Vad som föregår i huvudet på en människa som ska åka mer än 20 mil skidor är inte gott att veta. Det är nog många saker. Säkert lika många som det finns åkare. Varje år åker ungefär 30 000 människor Vasaloppets nio mil. Men i ett lopp som är tänkt att vara 13 mil längre, vad händer då i en människas huvud? 22 mil skidåkning är snarare något som lockar deltagare i hundratal än tusental. Det är tufft och förstås mentalt okänd terräng för de flesta.

Bra förberedd är alltid en nyckel. Du kan åka Vasaloppet otränad. Många har gjort det flera gånger. Det går inte snabbt, det går inte bra, men det går. Men att åka 22 mil på så sätt fungerar inte om du vill komma fram medan tävlingen fortfarande har uppe tidtagningen eller spåren inte snöat över.

”En kul grej”

– ”Vi gör det som en kul grej”, så sa i alla fall jag och min kusin Viktor innan loppet berättar Frida Lind-Oja i Kiruna när jag ringer och frågar vad hon tänkte innan starten på det första moderna Nordenskiöldsloppet i Jokkmokk.
– Vi ville bara göra det och vi visste att vi skulle klara oss runt. På så sätt är jag nog mer nervös inför Vasaloppet än nu. Där vill du göra en ”bra tid”, säger hon och fortsätter:
– Här stod vi inför något vi aldrig gjort tidigare, då är det inte lätt att sätta upp tävlingsinriktade mål. Men när du väl kommit igång. Ja, då tar ju den där tävlingsdjävulen över, säger hon och skrattar.
– Det är tur att jag har så bra träningsmöjligheter direkt utanför jobbdörren på Camp Ripan med Matojärvispåret och Vargropen. Ja, och sedan finns ju Lompis, eller Lombolospåret, nere på byn när man ska träna stakning.

Men hur började det här egentligen?

Ja, den moderna varianten började 2009. Österrikaren Wolfgang Mehl, 51, var på Jokkmokk Winter Conference. Han föll pladask för naturen och möjligheten att åka skidor mer än sex månader per år, så han flyttade hit. Snart hörde han också talas om det klassiska loppet och tänkte att: ”Det här är för bra – historisk bakgrund och stort intresse för ultradistans – för att inte göra något av”. Och när sedan Red Bull sa att de var intresserade var det bara att dra igång arrangemanget till minne av ett skidlopp som gick av stapeln 132 år tidigare. Red Bull såg faktiskt så mycket potential att de fick Wolfgang att dra igång tävlingen ett år innan han egentligen tänkt det.

Det moderna Nordenskiöldsloppet gick av stapeln den 10 april 2016 ifrån Purkijaure i Jokkmokk. Det var tänkt att det skulle bli 22 mil, precis som det första loppet år 1884, men vädret ville inte samarbeta. En bana på 18 mil gjordes men då protesterade några tävlande: de ville åka 20 mil, och så blev det, och man fick dra en extra slinga. Men från 2017 års upplaga är Nordenskiöldsloppet 22 mil, precis som originalet.

Grönland, år 1883

1883 hade en viss Baron Nils Adolf Erik Nordenskiöld, svensk men född i Finland, dragit till Grönland. Nordenskiöld var upptäcktsresande geolog på jakt efter världens råvaror, sponsrad av handelsmannen Oscar Dickson från Göteborg. Dickson skulle förresten senare bli känd i en rättegång som gav oss ordet ”Baggböleri”.

Nordenskiöld själv är förstås mest känd för Vegaexpeditionen, 1878–1880 som öppnade Nordostpassagen. Men 1883 försökte han korsa inlandsisen på Grönland. Det gick inte alls. När han bestämde sig för att vända tillbaka lät han två samer från Jokkmokk, Pavva Lars Nilsson Tuorda och Anders Pavasson Rassa, ta sig en liten åktur på skidor. Utan packning, annat än det de kunde ha med i gáhktin – som torrkött och något tilltugg – hade de båda samerna dragit iväg.

57 timmar senare anslöt de till expeditionen igen. Då hävdade de att de åkt 230 kilometer österut innan de återvänt. Förutom en liten eländig snöstorm i fyra timmar hade allt gått bra. 460 kilometer skidor på 57 timmar och enligt Tuorda var Grönland inget annat än en vit massa. Helt enkelt ett fantastiskt område för en skidåkare. Ja, han hade i alla fall aldrig varit med om bättre skidföre. När expeditionen kom hem till Sverige möttes de av stark kritik. Ingen trodde på bedriften och han blev starkt ifrågasatt av sina forskarkollegor. Hela hans vetenskapliga pondus stod på spel. En skidtävling Jokkmokk–Kvikkjokk tur och retur, året därpå blev beviset som återupprättade Nordenskiölds heder.

21 timmar och 22 minuter

Baron Nordenskiöld vände sig till baggbölaren Dickson och frågade om denne kunde sponsra en skidtävling. Och det kunde Dickson. Den 3 april 1884, efter att ha blivit uppskjutet en kort tid för att skidföret var uselt, drog det 18 man starka startfältet iväg.

En av dem som åkte var Pavva Lars Nilsson Tuorda, som blivit anklagad som lögnare från Grönlandsisen. Anders Pavasson Rassa gav dock tusan i tävlingen, han hade renar att ta hand om. I loppet deltog också bland andra samen Per-Olof Länta, samt samen och nybyggaren Apmut Ahrman. Först till Kvikkjokk vann femtio kronor – en hel hög pengar med dåtidens pengavärde.

Bedriften i den ospårade terrängen var beundransvärd, särskilt med tanke på det dåliga vädret och den klumpiga utrustningen. Dåtidens skidor var mellan två och tre meter långa och rejält breda, med en vikt ungefär tre gånger dagens tävlingsskidor. Barhänta och klädda i vadmalsbyxor, bomullsskjortor och hemvävda vadmalsblusar ångade svetten om de barhuvade åkarna. Det var glest mellan vätskekontrollerna och vätskebristen var konstant. Apmut Ahrman berättade långt efteråt att: ”Ja svettese sedan int på hela tre år; all svett var presse uta kroppen.”

Elva deltagare fullföljde loppet och det blev Paava-Lasse som vann med segertiden 21 timmar och 22 minuter – blott fem sekunder före Per Olof Länta. Egentligen helt sjukt bra tid. 22 mil i ospårad terräng med skidor som var tunga som plank. Dessutom tog de ju en paus på 1 timme och 45 minuter i Kvikkjokk, där de hann äta en bit mat och styrka sig med både kaffe och cognac.