Sveriges kanske bästa sommelier, Patrik Strömsten, bor längst upp och längst bort i Sverige. Han älskar skidåkning och livet. Kanske är det också därför han har en sådan näsa för vin.

— Får jag kanske fresta med en tequila som avec?
— Uh…?
— En ekfatslagrad Herradura som är riktigt behaglig. Och, ja jag hoppas du ursäktar mig nu Håkan, men det här är allt annat än den tequila du brukade dricka som ung.

Jag ser på Patrik Strömsten, ”Strumpan” kallad, där han står i blått sommelierförkläde och ler mot mig. Jag vet att han inte försöker lura mig, för i Meteorologens lokaler finns inte sådan tequila jag brukade dricka som ung. Men sist jag drack tequila slutade det i fördärv så…

— Ja, naturligtvis. Varför inte?
— Bra, du kommer att bli överraskad.
— Säkert.

Patrik Strömsten är ingen obekant figur för resenärer och skidåkare i Riksgränsen. Trots att han fortfarande ser ut som en pojkvasker, med rågblont axellångt hår och vältränad kropp, har han gjort mer än 25 säsonger i rad här. Att han däremot skulle driva ett av Lapplands trevligaste hotell var inte alls självklart. Strumpan var en lovande hockeymålvakt i Kiruna AIF när en kompis frågade om han skulle hänga med till Luossavaarabacken i Kiruna och åka skidor. Patrik hade aldrig stått på slalomskidor, det ingick inte i barndomskonceptet, men han hängde på. Klick, klick, sa det när han tog på skidorna. KLICK sa det någon annanstans i kroppen. Han åkte lika bra som alla andra, direkt. Och sedan åkte han ifrån dem.

— Jag vet inte, men det var som om allt klaffade. Jag var helt såld.

Sedan dess har ”Strumpan” åkt mellan 100 – 200 dagar varje år. Okej, naturligtvis hinner han inte åka åtta timmar om dagen, alla dagar. Men han hinner ut i snön nästan varje dag.

Säsongen efter att Strumpan testat skidor gick han med i freestyleklubben i Kiruna. Det var billigare att åka i Luossabacken om man var med i en klubb. Han åkte mest för sig själv. Men en dag var det någon som undrade vad han gjorde där.

— Jag är med i Puckelklubben.
— Ska du inte träna med dem då?

Strumpan hamnade i träning, han som just lärt sig åka skidor. Första tävlingen gick uselt.

— Inte så konstigt, det var i ”Hummeln” i Åre och det enda jag kunde tänka var: ”Så här brant har jag aldrig åkt tidigare”.
Men redan till andra tävlingen gick det bättre. Han vann! Kom med i puckellandslaget för juniorer och hoppade genast av skolan. Fyraårig teknisk linje var ett minne blott. Istället åkte han till Gränsen, fick jobb som diskare och plötsligt hörde han hemma. Från disken sneglade han ut över serveringen. Han visste vad som skulle bli nästa steg i karriären – han var bara för ung för att få servera sprit till folk.

— När jag kom ut i serveringen tyckte jag att jag kunde det. Jag hade ju sett hur de andra jobbade. Och hört hur de pratade.
Men det var inte riktigt så enkelt. Han kunde vinlistans fem alternativ i huvudet. Han visste väl vilket vin som passade till vilken mat och han trodde att allt löser sig med charm och självförtroende. En dag kom han fram till ett bord och frågade.

— Och vad kan jag fresta med här då?
— Vad har ni för sherry, sa mannen vid bordet.

Sherry fanns inte med på vinlistan, det visste Patrik. Han undrade om han hört fel, om mannen möjligen frågat om körsbär. Men det fanns inte heller på menyn, inte ens bland desserterna.

— Det blev ett absurt samtal. En kille som uppenbart visste vad han pratade om. Och en servitör som inte visste ett dugg, men som försökte hålla masken.

Den kvällen tog Patrik med sig ”Den stora Boken om Vin” hem och började läsa på. Han började dricka och pröva sig fram. Han började förstå. Det är med vin som med skidåkning – vill du bli riktigt bra räcker det inte med teori.

Allt jag älskar att göra har jag i princip i mitt vardagsrum.

— När vi hade fest drack jag bordeaux om jag läste om Bordeaux och Alsace om jag läste om Alsace. Folk trodde nog att jag var en snobb, alternativt ett pucko.

Men det fungerade. När Patrik gjorde inträdesprovet till sommelierföreningen var han helt självlärd. Han spikade alla frågor och han satte alla olika drycker i blindtestet. Han blev Årets Sommelier 2001. Något han upprepade 2015 och därmed är han den ende i Sommelierföreningen som blivit utsedd till Årets Sommelier två gånger.

— Men varför Riksgränsen? Du kan väl jobba var du vill?
— Vet du hur många gånger jag får den frågan varje år? Visst, jag kan jobba var jag vill. Men det innebär inte att det är där jag vill leva. En av sakerna jag lärt mig är hur bra livet i Riksgränsen är för mig.
— Jag har ski out and ski in. MTB- och trailrunning-lederna börjar och slutar i farstun. Allt jag älskar att göra har jag i princip i mitt vardagsrum. Det är väl bara flugfisket jag får gå några hundra meter för.

Patrik säger att vin och allt han tycker är kul; typ skidåkning, surfing, cykling, terränglöpning och klättring; hör ihop.

— Vin behöver naturliga fenomen, ett hav, en flod, ett berg för att bli bra. Och vad kan du göra bland berg, hav och floder? Jo, allt som är kul.

En sak är säker, om du bor på Meteorologen samlar du inte poäng för att du stannar inne och dricker dig knall på goda viner, det är dålig livskvalité. Att trotsa snöstormen för ett åk på Nordalhs, är däremot bra karma. Då förtjänar du din lagrade tequila.
— Det smakade bra hoppas jag?
— Helt fantastiskt, jag hade aldrig gissat på tequila om vi blindtestat.
— Nej, det är det väldigt få som gör. Ekfaten slätar ut, ungefär som nya skidor gör dåliga åkare lite bättre. Ska det vara något mer, lite eau-de-vie kanske?
— Bara kaffe, tack. Det är en dag i morgon och det snöar ute.
— Ja, men jag har den här fantastiskt goda eau-de-vie´n från Miguel Torres. Den har lagrats…

Och medan Patrik förlorar sig i ”livets vatten”, låter jag mig förloras i hans värld. Jag tänker att just som han beskriver sitt vin, just så skulle jag vilja beskriva skidåkning. Så att du förlorar dina prioriteringar. För, ifall du nu tvivlade, visst drack jag den där eau-de-vie´n och – absolut – den smakade utmärkt. Och dagen efter, när jag började knalla upp på Nordalsfjäll var någon annan redan före mig. Du kan nog gissa vem.

Red.anm: Fotografierna har ursprungligen publicerats i Vinguidens tidning VGMAG, som vi återpublicerat med fotografen David Björkéns tillåtelse.

#riksgränsen på Instagram
Läs också