När snön fortfarande ligger kvar på fjället och det endast finns några få barfläckar blommar purpurbräckan, en av de fjällväxter som blommar tidigast och ett tecken på att våren är på väg.

Sten Selander skriver i sin bok Det svenska landskapet: ”När man sommartid stiger uppför en fjällsida, vandrar man samtidigt baklänges genom året. I dalbotten kan det råda högsommar, med rötmånadshetta nedanför de solstekta bergsbranterna och blossande klungor av daldockor, midsommarblomster och manshöga stormhattar. Några timmar senare har man gått tillbaka genom juni och maj till kalfjällets egen årstid, förvåren: den tunna luften har samma dammfria, på en gång friska och lena värme i solskenet och samma kyliga skärpa i molnskuggorna som nere i låglandet under april; genom tystnaden hörs oavlåtligt, starkare eller svagare, sorlet av smältvattenbäckar; saxifragor och snöranunkel står i knopp nedanför de tinande snödrivorna; och de flesta växterna liknar vårblommorna söderut, lågvuxna, storblommiga, med klara färger, men oftast utan doft. /…/ Och efter ytterligare ett par timmars klättring har man nått glaciärernas och den eviga snöns oavbrutna vinter.”

Fjällens vegetation och klimat

Fjällvegetationen kan delas in i tre regioner som avlöser varandra i höjdled: fjällbarrskog, fjällbjörkskog och kalfjäll. I de lägre delarna är växtligheten rikligare än i de högt belägna delarna.

Fjällen är en tuff och utsatt miljö för växtligheten. En viktig faktor för fjällens växter är höjden över havet och hur långt norrut växtplatsen ligger. Närheten till hav, och även andra stora vattenmassor, har precis som på andra platser, stor betydelse för klimatet i fjällen. Områden med kalkrik berggrund gynnar växtligheten och artrikedomen särskilt mycket. 
Fjällens klimat är genomgående mycket stabilt. Det förekommer inga större plötsliga förändringar och därigenom har växtarterna kunnat utveckla en rad olika anpassningar.

Växtperioden är kort i den norra delen av fjällkedjan, i de lägre delarna av kalfjället från midsommar till början av september. I de delar av kalfjället som ligger på 1000 meter över havet är växtperioden från början av juli till i mitten av augusti – bara ca. fem veckor. Men det är inte bara höjden över havet som påverkar sommarens klimat i fjällen, snötäckets varaktighet har också stor påverkan. År med mycket snö och en kall vår gör att snön ligger kvar längre och då blir också växtperioden kortare.

Fjällens växter är ofta dvärgväxta, och det är vanligt att de bildar rosetter, mattor och tuvor, varigenom de skyddar sig mot vind och frost. De har anordningar, t.ex. behåring, för att minska vattenavdunstningen och ofta ett kraftigt utvecklat rotsystem.

Här följer några vanliga och mindre vanliga växter du kan råka på i Swedish Laplands fjällvärld.

Fjällgentiana – Gentiana Nivalis

Fjällgentiana är en lågväxt, ett- eller tvåårig ört. Bladen är trubbigt äggrunda och sitter motsatta på stjälken. Fjällgentiana blommar i juli-augusti med vackert klarblå blommor som bara är fullt utslagna i soligt väder. Fodret är sambladigt med fem mörkare ränder och fem smala foderflikar som är ungefär lika långa som kronpipen. Kronan har fem kronflikar som har fem små flikar mellan de större. Trots att arten är så iögonfallande då den blommar är den lätt att förbise då blommorna är slutna. Fjällgentiana är en art som huvudsakligen finns på kalkrika marker i fjällen. Den växer i dryashedar, gräsmarker och på klipphyllor. Arten är ganska vanlig men förekommer även sällsynt i skogslandet nedanför fjällen.

