Det var Galileo Galilei som gav norrskenet dess latinska namn. Efter den romerska morgonrodnadens gudinna Aurora och den grekiska guden Borea, den svårtyglade nordanvinden. Ett passande namn. Norrsken eller rättare sagt Polarsken är ett fenomen som upplevs nära jordens poler. I stort beror det på att partiklar, oftast elektroner, accelererats i jordens magnetosfär och sedan kraschar in i atmosfären. Olika färger signalerar olika avstånd från jorden där dessa partiklar kolliderar med annat i atmosfären. Norrskenet är oftast synligt i Aurora-zonen mellan 65° och 72° nord, men kan ses över ett större område. Detta gör hela Swedish Lapland till ett utmärkt resmål för att se norrsken.

Vad är norrsken?

Polarsken/norrsken/sydsken uppstår när laddade partiklar (vanligen elektroner) från solen (solvinden) faller in mot den översta delen av jordatmosfären på 100–400 km höjd. Elektronerna påverkas av jordens magnetfält och träffar därför atmosfären längs en oval runt vardera magnetiska polen, den så kallade norrskensovalen. Förekomsten av norrsken varierar i takt med solens aktivitet och är därför knutet till den å kallade solfläckcykeln, som är cirka 11 år lång.

Det latinska namnet på norrsken, Aurora Borealis, började användas i början av 1600-talet. Aurora var morgonrodnadens gudinna i den antika romerska mytologin och Borealis betyder nordlig. En översättning av namnet blir alltså ”nordlig morgonrodnad” eller ”nordligt gryningsljus”. Det nordsamiska namnet för norrsken, guovsahas, är besläktat med gryningsljus. Vid ökad solaktivitet och magnetiska stormar vidgas ovalen och förskjuts då mot lägre breddgrader och polarskenet blir samtidigt intensivare. Det är vid sådana tillfällen man kan se norrsken i södra Sverige och ibland ännu sydligare.

Norrskenszonen är ett område på jorden där den genomsnittliga förekomsten av norrsken är som störst. Den sträcker sig genom nordligaste Skandinavien över Island, Grönlands sydspets, genom norra Canada och Alaska samt längs Sibiriens nordkust. En liknande zon för sydsken finns på södra halvklotet.

Indirekt finns det kopplingar mellan solvinden (rymdvädret) och aktiviteter vid jordytan. Eftersom solvinden består av elektriskt laddade partiklar bär den med sig ett elektromagnetiskt fält. Då detta fält når jordytan kan det genom induktion påverka och störa till exempel kraftöverföringen via elnätet, TV- och radiosändningar.

Den magnetiska nordpolen ligger inte vid den geografiska nordpolen utan för närvarande i norra Kanada. Därför når norrskensovalen längre söderut geografiskt i Nordamerika än i Europa. Det innebär att norrsken är ungefär lika vanliga i New York som i Stockholm, trots att New York ligger på en mycket sydligare breddgrad, ungefär på samma latitud som Madrid.

Svensk norrskensforskning fick ett uppsving i och med grundandet av Kirunas Geofysiska Observatorium (KGO) 1957, vilket från 1987 omdöpts till Institutet för rymdfysik (IRF). Genom sitt förmånliga läge långt norrut, men ändå med drägligt klimat och god infrastruktur har Sverige liksom Norge och Finland en stark tradition inom norrskensforskningen.