Kaamos
Översatt rakt upp och ned betyder kaamos – mörker. Men de som lever i polartrakterna vet att det inte är så. Snön reflekterar det blå ljuset helt magiskt. Därför har kaamos istället fått ge uttryck för det speciella ljusfenomen som kallas ”blå timmen” eller ”det blå skenet”, kring och ovan Polcirkeln under december och januari. Någonstans från tio på förmiddagen till tre på eftermiddagen är det ljust under den här perioden. Ser du norrut så är himlen blå, men ser du söderut finns en rodnad på himlen från en sol i eller under horisonten. Kring klockan två varje eftermiddag, i ungefär femton minuter och bara på klara dagar, får du vara med om ett märkligt fenomen som vi kan kalla den blå stunden. Allt, det snöklädda landskapet liksom himlen, får ett speciellt magiskt blått ljus. Detta naturfenomen sker bara i Arktis och du kan inte uppleva det någon annanstans.
Aftonrodnad
I mitten av maj kommer midnattssolen till Riksgränsen i Kirunas fjällvärld. Men innan dessa ljusa nätter får vi uppleva spektakulära solnedgångar. Bondepraktikan lärde oss: ”Aftonrådna wil Morgondagen skiönt Wäder gifva. Morgonrådna den Dagen mycket Regn wil bedrifva”. Och SMHI har faktiskt fastslagit att det är större chans för regn på dagar med en färgad soluppgång, liksom det är mindre chans för nederbörd dagen efter en vacker solnedgång. Det röda på himlen beror på solens avstånd från jorden, det korta blåa och gröna ljuset letar sig inte längre fram, bara de långvågiga rödaktiga strålarna når oss. I fjällen uppträder inte bara denna aftonrodnad utan också ett liknande fenomen som i Alperna, nämligen Alpglöd. Självklart formas bergen och landskapet direkt av solnedgången. Men efter att solen slutat lysa upp hela landskapet dröjer sig det röda och rosa ljuset kvar på de högsta topparna. Ett slags tredje stadium av Alpglöd, eller Nachglühen som tyskarna säger, inträffar ungefär en halvtimme efter solnedgången då solens strålar kommer att reflekteras tillbaka ned på bergstopparna.
Vårvintern
Ingen invånare i Swedish Lapland känner någon större sorg när solens gröna och blå strålar plötsligt en dag i februari når vår del av jorden och framkallar de första takdropparna av smält snö. I perioden december och januari kommer solen inte i en sådan vinkel mot jorden att Arktis träffas av solskivans blå och gröna strålar, de kortvågiga. Istället lever vi vår arktiska vardag i en ständig solupp- eller solnedgång. (Möjligen beroende på vilket humör du är på.) Men från februari förändras allt, du känner till och med solens strålar på yttertyget av din jacka. Du ser solen förändra snön, göra kristaller och skare av det nyfallna. Faktiskt finns nog ingen finare tid att dra till fjälls eller ut i skärgården än under vårvintern. Vare sig du åker skidor, kör skoter eller sitter på ett renskinn och pimpelfiskar är du nu under solens bestrålning. Inget gott som inte har något ont med sig – glöm för guds skull inte att smörja in dig med solskyddsfaktor. Sol och reflekterande snö är rena rama solarium 2.0.
Vintergatan
Att fånga stjärnhimlens magi och då kanske Vintergatan speciellt, har för många fotografer – proffs såväl som glada amatörer – blivit en utmaning. Men du behöver inget teleskop för dina bilder av stjärnhimlen. Och astral fotografering handlar inte heller om att skapa något som påminner om 1970-talets LSD-påverkade skivomslag, även om ljusfenomenet ibland blir minst sagt spektakulärt. Det du behöver är en klar natt, avsaknad av annat ljus – precis samma som för fotografering av norrsken – ett stativ och en kamera inställd på 30 sekunder
på din lägsta bländare. Vintergatan syns inte heller självklart på himlen, så du behöver också veta åt vilket håll du ska rikta kameran. Och det gör förstås inte något om du klarar av lite arbete i Photoshop efteråt. För även om galaxen har ett par hundra miljarder lysande stjärnor så är inte bilden av Vintergatan ett neonfärgat klart streck på himlen.
Läs också
Astrofoto
Aurora Borealis – en hälsning från solen
Den italienske astronomen Galileo Galilei gav norrskenet dess latinska namn, Aurora Borealis. I romersk mytologi är Aurora morgonrodnadens gudinna. Aurora blev en gång kär i den dödlige Tithonus. När denne åldrades sörjde Aurora och bad därför Jupiter att skänka Tithonus evigt liv. Auroras önskan uppfylldes, men hon hade glömt att önska att han skulle förbli ung. Istället blev nu Auroras stora kärlek en gammal gubbe, med evigt liv. Borealis har sitt ursprung i ordet borea, det grekiska ordet för nordanvinden. Guden Borea var ingen enkel sak att tämja, ofta associerad med vilda hästar, otämjd och med ett fasansfullt temperament. Kort sagt den självklara budbäraren av en kall nordanvind. På något sätt fick Galileo till det när han döpte detta vackra skådespel efter två gudomligheter, för ljus och otämjd styrka.
Mer natur
