Säregna arter i Bottenvikens skärgård

I Bottenvikens skärgård blandas olika naturmiljöer; den mångskiftande naturen med varierande biotoper och de dramatiska skiftningarna ju längre ut i havsbandet du tar dig. Utformade att leva enligt landhöjningen och det bräckta vattnet.

Bottenvikens skärgård är en kuststräcka på ca 25 mil med drygt 4000 öar. Området har i turistreklam kallats den ljusa kusten, något den gör skäl för på många sätt. Under sommarmånaderna maj–juli är dagarna långa eftersom nätterna är ljusa. Fågellivet är intensivt hela dygnet och det växer så det nästan syns. Men även under vintern upplever man skärgården som ljus. Från november–maj är skärgården täckt av is och snö som gör landskapet ljust och inbjudande. Det är därför en åretruntskärgård mer än andra kustområden i landet.

Här blandas olika naturmiljöer på ett synnerligen intressant sätt. Intressanta fenomen är den mångskiftande naturen med varierande biotoper som tillfredsställer många olika arter och hur artförekomsten förändras längre ut i havsbandet. Landhöjningen och det bräckta vattnet har skapat speciella förutsättningar för både växter och vattenlevande djur.

“Den nordligaste skärgården liknar ingen annan. Den har alltjämt kvar den svenska arkipelagens ljusa lyrik men samtidigt sveper där ett isigt luftdrag från öster med halvarktisk ödslighet och sibirisk melankoli.” Sten Selander (1891-1957).

Landhöjning

För närvarande är landhöjningen i Sverige mellan -0,5 mm/år och 9,2 mm/år. Den största landhöjningen äger rum i Furuögrund i södra delen av Bottenvikens skärgård. I övriga delar av Bottenvikens skärgård är landhöjningen ca 9 mm/år. Landhöjningen beror på den senaste istiden då isen var ca 3 kilometer tjock tyngde ned jordskorpan. Sakta reser sig landet ur havet sedan isen försvann för ca 10 000 år sedan och kommer att göra så under många år framåt. Landhöjningen gör att nytt land skapas varje år – stränderna förskjuts – speciellt märkbart blir detta fenomen på långgrunda stränder. Strandförskjutningen skapar strandängar och det är här de speciella växterna finns, de växter som är beroende av det bräckta vattnet.

Bräckt vatten

Vattnet i Bottenviken är inte salt och inte sött – det är bräckt. I Atlanten är vattnet salt och av 1000 liter vatten är 30 kilo salt. I Bottenviken går det endast 3 kilo salt per 1000 liter vatten. Anledningen till den låga salthalten i Bottenviken är den relativt kalla sommartemperaturen vilket gör att avdunstningen är liten. Bottenviken tillförs också stora mängder sötvatten från älvarna. Salthalten ökar längre söderut ut i Bottenviken och Bottenhavet. Blåstången som är beroende av saltvatten har sin nordgräns strax norr om Umeå.

Skärgårdens flora och fauna

Det finns vid skärgårdens stränder några arter som är av speciellt intresse – det är i första hand de endema arterna (arter som bara finns inom ett begränsat område) – strandögontröst (Euphrasia bottnica) bottenviksmalört (Artemisia bottnica) och gultåtel (Deschampsia bottnica).

Andra vanliga arter längs stränderna i Bottenvikens skärgård är strandvial, saltarv, strandråg och strandglim.

Många av öarna i skärgården hyser både ett skogslandskap likt inlandets skogar och ytterskärgårdens, sandöar, kala hedar och klippor. Till öarnas skogar söker sig skogslandets fåglar – ripor, orrar och tjädrar men däremot söker sig aldrig vissa av havsfåglarna – tobisgrisslor, tordmule, m.fl. in mot fastlandet. De häckar i klippskrevor ofta ytterst mot havet. Älgar förekommer på de flesta öar och förflyttar sig mellan öarna antingen simmande eller på vinterns isar. Samebyarna har vinterbete på de flesta öar och ofta blir några enstaka renar kvar under sommaren på några av öarna. Även renar kan ibland simma mellan öar.

Fiskar och sälar

I havet simmar fiskar som normalt finns i sött respektive salt vatten sida vid sida. Någon enstaka gång kommer ett stim torskar förbi och då har de möjligheten att simma tillsammans med gäddor, aborrar, havsöringar och harrar. I varje älv går laxen upp under sommaren för att leka.

Det finns två arter av säl i Bottenviken – vikare och gråsäl. Under 1800-talet fanns det gott om sälar i Östersjön. Under mitten av 1900-talet påverkades sälarna av miljögifter och genom jakt kom arterna nästan att utrotas.

Idag finns det omkring 5 500 vikarsälar i Bottenhavet och Bottenviken. Beståndet ökar i Bottenviken där cirka 70 procent av alla Östersjövikare lever. Gråsälen är större än vikaren och Sveriges största säl. Hanen kan bli upp till tre meter lång och väga 300 kg medan honan är något mindre. Totalt finns det ungefär 30 000 gråsälar i Östersjön. 1973 upphörde jakten på säl i Bottenviken.

Bottenlevande djur

På bottnarna i Bottenviken är artantalet litet, speciellt i de nordliga delarna. De allra vanligaste arterna är ishavsgråsugga, vitmärla och östersjömussla. Dessa tre arter är viktiga delar av ekosystemet, framförallt som föda åt fiskar och andra större djur. De har ett otroligt bra luktsinne, och känner lukten av sin favoritföda, död fisk, på långt håll. Det är en art som funnits i vårt havsområde ända sedan området var en sjö av smältvatten, den Baltiska issjön, för många tusen år sedan.