Norrskensfotografen Mia Stålnacke har en ekorre på sin balkong, den heter Galileo. Det är ingen slump. Galileo Galilei gav norrskenet dess latinska namn, aurora borealis och på många sätt är norrsken och rymden Mias liv. Sedan sommaren har Mia och Galileo blivit kompisar. Ibland på dagarna brukar hon gå ut och ropa på honom för att ge honom några nötter. Och samtidigt hoppas Mia att hon ska få några bra bilder på den lille samlaren. Men ännu är han inte tillräckligt mycket kompis. Mias hund heter förresten Tellus. Det är inte heller någon slump.
– Det är så otroligt mäktigt när man är ute och kollar norrsken. Men trots att det är norrskensbilderna som mitt Instagram och Twitter är mest känt för, har jag bestämt att jag ska ta bilder på annat också.
– Så nu tar jag bilder på månen, på vintergatan, på kometer och förhoppningsvis på stjärnfall. Men också på detaljer, ljusinfall och helt vanliga solnedgångar. Och förhoppningsvis också snart på Galileo.

Stjärnhimlen och rymden

Men Mia Stålnacke i Kiruna blev inte norrskensfotograf – med @angrytheinch ett av de bästa och mest informativa kontona på både Twitter och Instagram – helt självklart. Det var en ganska lång resa som inte alltid var enkel. Hennes kärlek och fascination till stjärnhimlen och rymden fanns redan som barn.
– Det är nästan omöjligt att inte uppleva rymden när du bor i Kiruna. En plats med väldigt lite ljusförorening, med polarnatt som en del av livet och med norrsken eller midnattssol som variabler.
– Jag läste om planeter och rymd och jag var uppslukad av det.

Men i tonåren hamnade Mia i en annan fas i livet, panikångest och ätstörningar gjorde att hon för ett tag blev inlagd på sjukhus. Istället för att titta upp mot himlen, för att både omfamna och låta sig omfamnas av storheten i det oändliga universum som är vårt liv, plågades hon av det. Istället för att titta upp, tittade hon ner på skorna där hon gick.
– Jag minns fortfarande när jag fick en ny läkare, hur jag gick dit och tänkte: undrar vad den här gubben ska säga för dumheter.
– Och när han sa att det vanligaste rådet i dessa sammanhang var att försöka få folk att upptäcka naturen visste jag ju att han var precis lika korkad som alla andra. Det var ju det som skrämde mig. Nästan skrämde livet ur mig.

Rimfrost och månsken

Men så en kväll gick hon ut. Hon tänkte nästan lite trotsigt motbevisa doktorn. Hon tittade upp. Det var rimfrost och månsken och hela världen gnistrade som vore den diamantbeströdd. Hon bara stor där. Stod där och kollade på en kvist som månen belyste. Och hon stod där i en timme eller mer och bara tittade och insöp den gnistrande vita vintervärlden. Hon kände att nånting absolut förändrades inombords.

En tag senare fick Mia ta över en kamera av sina föräldrar. Hon började fotografera allt som kom i hennes väg. Tog bild på bild och såg skillnaden mellan det fångade ögonblicket och det levda. Hon älskade ta bilder. Hon säger att det inte var många bilder som var bra men hon såg skillnaden på vad som var bra och vad som inte fungerade. Hon är på så sätt en i det närmaste autodidakt fotograf.
– Visst går det att söka sig till nästan vilka kunskaper som helst på Google och Youtube numer – det rent tekniska i alla fall. Men jag var inte riktigt där i mitt liv. Jag var nere i detaljer och upplevelser. Kameran blev min verkliga ursäkt för att bara ta mig ut.
– Ta mig ut i livet.

Astrofoto

Mia skapade ett konto på Instagram 2012, men de flesta bilderna började hon lägga upp 2014. Sedan dess har hon byggt upp ett stadigt antal följare och hon driver ett av de mest informativa norrsken- och astrofotograferingskonton som finns. Den amerikanska affärstidningen Forbes skrev en väldigt bra story om henne och hennes fotografering – mycket baserat på vilka följare Mia har. Hennes skara följare är växande och framförallt otroligt intresserade och kunniga. Inte bara av fotografering utan också av rymden i sig.
– Självklart får jag en och annan fråga från folk som fortfarande tror jorden är platt, eller ännu vanligare, helt ihålig inuti, men allt som oftast är det bara folk som verkligen förstår sig på rymden.