Fjällglim – Silene acaulis

Fjällglim är en flerårig, vintergrön, tätt tuvad ört. Stjälkarna är korta och greniga, bara ett par centimeter höga, och bildar vida platta tuvor. Bladen är syllika, en knapp centimeter långa, ljusgröna och har korta hår i kanten. Fjällglim blommar i juli-augusti. Blommorna sitter ensamma på korta skaft, nästan nedsänkta i tuvorna. Fodertuben är rödaktig och ungefär en halv centimeter lång. Kronbladen är grunt kluvna i spetsen och rosa och sällan vita. Arten är oftast tvåbyggare, det vill säga den har skilda han- och honplantor. Hos hanblommor sticker ståndarna ut ur blommans mynning, ståndarknapparna är vita. Honblommorna har tre långa vita stift. Fruktkapseln är något längre än fodret. 
Fjällglim bildar med tiden ganska stora, låga tuvor som ofta blommar rikligt och ger arten ett karaktäristiskt utseende. Fjällglim är ganska vanlig i hela fjällkedjan. Den är en karaktärsväxt för kalkrika fjällhedar, men växer även vid snölegor, älvstränder och på klipphyllor.


Lapsk alpros – Rhododendron lapponicum

Lapsk alpros är en till marken tryckt dvärgbuske med små elliptiska blad och rödvioletta blommor. Den är vintergrön och blir bara upp till en decimeter hög, men oftast är den endast fyra till fem centimeter. De nedliggande grenarna är grova och vanligen ganska knotiga, med gråaktig slät bark. 
Arten blommar i juni, blommorna sitter få tillsammans på korta rödaktiga skaft som också är klädda med sköldlika fjäll. Kronan är rödviolett, med kort tub och utbredda kronflikar, och stiftet är långt och böjt. Lapsk alpros växer på kalkrik mark i fjällen, främst på dryashedar. Arten är mindre allmän i de norra fjälltrakterna.

Isranunkel – Ranunculus glacialis

Isranunkel är en flerårig, lågväxt, upp till två decimeter hög, kal och något köttig ört med vita blommor. Stjälkarna och bladen är ofta rödaktiga. Bladen är djupt handflikiga, med ganska korta trubbiga flikar. Isranunkel blommar i juli-augusti, blommorna är stora och sitter ensamma eller få tillsammans. Kronbladen är breda, först vita men med tiden rosa och till slut smutsigt brunröda.
Isranunkel är mycket karaktäristisk med sina köttiga blad och stjälkar och vita eller smutsigt rosa blommor. Isranunkel växer vid snölegor och annan glest bevuxen, fuktig mark i högfjällsområden. Den är tämligen allmän i hela sitt utbredningsområde och en av de arter som kan påträffas högst upp på fjälltopparna.

Fjällgröna – Diapensia lapponica

Fjällgröna är en vintergrön, lågväxt, hårt tuvad ört eller kuddbildande dvärgbuske som bara blir ett par centimeter hög. Bladen är smalt omvänt äggrunda, hårda, något böjda och med helbräddad kant, de är blankt mörkgröna eller ibland rödaktigt bruna. Fjällgröna blommar i juni-juli, blommorna är skaftade och omkring en centimeter breda. Fodret är gulgrönt och klocklikt, och kronan är sambladig med vid öppning och vita trubbiga kronbladsflikar. Ståndarna har breda strängar som är fästa på insidan av kronan och små gulaktiga ståndarknappar som står i rät vinkel mot strängen. Kapseln är trerummig och något kortare än fodret.
 Fjällgröna har ett mycket karaktäristiskt utseende, med blad i små mycket täta tuvor, och skaftade, förhållandevis stora blommor. Fjällgröna är allmän på kalfjället och växer på torr, öppen, stenig och grusig mark, på vindblottor, rishedar och block.

Purpurbräcka – Saxifraga oppositifolia

Purpurbräcka är en flerårig, krypande, vintergrön ört som vanligen är matt- eller kuddbildande. Stjälkarna nedliggande och har tätt sittande, korsvis motsatta blad. Bladen är små och triangulära med håriga kanter. Purpurbräcka börjar blomma mycket tidigt på våren, ofta direkt efter snösmältningen, men blommande exemplar kan påträffas långt in på sommaren. Blommorna är purpurröda och ganska stora i förhållande till växtens storlek. Frukten är en kapsel med många små frön.
 Purpurbräckan är en fjällväxt som trivs i fuktig jord, i klippskrevor och vid snölegor i hela fjällkedjan.