Johanna har inte ridit på 13 år, fotografen Carl-Johan har aldrig suttit på en häst. Följ med dem på en tur på hästrygg genom Kirunafjällen tillsammans med guiden Kerstin från Ofelaš islandshästar, ett samiskt Naturens Bästa-företag.

Det pirrar lite i benen när jag går emot guiden Kerstin från Ofelaš islandshästar. Jag har inte suttit på en häst på tretton år. Senast jag red blev jag avslängd av en galopphäst och bröt bäckenet på tre ställen.

– Men det kommer inte hända nu, lovar Kerstin. Islandshästar är lugna och snälla och våra hästar är duktiga med ovana ryttare.

På Ofelaš är man med från första stund med hästen. Det betyder att vi hämtar in dem från hagen, ryktar, kratsar hovar och packar hästarna innan själva turen startar. Vi ska iväg på en kortare dagstur, så sadelväskorna är inte så fulla som de brukar vara. Att göra i ordning hästen inför ridturen är ett bra sätt att lära känna varandra. Jag småpratar lite med min häst, kliar honom på ställen som jag minns att hästar brukar tycka om, och snart är vi goda vänner.

Johanna och Hvellur lär känna varandra.

Ofelaš har hästar på flera platser runt om i Kirunafjällen. Senare idag ska de frakta ytterligare ett par hästar med båt över Kalixälven, eftersom deras populära veckoturer i fjällen utgår från den södra sidan av älven. Men vi är här i Nikkaluokta, precis vid foten till fjällvärlden. Solen skiner, kaffepannan ligger i sadelväskan och både hästen och jag är pigga på äventyr.

Vi är en liten grupp just idag, vanligtvis är man omkring 6-8 stycken som rider ut på dagsturerna, men det går också bra att vara fler. Nu är det bara jag, guiden Kerstin och fotografen Carl-Johan. Han har aldrig ridit i hela sitt liv och hans nervositet gör att jag helt glömmer bort min egen. Plötsligt sitter jag på hästryggen och känner de välbekanta rörelserna från djuret under mig. Och jag är inte nervös längre! Bara förväntansfull och glad inför att få uppleva en liten bit av fjällvärlden från hästryggen. Innan vi stack iväg försökte vi förklara för Carl-Johan hur ridning fungerar. Han är renskötande same och van att sitta på både skoter och fyrhjuling i sådan här terräng, men häst har han aldrig testat. Kerstin säger att det närmaste är nog skotern, det fungerar lite lika hur du styr de båda kraftpaketen.

– Man använder kroppen. Driver på med ben och säte, hjälper till och lutar när det går upp- och nerför. Hästen känner snart vad du vill göra.

Mot Kebnekaise.

Själv har Kerstin drivit sin renhjord även till häst många gånger. Hon säger att det fungerar förvånansvärt bra. Renarna är nyfikna på hästarna och man kommer närmare hjorden till häst. En gång under en sådan tur fann hon plötsligt en järv som snodde under magen på hästen där hon satt.
– Den blev nog lika förvånad som jag, skrattar Kerstin. Så skygg som järven vanligtvis är för människan. Men de flesta vilda djur kommer du närmare till häst än med andra färdmedel. På vintern har vi älgsafari till häst och de turerna är väldigt populära, just för att du kan komma så nära, du kan se älgen lugnt ligga kvar och vila en bit bort trots att där är fullt av människor.

Vi skrittar en bit längs med vattnet. Det skimrar turkost och på land har höstfärgerna börjat synas i träden. Det är redan förfärligt vackert och då är det ändå en bit kvar till de riktigt stora vyerna. Efter en stund säger Kerstin att det är dags att börja tölta. Islandshästen har, som de flesta kanske vet, fyra och ibland fem, gångarter till skillnad från de flesta andra hästraser. Passgång och tölt heter de extra gångarterna och du märker ganska snart om du fått din häst att tölta. Då känns det som att sitta i en gungstol, du liksom rullar mjukt fram över stigen. Det gäller att jobba med rumpan för att få in hästarna i tölten.

Kerstin visar vägen medan Carl-Johan försöker rida och fotografera samtidigt.

