Men den största skillnaden är att Calle dessutom de där svåra fiskarna. De som du måste jobba stenhårt för. Vada djupt och dumdristigt. Fiska kompromisslöst. Och tänka så strategiskt att det gör ont. På den punkten är vi som dag och natt.

Laxpsyke

Vi går en repa mellan broarna i Byskeälven. Nere i samhället. Klockan är knappt fyra och ingen annan fiskare syns till.
– Dom populära platserna får man försöka fiska på lite obekvämare tider, ler han.

Lokalkännedom är grunden till allt, enligt Calle. Utan den blir det ofta svårt.
– Vadar du lite längre än alla andra står du ofta bra till. Det handlar inte om att vara modig utan om att veta var du ska sätta fötterna.

Med vatten till bröstkorgen erkänner Calle att han inte kan acceptera ursäkten ”att fisken inte är på hugget”

Numera är Calle skattskriven i Piteå men han är uppvuxen utmed Byskeälven. Det betyder att laxälvarna i Swedish Lapland inte betecknas som något annat än regelrätta hemmavatten. För det är lite grejen med laxfisket här. Att tillgången på potentiella laxvatten är enorm.
– Det gäller att ha basen strategisk placerad, flinar han.

Med vatten till bröstkorgen erkänner Calle att han inte kan acceptera ursäkten ”att fisken inte är på hugget”. Där skiljer vi oss än mer. Det där är nämligen min favoritursäkt. Den kräver ingen förklaring. Den bara är vad den är. Fisken skuldbeläggs till 100 procent och fråntar mig som fiskare allt ansvar.
– Jag tror att det alltid finns något jag kan påverka. Bara jag gör något annorlunda. Just där och då, så kommer en fisk att hugga.

Sådant kallas väl laxpsyke, tänker jag avundsvärt.

Laxpusslet

Calle fiskar aktivt. I forsen söker han hela tiden ny position, vadar en meter längre ut, tar ett steg uppströms. Allt för att få flugan att fiska precis som han har tänkt sig.
– Jag brukar faktiskt försöka tänka mig in i hur flugan rör sig i vattnet.

Jag undrar hur det känns. Att landa och återutsätta 19 blanklaxar i norra Sverige innan juni är slut… Det är ju trots allt åtskilligt många fler fiskar än de flesta. Han menar att det egentligen inte känns speciellt mycket.
Svaret känns ärligt och oförställt. Precis som det anstår en ödmjuk norrbottning i medvind.

– Du vet, jag tänker inte riktigt så, förklarar han. Jag menar, det är klart att jag håller räkningen men det handlar inte så mycket om landade fiskar. Ibland kommer de på land, ibland inte. Det spelar faktiskt inte så stor roll. Jag drivs nog mer av en slags upptäckarglädje där varje ny lax på något sätt bidrar till något större. En helheten, liksom. Det är lite det som är grejen med fisket här.
– Som varje ny lax är en ny pusselbit i ett jättestort laxälvspussel?

Han nickar. Ett livslångt lärande. Och då är älvarna i Swedish Lapland en utmärkt grogrund.

Russin och jordnötter

Det är klart att Calle fiskar hårt och mycket. Att påstå annat vore lögn. Men han nöter inte på som många laxluffare. Vi har en lunchrast på 20 minuter. Ett mål varm mat på närmsta restaurang med lunchservering. På instrumentbrädan ligger en tre liters fryspåse med russin och jordnötter. Snabb energi. Han tar en näve lite då och då. Sedan nya platser, nya möjligheter. I 16 timmar rullar vi på. Utan att stressa. Det är så han fiskar.
– Vanligtvis brukar jag väl kosta på mig en ytterligare kaffepaus, skrattar han.

I Bönhusaggan kommer den. Inte kaffepausen men väl årseys tjugonde blanklax. En lite mindre fisk. 70 centimeter. Men stålblank.
– Jaha. Jojo. Det var det, skrattar han. Nu tar vi nästa.

En knapp vecka senare sammanstrålar vi en bit uppströms i Kalixälven. Det har regnat ordentligt och älven har stigit precis så mycket man vill att den ska göra i mitten av juli. Calle har fått tre laxar till sedan vi sist sågs. Tre laxar i tre olika älvar i Swedish Lapland.

Och då går det som det brukar. Calle får en fisk. En lax.

– Den är rätt stor, konstaterar han när vi går kommer ner till älven.
– Jo, säger jag. Men det är väl bra?

Vi fiskar norra sidan. Calle först. Jag sen. Och då går det som det brukar. Calle får en fisk. En lax. Runt 100 centimeter. För det är sån han är. En laxfiskare. I ben och märg.

People We Met – Calle Lundqvist from HOOKÉ on Vimeo.