Det har varit säsongens bästa skidåkning hittills. Från toppen av sittliften ner i skogen har snön legat pjäxdjup och orörd. Men hur preciserar man egentligen ”säsongens bästa skidåkning”? För mig är svaret: Snö! Eller muohta som samerna i byn säger på sin lulesamiska. Du kan vara på en bra ort eller en dålig, du kan ha bra väder eller uselt, du kan ha vassa stålkanter eller slöa. Ja, helt enkelt en bra dag eller en dålig. Det som ändå till slut kommer att avgöra om din skidåkning är bra eller inte är snön. Men för samerna, precis som för skidåkare, är bra snö olika saker olika dagar. Dock, bra muohta innebär alltid bra jådåt, alltså bra skidföre och bra åkning.

Egenskap och kvalité

Det sägs att samerna har mer än två hundra ord för snö. Snarare är det väl så att samerna har två hundra ord för snöns kvalité och egenskap, för dess själ. Den heliga graal vi kallar puder heter habllek på samiska. Brytskare heter sabekguottát. Det betyder egentligen en skarhinna som precis bär skidorna men som brister om du måste ta dig för något mer, som att svänga till exempel. Sabekguottát undviker vi. Något ord för konstsnö har samerna inte. För precis som inuiterna har 20 ord, eller mer, för snö men inget för krig, håller inte samerna på med sådana moderna dumheter.

Puder och orört

Världens bästa habllek brukar man säga finns i Utah i USA. Där kallas det powder vilket i princip är det ord habllek ska översättas med; torr och lätt dammsnö. Ibland försöker folk sig på att förklara denna underbara företeelse som champagnepowder, en bra beskrivning. Som dammsnö, men lite godare. Några gånger har jag åkt sådan habllek i Sverige, då det dessutom var åppås, orörd vintersnö utan spår. Första gången det hände minns jag fortfarande, det var då jag blev skidåkare i själ och hjärta. Efter ett stort snöfall hade det blivit minus 30° Celsius nere i byn och snön var torrare och lättare än jag sett varken förr eller senare. Du kunde åka tre hundar meter på kalfjället och när du vände dig om virvlade fortfarande snön omkring i luften som vore det damm, eller habllek. Det var så gräsligt kallt att fötterna frös fast i pjäxorna. Och det var ett under att den gamla släpliften hostade igång och hotellchefen för byns enda servering värmde vin chaud för glatta livet – utan att någon förstod vad det var. Men ingen brydde sig heller, alla njöt av en mouhta vi aldrig tidigare mött.

Vindar

För skidåkare är vinden snöns värsta fiende, precis som sol. Men samtidigt är det turåkarens bundsförvant. Vinden blåser ihop snön i rännor vi vill åka, som annars skulle var omöjliga stenbröten. Solen värmer snöytan mjuk och lättåkt. Aldrig är möjligheten till högfartscruising större, eller 50° rännan mer säker och lättåkt, än när solen värmt lite på tjarvva och bildat surmmit. Skidorna lever ihop med snön på ett sätt de nästan aldrig annars gör, det är som en varm kniv skär i smör. Helt friktionsfritt. Samerna använder också ordet surmmit när de pratar om kött som tinats så perfekt att det är enkelt att skära tunna skivor renskav.

Fjällen på våren

Som sagt det finns säsong för allt. Och för många är den bästa av tider våren, eller gida. När samerna far till fjälls för kalvningstider går även turåkarna till fjälls. Gida är snösmältningstiden, varmt på dagarna, kallt på nätterna och alltid bra skidföre, vilket ju alltså kallas jådåt. Eftersom samerna har så många ord för snö, så har de inte heller nöjt sig med fyra årstider. Ibland kallas de för ”de åtta årstidernas folk” och deras årstider hör inte ihop med solen eller almanackan, det hör ihop med den livscykel renen har. Slutet på månaden augusti, till exempel, tillhör tjaktjagiesse, är skördetiden och brjan på de vackra färgernas skådespel. Det är höstsommaren som följs av hösten, tjaktja, som sedan är början på det vi kallar vinter, eller dálvve. Men för samerna hinner det också vara höstvinter, tjaktjadálvve i mellan. Krångligt om man inte förstår att livet inte är så enkelt som vi vill få till det i almanackan.

Livet är alltid större än den tid vi buntar ihop den i.

Vuorbbe

I perfekt surmmit är vårfjällen inget annat än underbar skidåkning. Men våren i norr bjuder alltid på överraskningar. Du vaknar en morgon och det ligger tre decimeter slievar på fjället. Du tar för dig, naturligtvis. Det är andras spår också, det är inte helt åppås, men varför klaga. Jag har vänner som åkt slievar i fjällen på den svenska nationaldagen. Det händer inte jämt, inte ens ofta, men det händer. Men den här tiden drabbas också av siebla, det vi svenskar ibland kallar ”förfallet”, när snön helt enkelt slutar bära och blir till en kall sumpmark av bottenlös slask. Det är en tid när det är dags att ställa in skidorna i förrådet och acceptera ordet gida. Det är helt enkelt dags att söka fram mountainbiken. Mellan våren, gida och tiden när solen försvinner, tjaktjadálvve, är det i princip bara fem månader, men också fem årstider. Det finns säsong för allt och du måste hänga med. På vinbaren beställer jag ett glas prosecco. Det är inte champagne, men det är bubblor så det räcker och det är en dryck att fira med.

Jag har haft en av säsongens bästa skiddagar, med lite habllek och mycket slievar, och jag ska stanna tre dagar till. Det är tur, vilket på samiska heter vuorbbe och det finns det visst bara ett ord för.