A SWEDISH LAPLAND STORY

Flugfiske är livet

Foto: Ted Logart

Text: Håkan Stenlund

Något av Sveriges bästa och vackraste flugfiske finns vid Miekak fiskecamp i Arjeplogsfjällen. Och för en del av gästerna har detta blivit till närmast ett gift.

Det är en ovanlig syn. Från helikoptern syns Pieskehauresjön, nedanför Sulitelmamassivet, i princip ligga helt stilla. Bara några krusningar på den stora vattenytan syns. Piloten Emil Sundberg säger att vi verkar ha valt rätt dagar, sedan ler han och tar oss vidare på en sightseeingtur över Sveriges största glaciär, hela Piteälvens ursprung. Fjällfiske handlar om väldigt mycket. När du intervjuar fjällfiskare kommer de att prata om vänskap, natur och lugn. Det är väldigt sällan de går rakt in på själva kärnan – om vädret är bra så att fisket också blir bra. Fjällen ger och fjällen tar, lovat vare fjällets natur. En hård tre dagars storm från väst som får fjällbjörken att stryka marken är inget ovanligt. Mer ovanligt är en värmebölja i tidiga juni som gör att smältvattnet får strömmen att fara ut i skogen, men det händer. En värmebölja senare på året som gör att alla kläckningar torkar bort och upphör är dock inte ovanligt, det är bara synd att du inte var där just då när det hände. Det är inte en feeding frenzy varje dag i öringarnas värld. Däremot kan det vara det för oss som fiskar efter dem. Vädret är den delen av fjällresan du aldrig rår över. Speciellt eftersom du bokar någon gång på vintern när fiskeabstinensen är som störst och lusten omöjlig att stå emot. Och när resan närmar sig, följer du SMHI:s väderapp likt en troende följer sin guru.

På kontoret

Följ med Emil Sundberg på en typisk dag på kontoret, som helikopterpilot i fjällen.

Emil Sundberg jobbar som helikopterpilot och har svenska fjällen som kontor.
Vyerna är inget annat än spektakulära.
"On top of the world".
Var Piteälven har sin början.

Som med matlagning

— Det är nog som med matlagning, säger kocken Johan Eriksson från Piteå, när frågan kommer på tal om fjällfiskets svårighet och beroende av en hel del tur.
— Du kan minimera tur i matlagning genom att välja rätt råvaror och tillagningssätt. Så du kan minimera tur i fisket genom att välja rätt plats och sätt att fiska.
— Och vet du vad du håller på med blir det dessutom mycket enklare.
Johan kan matlagning, han litar inte på tur där. Om du en gång varit kökschef för en restaurang med två Michelinstjärnor så beror det inte på att du haft tur. Istället beror det på att du förstår att du måste hålla nivån varje gång en ny tallrik ska ut till ett bord. Så att Johan fiskar i Miekak de här dagarna beror just på erfarenhet. Han vet att det är en bra råvara.

Den kallas mellanströmmen i Pieskehaureströmmen och den är ibland varje flugfiskares dröm. Klassiska platser som Drakryggen, och utloppet i Lill-selet kan ibland bjuda på ett fiske på vakande kilosöringar som gör att folk tar sig igenom den hårdaste vargavinter bara på drömmen om att få åka hit igen. Själv har jag tappat min största fjällröding här, för snart 20 år sedan. Fortfarande står jag på samma klippa och spanar ner i vattnet för att se om den kanske är kvar här. Men varken röding eller tur syns till den här dagen. Men det kläcker i mellanströmmen och kilosöringarna äter upp sig. Det är inte napp på varje kast precis. Men det är napp på många kast och det fina är att det håller i sig över hela dagen. Varje fiskare tänker på något sätt att en sådan här dag ska ta slut. Att det inte kan vara vindstilla och att öringarna vaknar överallt en hel dag. Ändå är det så idag. Den största öringen Johan får är 56 centimeter lång och i fin kondition. Sedan får han ett tiotal andra fiskar som är i 50 centimeters klassen. Alla på torrfluga. Och att de tar de flugor han serverar på vattenytan är för honom den vackraste delen av flugfisket. Det är på många sätt just det som gör att han är idag känner sig som en lycklig människa.