Fota norrsken

För en norrskensfotograf är annars den vanligaste frågan den om det ser likadant ut i verkligheten som det ser ut på bild. Så vi ställer frågan till Mia.
– Haha, självklart inte. I princip inget ser likadant ut i ”verkligheten” som på bild. Det finns dessutom två aspekter på detta när det kommer till norrskensfotografering.
– Det ena är att när det är svagt eller normalt norrsken så kommer inte det mänskliga ögat att uppfatta alla ljusnyanser som en modern kamera kan göra. Tänk dig att du spelar in en film i 20 sekunder och sedan trycker du ihop allt det som händer där i en enda ruta. Det är ungefär samma som sker när du fotograferar med långa slutartider.
– Det andra som man också ska ta i beräkning är att när det är riktigt bra norrsken, ja, då går det aldrig fånga på bild. I alla fall har jag aldrig lyckats.
– Du vet, jag har varit med om norrsken när jag i princip har duckat eftersom det känns som om hela ljusspelet ska nå ner till jorden. Något sådant får du aldrig med på bild. Det där som inte kan beskrivas som annat än helt magiskt.

Mia berättar vidare om hur otroligt mycket större upplevelsen har blivit för henne nu när hon förstår vad det är som pågår.
– Men man kan ju förstås tänka på hur människor i norr måste ha upplevt norrsken förr i tiden. Känslan av jordens undergång måste ha varit så påtaglig.

Norrskenets färger

Egentligen är norrsken ett tecken på att allt fungerar som det ska med jorden. Att atmosfärens magnetfält fortfarande skyddar oss från de partiklar som solen slungar ut under sina solstormar. För det är vad som händer. Solen är källan till norrskenets energi. Från solen strömmar ständigt solvindsplasma ut i hastigheter omkring 400 km/s. En del av den energi som magnetosfären tar emot accelererar elektroner och joner. Dessa elektroner styrs av jordens magnetfält mot jordens polområden. På ett hundratals kilometers höjd börjar dessa laddade elektroner kollidera med atmosfärens beståndsdelar. Atmosfären värms upp och en del joner tar upp energi, och just denna överskottsenergi sänds ut som för oss människor synligt ljus.

Norrskenets olika färger beror helt enkelt på vilken höjd i atmosfären som vissa atomer, eller atomslag, krockar och laddas. Så norrskenet är bara ett bevis på att allt är som det ska, och utan detta skydd av magnetfältet ute i atmosfären skulle mycket av vårt elektrifierade samhälle vara helt omöjligt och istället slås ut vid varje stor solstorm, berättar Mia.

Molnfri himmel

Vi åker till Nikkaluokta. En av Mias favoritvägar att åka efter i sin jakt på norrsken. Eller rättare sagt och som hon förklarar det.
– Det handlar egentligen inte om en jakt på norrsken. Här upp i norr, ovan polcirkeln med polarljus en del av vintern, är det ju nästan alltid norrsken. Det man egentligen jagar är en molnfri himmel.

I dag är det mulet i Kiruna, men väderprognosen ser bra ut i både Nikkaluokta och Abisko. Mia väljer Nikkavägen av flera orsaker.
– Jag vet att Abisko nog är den säkraste platsen för norrsken, att det unika vädret där ofta bidrar till att de har ett blått hål som du kan se norrsken igenom. Men jag gillar Nikkavägen för att det är mindre trafik och sen finns så många bra ställen att stanna på. Och i dag är ju prognosen lika för båda.

Vi stannar vid bron i Nikkaluokta. Det är bitande kallt, –27 grader Celsius, med några sekundmeter vind och en fuktig luft som drar in likt ett förebådande om snöfall. Men det är ännu också månljus och stjärnklart. Vistasdalen och hela Kebnekaisemassivet syns klart. Mia fotar några bilder på månljuset – dessutom använder hon månen för att ställa in skärpan på bilderna. Ett enkelt och bra knep. Det syns inget norrsken. Vi sätter oss i bilen. Fryser. Plötsligt rycker Mia till, lutar sig fram mot bilens framruta.
– Men nu du, nu är det på gång.