– Det här är inte ett dugg som att köra skoter! Ropar Carl-Johan bakom mig. Han kämpar lite med att driva sin häst in i rätt gångart och det skumpar rätt rejält för den som är ovan. Men snart rullar vi alla tre mjukt över markerna på väg in i fjällvärlden.

Vi korsar några vattendrag på vår väg, somliga rätt djupa på sina ställen. Jag blir lite orolig att hästarna ska snubbla på de stora stenarna i bäcken, men de går lugnt och säkert över och har full koll på hovarna. Ja, överlag är de duktiga i terrängen. Nu när vi rider i fjällmark består underlaget av mossa, på sina ställen kan det vara mjuk myrmark eller dungar med snåriga dvärgbjörkar och enar som vi måste passera, men hästarna trampar på, tryggt och säkert.

– Det här är inte ett dugg som att köra skoter! Ropar Carl-Johan bakom mig.

Jag har vandrat i fjällen tidigare och även då förundrats av det storslagna landskapet. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger du varit i den svenska fjällvärlden, det hisnar lika mycket i magen ändå, när du står där omgiven av de höga svarta bergen med sina vita snöfläckar, nästan som späckhuggare tornar de upp sig över dig. Nu färdas jag mot Kebnekaise till häst istället, det kommer en känsla över mig av amerikanskt vildmarksliv, är vi verkligen i Swedish Lapland fortfarande? Det känns på något vis annorlunda att närma sig Sveriges högsta berg till häst.

Kebnekaisemassivet med Tuolpagorni/Duolbagorni, alltid lika lätt igenkännlig på grund sin kittel-liknande topp.

Vi har också Kebnekaise som fond när vi efter några timmars ridning slår oss ner vid ett vattendrag för en paus, mer välförtjänt för hästarna än för oss kanske, även om kroppen känns lite mör. Den som tror att ridning är “bara att åka med” tror fel – ett ridpass är faktiskt att jämföra med någon form av högintensiv träning och även om vi mestadels ridit i lugnt tempo, så är både jag och Carl-Johan överens om att kroppen kommer få lida i morgon. Men det är det värt! Nu binder vi hästarna vid några knotiga små björkar, tränsar av och får på dem grimmor så att de kan mumsa lite havre som Kerstin har med sig åt dem. Vi slår oss ner och Kerstin gör upp en eld så att vi kan koka kaffe.

Ingenstans i Swedish Lapland utan kaffe, och just kokkaffe vid elden är en av mina favoriter. Med i sadelväskan finns även smörgåsar, kanelbullar och en annan smakfavorit från Swedish Lapland – torrköttet. Jag skär några bitar medan Kerstin gör i ordning kaffe med vatten från bäcken. Sedan sitter vi vid elden en stund, småpratar om ditten och datten. Jag frågar Kerstin om Ofelaš och om livet till häst – rider hon någon gång ut bara för nöjes skull?

– Oh ja, jag älskar fortfarande att rida. Även om det är mitt arbete sedan många år och nöjesridningen kanske snarare handlar om att få någon häst i extra bra form, eller att träna och arbeta med något speciellt.

Johanna och Kerstin dricker kokkaffe och pratar om livet till häst.
Kokkaffe, det bästa med att vara utomhus.
Torrkött.

Ofelaš betyder “Vägvisare” och Kerstin ser sig också som en sådan. Hon och hennes make som även han arbetar på Ofelaš, ser det som sin uppgift att visa naturen sådan som den är och har varit sedan deras samiska urfäders tid. Det ska göras med respekt, och med så lite inverkan på naturen som möjligt. Därför är också Ofelaš sedan januari 2004 en godkänd ekoturismarrangör enligt kvalitetsmärkningen Naturens Bästa.

Att du kommer nära de vilda djuren med hjälp av hästen får vi också se prov på bara en liten stund senare, då ett riktigt praktexemplar till sarv – en renhane – kommer närmare och närmare. Han har enorma horn, brunsten har ännu inte varit, och nu är han nyfiken på hästarna. Han betar i cirklar runt oss, närmar sig sakta. Men då dyker plötsligt en grupp vandrare upp, som pratar och skrattar högljutt och med stora mäktiga språng sätter sarven av en bit bort och försvinner.