Kocken Johan Eriksson från Piteå menar att flugfiske påminner om matlagning.
John Lind har fiskat i fjällen tillsammans med Johan i över ett decennium.
Den största öringen Johan fångar är 56 centimeter.
Det blir inte mycket bättre än så här.

Stjärnkock

När Johan var tonåring fick han chansen att börja jobba på krogen Noma i Köpenhamn. Noma har i många år och av många ansetts som världens bästa krog och är på många sätt orsaken till att världen upptäckte det nya nordiska köket. Men Köpenhamn var inte Johans grej så han flyttade lite norrut, till restaurangbåten Oaxen utanför Stockholm. Efter några år blev han kökschef där och efter ett tag fick de sin första stjärna i Guide Michelin. Efter ytterligare några år med Johan som kökschef fick Oaxen sin andra stjärna. Men varken Stockholm eller stjärnor var Johans grej, så han flyttade hem till Piteå och efter ett tag i hemstaden startade han en pizzeria.
— Jag vet, en pizzeria låter inte så märkvärdigt. Men helt ärligt så var det där jag lärde mig mest nytt, i ett kök, som jag gjort på många år.
— Att göra pizza på surdegsbröd är svårt, varje dag måste du sköta om degen. Och varje dag är degen på ett annat humör än dagen innan.
— Ingen människa har så mycket humörsvängningar som ett surdegsbröd. Den reagerar på alla möjliga luftfuktigheter och väderomslag, den är värre än en gubbe med dåliga knän.
— Det var skitsvårt, att göra goda pizzor. Men det var otroligt nyttigt.

Att välja något annat

Men självklart var det inte för att mata surdeg Johan Eriksson flyttade hem till Piteå – där han numera driver en ny bistro som heter Centrum Krog – det var för att han ville fiska.
— På Noma och Oaxen hann jag med en fiskevecka i fjällen varje år. Och om du är van, eller vill, fiska mer än en vecka per år så blir det påfrestande, säger han.
— Ja, du kan tänka dig hur humöret var på Johan efter en fiskevecka som inte varit bra, fyller Johans fiskekompis John Lind i med.
— Du vet, stämningen i bilen var inte precis rolig, när vi återvände från fjällen och han skulle flyga ner till Stockholm och jag och de andra pratade om nästa fiskeresa och han visste att det skulle dröja ett år till nästa gång.
— Han såg helt deprimerad ut.

John och Johan har känt varandra sedan de var barn. De har fiskat ihop länge och varje sommar gör de resor tillsammans.
— Det är förstås lyx att ha en så bra kock med på resan. Det blir aldrig något frystorkat för oss, säger John sedan på kvällen när vi sitter ner och firar dagen.
Sedan pekar han bort mot eldstaden och på bitarna av hängmörad ryggbiff som Johan håller på och grillar på ett galler nere vid Alep Miekak.
— Det enda löfte jag gett Johan är att jag ska bära all den mat som behövs med ut på fjället, bara han vill tillaga den, fortsätter John med ett skratt.

Dealen är att John bär all mat och Johan tillagar den.

