Stories Livsstil På skidor utför Duolbagorni

Kristoffer Turdell från Gällivare är nykorad mästare i extremskidåkningens eget VM, Freeride World Tour. Men med världens alla skidberg som sin egen scen är det ändå ett åk från förra säsongen han minns allra bäst. Utför Duolbagorni i Swedish Lapland.

I slutet på november är det knappt så att solen går upp över horisonten vid Kebnekaise fjällstation. Du måste upp på toppen av berget för att få njuta av solens första och sista strålar. Och inte ens då ger den särskilt mycket värme. Därför kom det som en härlig överraskning när filmaren Alexander Rydén plötsligt en dag postade en skön film med friåkaren Kristoffer Turdell utför Duolbagorni (eller Tuolpagorni) vid Kebnekaise. En skidbestigningsfilm i kruttorrt novemberpuder.
– Ja, när det är 30 grader kallt blir det onekligen torrt puder, säger Kristoffer Turdell och skrattar.

Kristoffer Turdell från Gällivare är nykorad mästare i extremskidåkningens eget VM, Freeride World Tour.

Vi sitter på Alla tiders café i Gällivare och pratar skidåkning. Säsongen är runt hörnet, den första snön faller faktiskt just i detta ögonblick och Kristoffer som är regerande världsmästare i friåkning – den sammanlagda vinnaren av Freeride World Tour (FWT) – har en del spännande åkning att tänka på. Dels vill han förstås försvara sin titel, dels vill han göra en del spännande projekt med sina sponsorer. Sist vi sågs var i Riksgränsen på Nordiska Mästerskapen i friåkning. Då gick Kristoffer på kryckor efter ett benbrott.
– Inte alla hinner med att vinna FWT och bryta benet på samma säsong?
– Nej, det var ju väldig tur att jag inte ens behövde åka sista tävlingen utan hade avgjort allt innan dess. Annars hade det nog känts lite konstigt att min skidsemester pajade säsongen.

Kristoffer Turdell är från Gällivare. Precis som så många andra unga här hade han att välja mellan skidbacken eller skotern för sitt sätt att vara ute. I Kristoffers fall var familjen intresserad av skidåkning och han hamnade på hemmafjället Dundret. Han och hans två bröder var alla skidåkare och tränade alpint med klubben.
– Gällivare har väl aldrig varit en skidort per se. Men det är ju ändå sjukt bra med stan och berget helt nära.
– När vi var unga hade vi ju inga mobiltelefoner. Istället drog vi upp till Dundret eftersom vi ju visste att alla kompisar skulle vara där.

Att åka skidor tillsammans var helt naturligt. Kristoffer kom in på skidgymnasium men ledsnade rätt snart på det alpina och hoppade av. Efter han gick ut tog han ett sabbatsår från skidorna, la dem helt på hyllan och reste runt. Sen när han kom tillbaka började han åka mer med brädåkarna, vilket gjorde honom till en annan skidåkare än en alpinåkare bland röda och blå käppar. Han har inga problem med att flyga. När jag frågar Tobias Liljeroth, tidningen Åka Skidors chefredaktör om Kristoffers styrkor säger Tobias:
– Hans enorma lugn även i riktigt håriga situationer. Ingen skidåkare på den högsta nivån får så svåra åk att se lika otroligt enkla ut.
– Okej, men vad ger du honom för chanser att försvara sin titel då?
– Stora! Självklart. Även om han nu är åkaren som alla vill slå. Men samtidigt krävs det också att han lyfter sin åkning ännu ett snäpp. Den nya skolans storbergsåkare kombinerar svåra parktrick med teknisk åkning och komplicerade linjeval, och det kommer krävas stordåd för att slå det.
– Så även om Turdell får det att se lätt får han inte vara rädd att utmana sig själv och berget.

– Hans enorma lugn även i riktigt håriga situationer. Ingen skidåkare på den högsta nivån får så svåra åk att se lika otroligt enkla ut.

