Bra skidåkning beror oftast på en enda sak. Bra snö. Men bra snö har många fiender. Solsken, temperatur och vind vill alla förstöra snöns fluffigaste kvaliteter. Bäst skyddad ligger alltid snön i skogen och bäst skog växer visst i Svanstein.

Tillbakablick: Det är ungarna som upptäcker polisbilen i Svanstein först. Översnöad. I parken. Deras lycka är gjord. Go-Pron ska fram. Nästa Youtube-klipp produceras.

Farsan Mange och jag bestämmer oss för att varken park eller polisbil är vår grej. Vi åker en sväng för att kolla läget. Det är lite folk i backarna. I de pister som sluttar mot öst, bort från själva anläggningen, är det tomt. Det ligger en decimeter nysnö i pisten. I gränslandet mellan pist och skog mer än så. Det bygger på hela tiden.

Jag vet inte vad alla andra håller på med. Jag vet inte ens var de andra håller hus. Jag vet bara att det skiter jag i. Plötsligt har vårt stopp vid ett berg i Tornedalen; mest bara för att ungarna ska få göra av med lite energi som annars förbrukas på ett evigt kackel i baksätet, fått en ny mening.

Anläggningen stänger inte förrän fem på eftermiddagen. Innan dess kommer vi inte att sluta. Det är för bra. Det är för överraskande bra.

Eftersom jag hållit på med det här med skidåkning – eller åtminstone skrivit om det här med skidåkning — på heltid i många år får jag ibland frågan: “När är det egentligen bäst att åka på skidresa?”

I vanliga fall brukar jag inte svara på rent existentiella frågor – i livet finns sällan utrymme för att vara definitiv över något generellt. Men på denna fråga är svaret verkligen självklart:

– Du ska åka på skidor när du kan!

Det är nämligen så enkelt att: All skidåkning är bäst just precis när den sker.

Nej, jag håller inte på med skidåkning för att jag tycker att det är speciellt viktigt. Det är precis som med flugfiske, cykling eller paddling. Däremot vet jag att skidåkning håller mig borta från mycket annat som är precis lika oviktigt. Så i jämförelsen mellan att lägga pudersvängar i en bortglömd backe i Tornedalen eller att gå på banken, städa garaget eller vara med på bostadsföreningens nästa kvartalsmöte åker jag hellre skidor. Idag sker det i Svanstein. Medan det för andra visst är någon annanstans.

Svanstein Ski hette tidigare Pullinki Ski. Systemet har haft en obönhörlig förmåga att gå i konkurs. Det är synd. Om du jämför med så många andra fantasilösa skidberg i landet bordet faktiskt Svanstein få fler besökare. Men det är klart – det ligger där det ligger. Närmsta svenska flygplats, i Luleå, tjugo mil bort. Men ändå.

Pisterna glider nerför berget som om de var en del av själva profilen. Som om de vore fjällbäckar som finner enklaste vägen nerför bergen. Och skogen är gles som en katedral av ljus. Och snön, ja, idag är snön galet djup och ospårad.

Mange och jag har svårt att sluta åka. Ungarna har tappat lusten för polisbilen, så Youtube är fixat. Men vi föräldrar vill inte ge oss. Med så många år av skidåkning i bagaget vet vi att dagar som dessa inte kommer tillbaka.

Fast forward: Idag lever Svanstein ett nytt slags liv. Snowboardlegenderna Ingemar Backman, Jacob Söderqvist och Johan Olofsson hänger här. I deras kölvatten har förstås andra åkare dykt upp. Svanstein står inför både renoveringar och utbyggnader. Planerna är större än på länge.

Skogen på berget har röjts för att ge mer utrymme för skogsåkning. För även om skogen växer på en nordsida, där det blir glesare än på den soliga sydsidan, är det inte alltid en puderautostrada. Men det är tillräckligt bra för att några av världens bästa snowboardåkare och sportens evangelister ska finna en plats i Tornedalens hjärta.

