I februari förra året åkte tre av världens bästa friåkare, Reine Barkered, Aurelien Ducroz och Jackie Paaso till Björkliden, för att kolla på norrsken och åka skidor. Vi ringde Reine och frågade hur det var. Och så frågade vi lite annat också.

– Hej Reine, vi såg precis att du gift dig med Jackie Paaso. Jäkligt snygg outfit på bröllopet förresten. Och stort grattis!

– Tackar! Ja, jag är faktiskt grymt nöjd med den. Lite inspirerad av Peaky Blinders, en favoritserie jag har, om engelska gangstrar på 1920-talet.

– Jaså, är det vad man håller på med när man är skidåkare? Vi trodde mest att ni fikade och sov, när ni inte fixade stålkanter?

– Ja, men lite så är det ju. Jag ser mycket film för det är skön avkoppling när det är dåliga förhållanden eller bara långa resdagar eller så. Fika och stålkanter hinner man också med.

– Vad mer händer nu då? Ska du köra Freeride World Tour igen?

– Absolut. Det är ju det som är mitt jobb och jag känner att jag fortfarande har nivån.

– Ja, på tal om den här nivån. Du har haft en osedvanlig förmåga att lyckas på touren. Du har nästan alltid varit på pallen. Du vann 2012 men både innan dess och efter dess prenumererat på pallen. Vad beror det på?

– Att inte ramla hjälper ju.

– Haha, ja det förstås.

– Nej, men skämt åsido. När jag började så ramlade alla. Jag hamnade på pallen trots att jag kraschade två gånger. Det var bara det att andra kraschade värre. Idag är det liksom omöjligt. En tävling får du ramla, den kan du räkna bort. Men om du ramlar två tävlingar är totalen borta – då kan du bara sikta på att ta hem delvinster.

– Okej något annat spännande?

– Ja, det verkar lösa sig med ett filmprojekt jag velat sjösätta ett längre tag. Inte riktigt spikat men jag tror det blir av i vinter.

– Jamen på tal om film. Du var i Björkliden förra vintern och filmade skidåkning i norrsken. Jag såg ett kort klipp på fransk tv och nu har vi en längre film om hela grejen. Coolt!

– Det här är ju en sådan där grej som vi snackar mycket om när vi är på touren. Norrsken är en stor grej i Europa och i världen och vi ville se om det skulle gå att fånga på film. När vi fick ett hål i schemat åkte Jackie, Aurelien och jag upp. Både Giro och Helly Hansen var intresserade liksom Volvo.

– Jag vet det låter knäppt när jag säger att det snöade för mycket och vi åkte fler dagar puder än filmade det vi ville ha, men till slut fick vi en dag när det stämde.

– Vad tyckte Jackie och Aurelien då?

– Självklart coolt. Aurelien sa ju i en Helly Hansen reklam att det här, att vara bland storslagna miljöer med goda vänner, är vad som gör att han känner sig levande. Likadant är det för mig och Jackie.

– Det är ändå ganska speciellt med kvällsbelysningen i Låktatjåkko och att det består av resterna från en gammal solstorm?

– Ja eller hur? Och jag är glad vi lyckades med filmen till slut.

– Är det viktigt med film och fotoprojekt?

– Ja men det är det ju. Åtminstone i min bransch. Fotografen Martin Söderqvist kom fram till mig efter att jag tokkraschat i Riksgränsen för många år sedan och frågade om jag ville fota med honom nere i Alperna. Jag tänkte: “Såg han inte kraschen nyss, eller vad?”. Men just den frågan var inkörsporten till det här livet för mig. Martins uppdragsgivare blev senare mina sponsorer och det är jag glad över.

– Jaså, men det finns också de som säger att du är lat.

– Men vad f-n? Haha, nej det tror jag väl ändå inte att jag är. Det är klart – jag stakar ju inte Nordenskiöldsloppet på 20 mil bara därför att. Men jag är inte lat. Mest känner jag att det är så här: jag vill ha mycket utdelning på det jag gör. Jag kan hajka långt och länge om det är bra. Men inte om det är dåligt. Då fikar jag hellre. Eller ser på film. Eller kanske ännu bättre norrsken.

#domdaherphotography på Instagram
Läs också