En gråmulen fredagseftermiddag i början på september. Luleå är kallt och blåsigt. Höstvindarna kryper in under jackan och man längtar bort. Nu kan ju en resa till solen verka lockande. Men är man cykelidiot så är man.

Jag kan inte tänka mig en bättre avslutning på mountainbikesäsongen än en höstweekend i Lapplands makalösa fjällvärld. Grå skyar och duggregn glöms bort när jag euforiskt packar cykel och utrustning för avfärd. Tre kumpaner hämtas upp på vägen: bröderna Broman som är erfarna cyklister samt en viss Huring, nybörjare med växande cykelhjärta och som har cyklat mtb totalt två gånger tidigare.

En fullpackad bil dras norrut av längtan till ändlös stigcykling och vilda utförslöpor. Ett obligatoriskt hamburgerstopp och några timmars bilfärd senare rullar vi in mot hotellet i Björkliden. Vi blir tilldelade stuga 52. Efter avlastning och ankomstförfriskning däckar vi i säng. Jag har varit i Björkliden massor av gånger. Som barn spenderade jag alltid påsklovet på Hotell Fjället med mina föräldrar. Som tonåring hängde jag i både Björkliden och Riksgränsen. Jag har kort och gott spenderat ganska mycket tid här uppe, mest vintertid dock. Ändå, när jag kliver in i köket på morgonen för att sätta igång en panna kaffe, blir jag helt stum av utsikten. Det är faktiskt makalöst vackert. Senare under helgen utökas vår kvartett till ett femmannalag när Ulrika från Kiruna ansluter. Hon har gjort ett par säsonger här och säger samma sak: det går inte att vänja sig med den storslagna naturen. Inte ens när man ser den varje dag. Jag blir således stående med kaffepannan i handen i ett par minuter – trots att det inte ens är något vidare väder.

En efter en kvicknar kumpanerna till. Efter lite gnäll från bröderna Broman om att ”äppelmos på gröten hör hemma på förskolan” börjar planeringen av dagens äventyr. Vi tvingas revidera våra planer lite. Tanken var att vi första dagen skulle cykla rallarleden mot Rombacksbotten. Därifrån färja till Narvik och sen buss tillbaka. En tur som lär ska vara alldeles fantastisk. Tyvärr har färjorna slutat gå så här sent på säsongen. I stället bestämmer vi oss för att utforska den gamla downhillbanan som ska gå från Kitteldalsliften. Banan byggdes av några utförscyklande säsongsarbetare för tre, fyra år sedan och blir snabbt lokaliserad. Den är till och med utmärkt med skylt.

Vi börjar vandra uppåt mot Kitteldalen och Svarta Björn. Det passar perfekt då vi samtidigt kan reka. Efter en rejäl promenad blandad med lite uppförscykling konstaterar vi att downhillbanan är i förvånansvärt bra skick. Visst skulle man kunna gräva till några berms, men i det stora hela är allt intakt. Förmodligen för att nästan ingen kört den på några år. Efter chokladpaus och några incidenter med först borttappade och sedan återfunna gps:ar och glasögon, faller vi in i banan. Det är egentligen snabb singletrack snarare än ren downhill vi blir bjudna på. Vi står på och jag kommer på mig själv att skratta högt när vi dundrar fram på stigen mellan fjällbjörkarna. Det är lätt och rolig utförscykling. Huring som är gruppens rookie och kör på en av Björklidens lite enklare hyrcyklar tar sig ned utan problem. Stackarn har större utmaningar än så framför sig. Men det vet han inte ännu.

Adrenalinstinna och barnsligt lyckliga trampar vi upp till hotellet för lunch. Lasagnen på restaurang Lapporten sitter som en smäck. Medan vi sitter och käkar kommer det faktiskt lite snö, som tur är kortvarigt. Solen tittar fram och vi bestämmer oss för att cykla mot Låktatjåkko Fjällstation på eftermiddagen. Det fina med Björkliden är att hotell och stugby ligger rätt högt upp. Man behöver bara ta sig upp ett par hundra meter förbi Rakkasliften och första tee på golfbanan, så är man på kalfjället. Tänk att paradiset kan vara så nära.

När man kommer över första knixen möts man av ett nät av stigar. Det blir nästan svårt att välja. Vi tar norra leden mot Låktatjåkka Fjällstation. En ganska krävande klättring på cirka nio kilometer. Efter vägen möter vi flera vandrare. När vi stannar och pratar med några får vi veta att det ligger ett par decimeter snö halvvägs upp. Vi tar oss upp till snön där vi tvingas vända. Stackars Huring är nog lite chockad över hur mycket man kan få leda och bära en cykel uppför. Men belöningen låter inte vänta på sig.

Det kommer bli episkt.