Svärdsjösonen Jacob Söderqvist, född 1976, blev sexa i half pipe 1998 i Nagano. Första gången som half pipe verkligen tog plats i ett OS, när sporten kanske var som störst. Prispallen med Gian Simmen, Daniel Franck och Ross Powers var ju inget annat än megatung och en 6:e plats därför imponerande. Gian Simmen skulle senare bli världsmästare flera gånger. Daniel Franck vinna det första X-games och Ross Powers bli Olympisk mästare i den efterföljande olympiaden. Ibland förstår vi inte hur bra en sjätteplats verkligen är – förrän långt efteråt.

Ingemar Backman, född 1976, tävlade också i Nagano men kvalificerade sig inte till finalens sista hopp. Numera spelar han poker och åker puder i Svanstein.

1996, vid King of the Hill tävlingen i Riksgränsen, gjorde Ingemar ett av världens mest berömda flyg. En 8,5 meter hög ”backside air” på den klassiska quarter pipen. Hoppet hamnade som omslag på sju av världens största snowboardmagazine och Gällivaresonen Ingemar Backman blev en ännu större kändis och fick egna brädmodeller.

Pierre Wikberg från Piteå fångade det hela på film vilket sedan blev grunden för hans eget liv som filmare i denna speciella kultur. Det var förresten vid samma tävling som skidåkaren Janne Aikio stompade ett nästa lika högt hopp som hamnade på amerikanska Powders omslag med rubriken: ”The next big thing”.

Det är nog något speciellt med Gällivare och snowboard ändå. Inte bara Ingemar Backman blev en kändis med rockstjärnestatus utan även Johan Olofsson (ja, även han född 1976).

1995, i ett banbrytande klipp för Standard films TB5, kör en 19-årig Johan Olofsson andan ur de flesta. Enormt stora hopp, några first decents – bland annat ett åk kallat Curious George som är underbart filmat och sedan den klassiska avslutningen: Ett 1000 fallhöjdsmeter högt face med 50 graders lutning som Johan drar av på en halvminut. Alltihop filmat i en sekvens till stenhård hard core. Det är klart det slog. Men Johan fick nog av hypen, av rock-n-roll-status och kontrakt. Idag åker han noboard – snowboard utan bindningar – i Nokian stövlar på en bräda som passar för dagen. Som bästa sällskap har han hunden Juno.

Lär dig mer
Svanstein ligger vid Torne älv i Övertorneå kommun. På Svanstein Ski kan du bo i stugor eller på campingen medan du åker skidor utför eller på längden. Här finns också andra aktiviteter både sommar och vinter. Läs mer om Svanstein Ski på svansteinski.com.

Så egentligen skulle jag vilja skriva en mer Mikael Niemi inspirerad story härifrån Tornedalen. Skruva till texten ordentligt mycket mer. Fånga ett svårmod byggt på perkele och djupsnö, ryggskott och ännu mera perkele. Men jag har köpt hela paketet rakt upp och ned. Det enda som håller mig någorlunda ironisk är att inte fler hittat hit.

Den duktiga skribenten Johan Weimer skriver i Åka Skidor, (nr 6 2016), om Svanstein:

”Jag kommer på mig själv med att filma snöflingor som stilla singlar ner i ansiktet där jag står nedsjunken till midjan i den kritvita härligheten. De svårt snötyngda granarna har för länge sedan gett upp och fällt in grenarna längs stammen. Här står jag mitt i paradiset…”.

Du ska helt enkelt inte stirra dig blind på myt och fallhöjd. Det är alltid bättre att du åker än att du pratar om att åka. Den finske backhopparen Matti Nykänen, knappast poet men ändå höga ambitioner på rock-n-roll, sammanfattade läget bäst när han sa: ”Livet är människans bästa tid”. Mer självklart har det aldrig sagts.

Sätt på dig skidorna eller brädan och åk. Det är länge kvar till sista åket.

#svansteinski på Instagram
Läs också