En öring på axeln

John är utbildningsansvarig på Svenska Hockeyförbundet. Han vet mycket om passion och han har sett många följa sin dröm. När han var tretton år ville han raka av sig håret. Det var på modet bland en del i laget. Hans mamma, som älskade Johns lockar, blev förtvivlad och lovade honom att han skulle få en tatuering ifall han inte skaffade flint. Sagt och gjort, Johns mamma fick skjutsa honom till tatueraren och sedan dess lever han med en öring på axeln.
— Ja, det är klart, när du är ung kock och får chansen att jobba på Noma säger du antagligen inte nej. Det är för en hockeyspelare som att komma till NHL. Men det som är speciellt med Johan är att han upptäckte att just att det där med ”NHL” inte var hans grej.
— Och det är inte alltid att människor kommer på vem de är och vad de verkligen vill, och sedan genomför just det de vill.
— Jamen i år har det ju blivit fyra fiskeresor till fjällen. Kanske hinner vi klämma in en till, och det vore helt underbart, säger Johan och ler förnöjt.
Ungefär lika förnöjt som vi kommer att le när vi sätter tänderna i den hängmörade biffen som precis flyttats från grillen till vår tallrik. Det smakar som en lyckad fiskeresa. Perfekt.

Lockarna hänger kvar på John Lind, liksom öringen över axeln.

Över 30 år

I Miekak fiskar Johan och John också med Thomas Wennberg. Thomas gör sin 31:a säsong här. Och det är inte så att han kommer hit för några dagar, han kommer för veckor. I år blir det nästan en månad.
— Jag hade väl i princip lärt mig kasta fluga när en kompis frågade om jag ville följa med till Miekak och fiska.
— Och på något sätt så satte sig platsen i hjärtat och hjärnan. Du vet, varje vinter tänker jag att det kanske var den sista säsongen här, men så har man tur och det blir en till.
— Jag har bra fiske nere i Idre där jag bor och tänker att det kanske räcker. Men det är ändå som om det är något som fattas på riktigt inom mig om jag inte skulle åka hit.
Men 31 år? Det är jäkligt mycket. Blir man aldrig less?
— Haha, nej uppenbarligen inte. Men skämt åsido, här finns så otroligt mycket variation och här finns så mycket utmaningar att varje år är det något nytt man upptäcker.
— Och det stämmer verkligen att en älv aldrig är densamma. Att den aldrig upprepar sig. Det här har blivit som ett gift.
Det var Roderick Haig-Brown som skrev att en älv aldrig sover. Och säkert är det precis så. Eller som TS Elliot diktade – som också går översätta till fisket och alla andra våra mänskliga drömmar och upptäckter – så är en del av målet att vi ska komma tillbaka till var vi startade vår resa, för att se på platsen som om vi såg den för första gången.

Thomas Wennberg har fiskat i Miekak i över 30 år.
Och han känner till området mycket väl.

Fiskelycka

Dagen efter står valet mellan att åter kuta upp till mellanströmmen eller att åka till utloppet på Låddaureströmmen och fiska den strömmen. Det blir Låddaure, mest för att det ska finnas några av fjällvärldens vackrast tecknade öringar där. Men precis som för Thomas, som efter 31 år lärt sig den hårda vägen att en ström eller en fiskeplats aldrig är densamma som dagen innan, så kommer Johan och John också att få se att det är fisken och inte fiskaren som bestämmer det tillfälligheternas spel som vi kan kalla fiskelycka. Det är minst sagt svårfiskat och även om några stora öringar är väl synliga är de inte lika så samarbetsvilliga. Vid lunch har vi inte precis blivit utan fisk men det har inte blivit lika många som igår. Men Låddaureströmmen är makalöst vacker och Thomas berättar några trevliga fiskehistorier om öringar i 60 centimetersklassen med karmosinröda prickar längs sidan som lyser som ädelstenar. Johan sitter på knä vid Trangiaköket och steker gurpi och blodkorv som en vän till honom brukar göra. När jag bjuds på ett smakprov tänker jag att det är förbaskat bra att en av oss kom på vad han egentligen ville göra i sitt liv. För som det ser ut just nu, i stekpannan, kommer det att innebära att jag får några bitar till. Och det här är verkligen förbaskat gott. Då ser jag att Thomas får på en fin öring.

Läs mer

Mer information om Miekak fiskecamp i Arjeplogsfjällen hittar du på miekak.com.