Så vad tror då Kristoffer själv om sina chanser att upprepa fjolårets seger.
– Ja, det är klart att det inte blir lätt. Plötsligt vet ju folk om vem jag är, och de vill slå mig. De vill utmana linjerna. Men jag ska förstås göra mitt bästa.
– Jag gillar tävlingsmomentet, annars är det så lätt att bara åka omkring och cruisa.

Benbrottet – han åkte helt enkelt på en sten han inte såg och fick en spricka i det som kallas tibiaplatån – gjorde att han fick ta en ofrivillig vila från skidåkningen och nu när hösten och den första snön brakat in över hans gamla hemstad är suget efter skidåkning stort. Vid den här tiden i fjol började han och kompisarna tänka på att göra åket på Duolbagorni vid Kebnekaise. Åket som är en klassiker i svensk skidåkning, på berget som av många kallar Sveriges snyggaste, brukar många åka under våren. Men Kristoffer, hans bror, åkaren Peter Nilsson, fotografen Emrik Jansson och filmaren Alexander Rydén ville göra det mitt under smällkalla vintern. Något som ingen egentligen gjort tidigare – vilket krävde en hel del logistik att ta hänsyn till. Framförallt att hinna upp på toppen när det var ljust.
– Åket var ju helt fantastiskt bra men det blev ju lite bråttom för vi skulle hinna filma och fota också. Du vet ju hur det är, solen går upp och ned ungefär i samma andetag under den där tiden på året.
– Så man får egentligen vara glad över att fotograferna och filmarna fick ut så mycket material på så kort tid.

Att vara professionell skidåkare är inte en dans på rosor. I alla fall inte som man kan tro Oftast är det allt annat än en ändlös lång cruise i puder från den ena afterskin till den andra. Benbrottet är en sak, att sova i nödbaracken vid Kebnekaise när det är minus 30 grader är en annan. Huset blev inte varmt förrän dagen de skulle åka hem. Många gånger hänger dessutom livet bokstavligen på bettet hos en två millimeter tjock stålkant. Ändå vill inte Kristoffer Turdell göra något annat i livet just nu.
– Nej, självklart vill jag hålla på. Jag har ju tur som får göra något bara ett fåtal åkare i världen får chansen till.
– Jag hade bra sponsorer redan innan segern i FWT. Nu är villkoren till och med lite bättre.
– Tidigare gjorde jag repstopp i gruvan och jobbade med allt möjligt sånt, nu kan jag bara åka skidor.

För så är det förstås, bland andra Red Bull och Peak Performance ger Kristoffer Turdell möjligheten att åka skidor året om. Men som motprestation måste han bjuda på en del ”hårig” åkning och ibland frysa arslet av sig. Han är glad för att han har det så och när vi pratar om andra åk i Swedish Lapland som han skulle vilja göra så finns förstås idéerna där. Det finns mycket bra ski touring att göra.
– Sen måste jag förstås säga att det kändes surt att inte få åka NM (Nordiska Mästerskapen i Extremskidåkning) i Riksgränsen i år utan att jag istället fick vara domare. NM hör som till på något vis.
– Hela grejen med Riksgränsen i slutet på säsongen är ju något speciellt. När så många bra skidåkare åker norrut och bara hänger tillsammans. Det är något speciellt. Det är som om det hör till.

Och på tal om Riksgränsen, jag ringer också Robert Gustafsson som just startade Nordiska Mästerskapen i Extremskidåkning för 27 år sedan om Kristoffers styrkor. Han är inne på samma spår som Tobias Liljeroth tidigare nämnde. Lugnet. Sen säger Robert:
– En sak som jag tycker skiljer ut Kristoffer från andra är att han är strategisk och taktiskt. Han är bra på att checka ut en egen linje och sen leverera i den. Jag tror domarna uppskattar sånt.
– Men framförallt. Han har check i varje box. Det finns aldrig några svaga punkter i hans åkning. Han kombinerar sin alpina bakgrund med det akrobatiska från parken.

När jag frågar Kristoffer om det så säger han att:
– Jo, kanske är det så, men jag tänker väl inte egentligen på det. Jag vill ha ett bra åk, en egen linje, eller en egen upplevelse. Ungefär som på Duolbagorni i november. Något som inte alla gör.

#duolbagorni på Instagram
Läs också