Vatten från en porlande jokk, den bästa törssläckaren.

Jag går ner till vattnet och dricker ordentligt. Solen tar på både mig och hästarna och vätska är viktigt. Det är så vackert här, jag kan inte tröttna på fjällen. Nu blir jag sugen på att uppleva den ordentligt från hästryggen – en veckotur kanske? För att ta de längre fjällturerna till häst krävs ordentlig ridvana, men det finns även kortare weekend- och övernattningsturer som anpassas efter nybörjaren. Då har Ofelaš packhästar med, och man sover i tältkåta och äter ute vid elden. Den samiska kulturen är närvarande, både i mat och via de kunskaper som Kerstin och Mats för vidare. Turerna sker i områden där man sällan möter andra turister, något som ger den där vildmarkskänslan som jag kort upplevde på vägen hit.

Vi tränsar hästarna och vänder hemåt igen, inte samma väg som vi kom. Vi pratar om hästen som bruksdjur, alla de gamla skogsgubbarna som arbetat i skogen med sina hästar förr tiden men som maskinerna nu har ersatt, ja, kanske både gubbar och hästar.

Hvellur och Johanna, nu riktigt goda vänner.

Vid ett vattendrag stannar Kerstin till, fyller sin ena sadelväska med kvanne, så mycket som nu får plats. För sadelväskorna måste du packa balanserat, så att det är lika mycket vikt på båda sidorna. Det är mest bekvämt för både häst och ryttare. Hon rumsterar om lite för att få plats med kvannen. Den kan användas till mycket – i te, syrad i sallader, som godis och som medicin. Faktum är att växten innehåller östrogen och samiska kvinnor har förr i tiden använt den mot klimakteriebesvär.

Efter örtplockningen rider vi vidare genom fjällskogen och ner på lite bredare skogsvägar där hästarna åter kan sträcka ut i tölt. Nu möter vi också fler fjällvandrare, området runt Nikkaluokta är populärt under hösten och många vandringsleder startar här. Alla hejar glatt på oss och hästarna.

Lär dig mer
Ofelaš Islandshästar ligger 25 km utanför Kiruna i riktning mot Nikkaluokta med en fantastisk utsikt över fjällen och Kalixälven. De erbjuder turridning på fjället både sommar och vinter, korta och långa turer, ridskola samt boende på sin gård i Puoltsa. Besök ofelas.se för att veta mer. Om du har planer på att besöka t.ex. ICEHOTEL i Jukkasjärvi under vintern, kan du boka deras norrskenstur på islandshäst även via dem.

Efter fyra timmar glider jag så av hästryggen för den här gången. Carl-Johan går lite som Zeb Macahan från den gamla teveserien, bredbent som om hästen fortfarande är kvar där emellan. Jag ser nog lika rolig ut. Vi sadlar av, borstar av hästarna och leder dem till hagen igen. Alla tre lägger sig ner och rullar njutningsfullt i sanden. De är lite svettiga efter turen, precis som vi människor. Jag kliar min kompis Hvellur lite extra i pannluggen och tackar för den här gången. Jag hoppas vi ses igen.

Läs också
  • Med nattåg till Saltoluokta

    - Ska vi ta nattåget norrut eller söderut? Frågade jag sambon när vi satt där hemma och sommaren började ta slut. Jag vill att barnen ska få åka nattåg, det är själva poängen. Hennes svar kom snabbt, det var inget att diskutera.

    Mattias Westerberg
  • På höstvandring i Abisko

    Hösten. Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar! För hösten är så där omedelbar. Den kommer över en kylslagen natt och drar vidare med en stormvind. Dess färger och klara luft måste upplevas på samma självklara vis. Just precis nu!

    Maria Sirviö
  • Älgsafari, kokkaffe och iskalla dopp

    Svansele Vildmarkscenter är på många sätt ett första steg in i vad som emellanåt kallas för Europas sista vildmark. Från en mjukstart med kokkaffe, kanelbullar och en guidad tur på vildmarksutställning till ett avslutande isbad mitt i ingenstans.

    Ted Logart