En makalös singeltrack på fyra kilometer får oss att glömma vedermödorna på vägen upp. Hade vi tagit oss ända upp till fjällstationen hade den här turen nog vart helgens höjdpunkt – inklusive de berömda våfflorna. När vi rullar in på parkeringen vid hotellet har vi avverkat 1048 höjdmeter. Den kalla ölen i lobbyn på hotell Fjället ett par timmar senare är väl förtjänt. Efter en mustig boeuf bourguignon á la Huring och en bastu har man inga som helst problem att somna. Jag drömmer om morgondagens tur, Rallarvägen till Abisko, lift upp på Nuolja och sen cykla baksidan ned mot Björkliden. Det kommer bli episkt.

Följande morgon välkomnar Lapporten oss badande i strålande sol. Morgonproceduren upprepar sig: jag blir åter igen stående med kaffepannan i handen, stirrandes på den magiska utsikten från stugan. Bröderna Bromans äppelmosgnäll uteblir dock då har vi inhandlat lingonsylt på affären nere vid stationen.

Rallarleden mot Abisko är en åtta kilometer lång stig som går runt fjället Nuolja, som vi senare ska cykla utför. Det är en slingrande vacker väg. Lättcyklad och perfekt för både nybörjare och mer erfarna cyklister. Den ormar sig fram mellan berget och Torneträsk. Till skillnad från det karga kalfjället är här grönt och lummigt. Några kilometer från Abisko cyklar vi under silvervägen, nästan ända nere vid träskets strandkant. Vi närmar oss Abisko och kommer rakt på den fantastiska jokken som skär igenom berget och rinner ut i Torneträsk. Vi blir stående på en klippkant och kan inte annat än hänföras.

När vi kommer upp till Abisko Turiststation ser vi anslag om att de har cykelverksamhet. Man kan lösa liftkort och köra downhillbanan som går ned längs fjällets pister. Det var ju trevligt, men nu ska vi bara köpa enkeltur. Planen är att ta sig till toppen och sen cykla baksidan ned mot Björkliden. Tyvärr får vi revidera våra planer igen. Det visar sig att man inte får cykla baksidan om vi vill åka upp. Ska man åka lift med cykel är det downhillbanan som gäller. Det här på grund av olika byråkratiska omständigheter. Jag har själv kört baksidan på Nuolja för några år sedan. Det var bland det coolaste jag gjort på cykel. Närmare offpiståkning kommer man inte på sommaren. Nu blir vi som sagt tvungna att ta downhillbanan, vilket i och för sig inte är fy skam. Det är bara det att den är hyfsat avancerad. Våra något lättare AM-cyklar pallar inte riktigt trycket och sanningen att säga saknas även lite teknik. Stackars Huring som kör på en hyrcykel, han får ironiskt nog, trots att han äntligen fick åka lift upp, mest bära cykeln ned.

Efter ömsom cyklande ömsom bärande, rullar vi tillbaka mot Björkliden längs rallarleden. På eftermiddagen möter vi upp med Ulrika. Solen strålar och vi bestämmer oss att ta en kvällstur på baksidan Rakkas igen. Hit återkommer vi hela tiden. Kvällsljuset lyser genom vattendammet vid fallet uppe vid Rakkasjokken. Det är nu Ulle myntar uttrycket att man aldrig vänjer sig vid naturen här uppe. Visst har hon rätt i det. Vi snurrar runt längs stigarna ett par timmar för att sedan dra oss ned till stugan som nu är uppgraderad. Sista natten kommer vi att bo på den så kallade Solhyllan. Det är nybyggda, lite lyxigare stugorna strax nedanför hotellet. Lasagnen, helgens andra, åker i ugnen medan bastu och bubbelpool värms upp.

Det är nu Ulle myntar uttrycket att man aldrig vänjer sig vid naturen här uppe. Visst har hon rätt i det.

Det kommer att göra susen för värkande benmuskler. Vi äter och dricker, samtalet går runt hur man skulle kunna utveckla cyklingen här uppe. Potentialen är oändlig, kommunikationerna är goda. Jag är säker på att Björkliden kommer att upptäckas av fler cyklister runt om i vårt land. Här finns något för alla. Nybörjare eller veteran, ung som gammal. Oavsett om du vill cykla utför eller bara ta en crosscountrytur. Vi har nu nått slutet på vår magiska helg. Stugan töms och bilen packas. Men vi kan ändå inte låta bli att ta en liten morgontur. Vem vet hur mycket mer cykling man får i höst. Det gäller att suga ordentligt på karamellen medan man har den i munnen. Jag måste erkänna att jag har förvånansvärt mycket kraft kvar i benen trots den intensiva helgen. Till slut måste vi motvilligt lasta cyklarna på taket och dra söderut.

Men vi lär återkomma. Höstcykling i Björkliden har just blivit till en återkommande tradition.

#bikelifeinswedishlapland på Instagram
Läs också