En annan värld

Strax utanför Gällivare ligger Sápmi Nature Camp. På många sätt en helt annan värld och en plats du åker till för att bli en smula transformerad.

Sápmi Nature Camp i Gällivare, norr om Polcirkeln och mitt i Swedish Lapland, har varit målet för min resa norrut ett tag nu. Där möter mig Lennart Pittja med ett välkomnande leende och en varm kåsa med kokkaffe och kaffeost.

– Välkommen till Sápmi, säger han.

– Tack, säger jag, det gick ju lätt att ta sig hit.

– Ja, det är inte så krångligt och nu när du här hoppas jag du är sugen på något annat än du är van vid. För jag har nämligen tänkt mig att du ska få lära dig många nya saker om den samiska kulturen. Och på vägen kanske också något om dig själv.

Sápmi Nature Camp, bara 15 minuter bort från Gällivares centrum, ligger på gränsen till världsarvet Laponia. En liten anläggning med en härlig historia att berätta. Jag har varit lite nervös över att komma hit mitt i den arktiska vintern med åtskilliga minusgrader. Det är tänkt att jag ska tillbringa ett par dygn på denna glampinganläggning som saknar både el och rinnande vatten. Och på natten ska jag sova i ett tält. Okej, det är en tältkåta med trägolv, kamin och riktiga sängar men ändå: ett tält. Det blir spännande.

Drömmen om att få lära mig mer om Sápmi och den samiska kulturen har jag burit på länge. Nu är jag här, i hjärtat av Sápmi, och på så sätt känns min osäkerhet väldigt märklig, rent av onödig. Samer och andra urfolk har levt i naturens närhet och bott i tält i tusentals år. Dessutom under betydligt tuffare förhållanden än de jag kommer att uppleva. Bilderna som Lennart skickat mig tidigare har övertygat mig om en stor upplevelse. Norrsken och riktig vinter. Bekvämt boende med ett slags safaristuk som jag bara tidigare upplevt i Masai Mara.

Ett slags glamping med arktisk tradition.

Mitt ”rum” väntar på mig och Lennart hjälper mig med väskan. Runt kåtan finns det massor av snö och i bakgrunden syns träden i skogen som är pudrade vita. Det känns overkligt på samma gång som det känns helt naturligt. När jag kommer in i mitt ”rum” så försvinner alla tvivel om trivseln. Här inne brinner elden i kaminen. Det är varmt och skönt. Förutom två kaminer som ska hålla värmen domineras rummet av en stor bekväm säng. Det finns en sittgrupp och en liten gasdriven förbränningstoalett. Ljuset i kåtan kommer från kaminen och fotogenlyktor när det inte kommer från stjärnfall och norrsken utanför förstås.

Sápmi Nature Camp ligger verkligen i naturen. Senast jag bodde på en plats som känns så vild och vacker var alltså på den afrikanska savannen. Inget kunde vara mer diametralt, ändå helt likt. Jag gillar verkligen tanken som Lennart förverkligat genom att bygga ett ”hotell” utan att påverka landskapet. När han slutar använda campen plockas kåtorna bort och intet spår lämnas bakom. Det är hållbarhet i praktiken, enligt mångårig samisk tradition. Förutom de sex tältkåtorna finns en timrad huvudbyggnad från 1910. Efter att jag installerat mig går jag över dit. Lugnet sänker sig inom mig. I skenet av stearinljus och elden som sprakar i den öppna spisen äter vi. Till förrätt får vi gravad ripa, varmrätten är fjällfisk som Lennarts bror fångat och som Lennart själv har rökt innan middagen. Och allt avslutas med en hjortron tiramisu. Maten består av råvaror som produceras lokalt eller av Pittja familjen själva.

Vi pratar om Sápmi och det samiska livet. Lennart berättar om ett kulturlandskap i långsam förändring. Naturen här är renens land. En plats där samer skördat varsamt ur naturens skafferi av djur, bär, örter, vatten, ved i tusentals år. Allt bär på en historia. Varje topp, sjö och myr har ett samiskt namn som berättar om själva platsen. Bara för att det inte syns gamla ruiner så betyder det inte att detta aldrig varit bebott.

– Många kallar detta för vildmark. Men det här är Sápmi – samernas land. Vi har levt här i tusentals år och det här är allt annat än vildmark. Det är faktiskt min egen ”bakgård”, säger han och skrattar lite.

– Att kalla det här vildmark är att osynliggöra min kultur, min familj och mina förfäder. Här i området har vi bott sedan urminnes tider även om vi inte lämnat några spår.

Nybygget där Lennarts camp ligger anlades 1767 och var bebott och brukat fram till mitten av 40-talet av olika familjer. Sedan 1995 ägs det av Gällivare Hembygdsförening som gjort ett fantastiskt arbete i att bevara miljön. Det bevarade nybygget ligger inom Unna Tjerusj renbetesområde som Lennart tillhör. Lennart har ett samarbete med hembygdsföreningen.

Efter middagen provar vi ut varma vinterkläder att använda under vistelsen. Skor och skoteroverall, mössa och vantar för att kunna vistas utomhus utan att frysa. Och faktiskt får jag användning av dem direkt. När vi kommer ut från middagen är himlen stjärnklar. Jag undrar om jag någonsin sett så många stjärnor på en och samma gång. Över kåtorna dansar dessutom ett norrsken som fyller mig med värme och glädje. En dröm som går i uppfyllelse.

Nästa morgon spänner vi på oss skidorna och ger oss ut på tur. Vi ser spår av ripa, älg, ren och räv. På alla sätt är det en vistelse fylld av kontraster. Campen saknar el och rinnande vatten ändå finns här en härlig värme som gör mig trygg. Det saknas wifi och ändå känner jag mig uppkopplad – men på livet.

Sápmi finns med i berättelserna om maten, naturen och ljuset. För det arktiska ljuset är mycket mer än norrsken. Under skidturen färgas himlen i de vackraste pasteller av blått och lila. Det är som att färdas genom ett storslaget konstverk tänker jag när vi återvänder mot campen och den vedeldade bastun. Sápmi Nature Camp är att komma nära. Nära naturen, med sina intryck. Men också nära den samiska kulturen.

Plötsligt känner jag mig märkligt hemma här i Sápmi. Jag borde allt stanna längre.