Året var 1944. I världen var det världskrig och de allierade hade precis genomfört Operation Neptune, det vi ofta kallar Dagen D. Hemma i Jävre gick elektrikern Elof Söderberg omkring och funderade på vad han skulle göra med de fyra hektar av sandstrand, som han precis köpt, på Piteholmen utanför Piteå. Mark var billigt i dessa tider och en sandstrand hade lite värde, eftersom det inte växte ett enda träd där som gick hugga ned. Elektrikern Elof var entreprenör och snart hade han satt upp några stugor till uthyrning och öppnat en kiosk för att sälja glass och soda. Kriget kom att ta slut och framtidsutsikterna såg plötsligt bättre ut. Under tre år i rad, i början av 1950-talet, var Piteå Sveriges varmaste ort och badet döptes av allmänheten till ”Norrlands Riviera”. Folket strömmade till och Elofs smala lycka var gjord. Idag är Pite Havsbad ett av Swedish Laplands starkaste varumärken; en fullskalig badanläggning utvecklad långt bortom den kiosk Elof Söderberg en gång ställde upp. Bland husvagnar och husbilar drar en välbekant doft av nytända grillar i gång och ljudet av kapsyler som öppnas knäpper i eftermiddagssolens värme.

Förr och nu

I en viss ålder börjar du minnas, och i alla åldrar blir dina minnen något slags försök till att göra ditt liv lite mer spännande än det egentligen var. Det handlar om saker som när du avgjorde någon fotbollsmatch i division fyra, sådant som ingen någonsin brytt sig om sen dess. Om kärlek du haft och kärlek du mist. Om någon kompis kompis som blivit känd. En del vill så gärna framhålla att de hade ett sådant ”läshuvud”, men att bankkamrersjobbet de nu innehar inte alls beror på brist på smartness utan på att de helt enkelt avstått från ”att göra karriär”. Vackert så, om ens hälften varit sant. Allt det där är förstås okej så länge det stannar i folks huvuden, men som middagskonversation är det tjatigt. Jag tror det är därför jag oftast föredrar att äta ensam, eftersom det ger mig en chans att koncentrera mig på det verkligt viktiga. Vad som rekommenderas från menyn och varför. Fredrik på Bistron, som jag kommit att lita på – mest därför att han är en duktig skidåkare – säger att han har kvar ett par flaskor av en Pinot Noir från Russian Valley och att dessa verkligen är värda pengarna, för att de: ”helt enkelt är jäkligt goda”. Ibland är det bättre med en sommelier som förstår sig på folk, än på vin. Som vet att förklara på ett sådant sätt att även en sån som jag förstår, som väldigt sällan förlorar sig i terroir, smak av blåbär och bränt läder. Fredrik har rätt, glaset pinot är inget annat än jäkligt gott och jag gör en mental notering om att, innan jag går, tinga den andra flaskan som finns kvar, till dagen efter. Sommaren ska ju fortsätta. Sen beställer jag en hängmörad entrecote, en av de få laster jag utvecklat i livet. Att jag hellre äter kon, än vad kon äter. Och ja, jag vet, det är inte mycket att skryta över.

”The lost highway”

Om du tar en titt på kartan så ser du att det är få städer i norr, längs det vi kallar Bottenvikens skärgård, som verkligen ligger vid havet. De flesta ligger en bit uppströms den flodmynning som gett namnet åt platsen där staden anlagts. Piteå och Luleå är två undantag. Här drar inte Europaväg 4 rakt genom stadskärnan, till dessa städer får du ta en avstickare. Ibland undrar jag om det är bra eller dåligt. Men som redan författaren Wendell Berry konstaterat så gjordes vi – våra sinnen – inte för motorvägen. Vi kom helt enkelt inte till liv i 120 kilometer i timmen. På sommaren, mer än något annat, är det bra att komma ihåg. På sommaren är det bra att gå sin egen väg, varandes ”just another guy, on the lost highway”. För det är där i utkanten, kalla det diket på allfartsvägen, som allt det vackra och spännande blir synligt och kommer till liv.

