Mountainbikecyklisten och VM-medaljören Steffi Marth sitter i lobbybaren på Niehku Mountain Villa i Riksgränsen och ler. Två dagar har hon hunnit med att cykla i Kirunafjällens arktiska miljö och hon är lite tagen. Hon tar en klunk av bubblet som beställts.
— Jag bestämde mig inte förrän fyra dagar innan avresan för att jag skulle följa med. Egentligen tänkte jag inte så mycket på det för cyklingens skull, utan mer som för äventyret att åka norrut.
— Det är ju en photoshoot med mina sponsorer, men just nu tänker jag inte ens på att det är ett jobb. Jag tänker egentligen bara på när jag kan komma tillbaka.
— Cyklingen igår, upp och ner till Låktatjåkko, var inget annat än episk. Så långa leder och egentligen inga andra människor.

Steffi Marth bor i Alperna, hon är professionell cyklist och har varit överallt i världen. Hon tänkte aldrig på att det skulle finnas så bra cykling längst upp i norr.
— Vi har cyklat två dagar och jag kan bara tänka på att få ut och åka igen i morgon. Mattias, fotografen, säger att turen vi ska göra direkt från hotellet är en av hans favoritturer. Jag kan bara tänka mig att det är magiskt i så fall.

Det arktiska ljuset

Fotografen i det här fallet är Mattias Fredriksson. Han är sedan många år tillbaka världens mest publicerade skid- och äventyrsfotograf. Numera bor han i British Colombia. Men hans karriär startade just här i Riksgränsen, när han jobbade som säsongare och började fotografera med en dröm om att en gång kunna leva på det. För smålänningen Mattias är Riksgränsen och Kirunafjällen naturligtvis inte en del av hans DNA, däremot en del av hans själ. Han återkommer ofta hit på uppdragsfotografering. Han är förlorad i fjällen här.
— Det är något med ljuset förstås, det arktiska ljuset. Från slutet av vintersäsongen till norrskenssäsongen kan du jobba så otroligt långa och bra dagar.
— Men sedan är det förstås också för förutsättningarna, det som ibland kallas för features. Det är så bra. Jag tycker att jag har cyklat mycket här, ändå upptäcker jag alltid något nytt. Och även det som jag har gjort tidigare är ju saker som jag vill göra om igen.
— Jag tror helt enkelt inte att folk här förstår exakt hur bra cyklingen är. Den där känslan av att något är naturligt och på riktigt, allt annat än tillrättalagt.
— Ja, det är ju som Steffi Marth säger, det är en överraskning.

Cykellivet

Åsa Säfström upptäckte cyklingen kring Abisko direkt efter att hon flyttade hit och stannande sin första sommarsäsong. Hon är fjälledare i grunden och började jobba i Björkliden som pistör. Efter några år flyttade hon över till Nuoljafjället i Abisko och sedan jobbade hon i sporten på STF i fem år. Idag driver hon det egna guideföretaget Outback Abisko.
— På vintern kör jag skotersafaris och på sommaren är det mountainbike och långvandringar som jag jobbar med.
— Kanske en del tänker det är långt mellan skoter och vandringsgäster – och det kan nog inte vara längre heller. Men samtidigt är båda sätten fantastiska sätt att komma ut på fjället.
— Vintergästerna i Abisko domineras nästan helt av norrskensturister och på dagen vill de göra ett kortare äventyr, helt enkelt komma in i fjällen och då fungerar skotern.
— På sommaren är det fortfarande mycket vandrare i området och jag erbjuder skräddarsydda och lite mer bekväma långvandringar mellan stugorna.

Cyklingen kom först in som ett privat intresse. Åsa och hennes sambo Ante började cykla tillsammans och de utvecklade både sin relation och sin cykling tillsammans på detta sätt. Nu när de reser iväg är cyklarna alltid med och på något sätt finns ett kitt där, dem emellan, som stavas traildäck och lerstänk.
— Det är skönt att ha det där gemensamma intresset. När vi får chansen drar vi ut ett par timmar och cyklar. Ibland är det allt som behövs för att världen ska kännas i ordning.

Leder

Ante jobbar som fastighetsskötare på STF, och har hela norra Kungsleden på sitt skift. Han har sett en och annan meter stig i sitt liv men gillar fortfarande att cykla så fort chansen bjuds. Och sommarens eviga ljus uppe i norr gör att även om du arbetar hela dagen på ”kontoret” så har du chans att cykla på dagen.

Klassiska leder här är förstås den omtalade Rallarvägen mellan Abisko och Rombakksfjorden i Norge. Den material- och personalväg som skapades när malmbanan skulle byggas i början på 1900-talet. Men ”Stora Ölturen” i Riksgränsen och turen upp och ned mellan Björkliden och Låktatjåkko är andra favoriter.

— Det är viktigt att komma ihåg att cyklister inte skapar nya stigar utan cyklar på stigar som redan gjorts av vandrare eller hästar.
— Rallarvägen har funnits här i 120 år och när vi cyklar i Björkliden-området är det ofta på fyrhjulingsspår eller materialvägar för golfbanan och skidområdet. Vi gör inte nya stigar på samma sätt som vandrare, säger Åsa.
Och det är kanske viktigt att ha med i en artikel om en känslig fjällnatur. Forskning i Nordamerika och Europa, där trycket från både cyklister och vandrare är mycket större, har visat att det avtryck som en mountainbikecyklist skapar är mindre eller liknande det en vandrare gör. Klövdjur och motordrivna fordon skapar däremot större avtryck.
— Och inom cykling är det kultur att vara vänlig. Det är alltid upp till cyklisten att ta hänsyn till vandraren. Jag tycker det är en perfekt rollfördelning.

Rallarvägen

Rallarvägen är en slags kulturled som vi ibland nästan glömmer bort. Den byggdes som material och transportväg för att rallare och material kunde ta sig fram när järnvägen mellan Narvik och Kiruna skulle byggas. I vanliga fall var själva järnvägen i sig materialväg. Allt eftersom järnvägen drogs fram kom också materialet fram. Men här ville man skynda på bygget och drog upp en materialväg från den isfria Rombakksfjorden, förbi Riksgränsen, Vassijaure, Låktatjåkka, Björkliden och andra stationer bort till Abisko. På så sätt kom bygget av järnvägen att ske i flera etapper. 1901, när arbetet var som mest intensivt arbetade fem-sextusen arbetare längs järnvägen och flera små samhällen växte upp längs på Rallarleden. Rallarkyrkogården vid Tornehamn är bara ett av många vittnen om att det säkert inte var ett enkelt liv här.

Den 120 år gamla vägen är fortfarande i bra skick även om den i ärlighetens namn väl kunde få lite mer kärlek. Som cykelled är den både magisk och frustrerande. Efter en hård vinter har mycket döda träd fallit över leden och det tar ett tag att navigera dessa hinder. Trots att det är en gammal väg känns den som ett modernt äventyr. Och svårigheterna ger ju den utmaning som gör att dagens egna och vardagliga bekymmer försvinner. Nicole Formoso, redaktör på amerikanska Bike Magazine berättar i sin story om resan längs Rallarleden om hur hon älskar det gröna landskapet, björkskogen, bergssidorna och vattenfallen som omgärdar leden innan hon avslutar med att det här är: ”It’s like a much less Instagrammed Iceland”. En beskrivning som går att hålla med om.