Jag är på väg från Skellefteå norrut. Jag har varit i destinationens sydligaste delar några dagar och åkt runt bland gårdsbutiker och Bo på Lantgårdar. I min Yeti cooler, där bak i bilen, finns grillost och pipost från Svedjan, ett halvt kilo karré från Järvtjärns utegrisar och en lammsida från Bergsåkersgården, för säkerhets skull har jag köpt med några färska lammkorvar och ett par bakpotatisar också. Detta trängs nu med ett sex-pack Kallholmen i min cooler. På alla sätt och vis tänker jag att jag ska klara mig även denna kväll. Jag har ringt till Jeanette på Pite-Rönnskär, men de har fullt för natten i lotshuset. Men när jag frågat om det är möjligt att köpa frukost dagen efter – ifall jag bestämmer mig för att åka ut och tälta – har hon försäkrat mig om att det absolut är möjligt. Så här är jag alltså, på väg ut i skärgården med grillkol, tändstickor och lite middagsmat för kvällen. Jag vet inget mer perfekt för en sommarkväll.

Fyrar

På Pite-Rönnskär tornar en röd Heidenstamfyr upp sig över det pittoreska fiskeläget. Med sina 37 meter är den Sveriges högsta Heidenstammare. I Swedish Lapland finns fyra av Nils Gustaf von Heidenstams fyrar. Tre Heidenstammare och sedan också den första fyren han konstruerade, upptimrad på Malören ute i det yttersta bandet. Efter att Gustaf, som var chef på Lotsverket, satt upp sin första timrade fyr på Malören började han grubbla om det inte fanns något snabbare och mer effektivt sätt än timmer. Det var då konstruktionen med Heidenstammare föddes. Ett öppet pelartorn i järn som sedan stagades upp av stöttande stag. Fördelarna var enorma med denna fyrkonstruktion. De prefabricerades och togs sedan ut till fyrplatsen där de snabbt kunde byggas upp. En fyr kunde resas på en sommar, eller kortare än så. Heidenstams betydelse för svensk sjösäkerhet går inte riktigt att underskatta. Dessa fyrar, närmast att likna vid ett storslaget Meccano, var också möjliga att demontera och flytta. Vilket har skett med bland annat fyren här på Pite-Rönnskär, som först byggdes på Sandhammaren och med den fyr du ser bredvid E4 i Jävre, den fyren restes först på Skag.

Gustaf utarbetade den masterplan för hur svenska kusten skulle besättas med fyrar, för att göra våra vatten säkrare. Och är du det minsta beläst så känner du till namnet Heidenstam. Sonen Verner kom att forma svensk litteratur i skiftet mellan 1800-och 1900-tal, genom rörelsen ”nittiotalisterna”. Där bland andra Heidenstam, Selma Lagerlöf (Nobelpristagare 1909) Gustav Fröding och Albert Engström med flera ingick. Verner von Heidenstam fick Nobelpriset 1916, inte så illa för någon som både var ordblind och hade usla betyg.

Ljus

Det som ibland, och lite slentrianmässig, kallas Norrland är förstås lätt att finna men svårt att definiera. Egentligen är ljuset det som bäst beskriver platsen. Sommarens intensiva midnattsljus, följt av det många tror är mörker – men som egentligen bara är ett evigt skådespel i olika ljusfenomen. Polarljus, kaamos, norrsken och en natthimmel så full av stjärnor att det känns overkligt.

På Malören, i sviten som renoverats i det gamla lotshuset, har du chansen att uppleva något som inte händer varje dag i Sverige. Från sängen kan du se både solens uppgång och nedgång i havet. Så långt ut i havsbandet ligger den här atolliknande sommarön. Kapellet på Malören är från 1769 och Heidenstams första fyr timrades upp här 1851, men ön har varit bebodd av fiskare och fångstmän långt innan dess. Härifrån jagade de strömming och siklöja, och en och annan lax. Innan fyren restes hände det då och då att skepp gick på grund på denna rullstensås som sakta men säkert stiger ur havet. Ljuset definierar på så sätt människornas vardag, men isen definierar själva platsen. Tyngden av inlandsisen som pressade ner jordskorpan. Samma jordskorpa som nu, tiotusentals år senare, försöker återfå sitt livsrum. Landhöjningen i Bottenviken är fortfarande en faktor. Snart måste det muddras igen på Malören, så båtarna kan anlägga en brygga. Längst ut i skärgården är en speciell upplevelse. Det känns utsatt, även om det moderna livet numera är ombonat, med både soluppgång och nedgång från sängkammaren.

Gränser

Det är ändå något speciellt med en gräns. Det definitiva. På andra sidan, ett annat land, ett annat språk, en annan tid. Spelar du golf på banan mitt i Torneälven ligger 11 hål på den svenska sidan och sju på den finska. Världens längsta hole-in-one tar, i princip, en timme och fem sekunder att genomföra. Från Sverige till Finland i ett slag. På Haparanda Stadshotell, byggt redan innan det blev revolution borta i Tsarryssland, äter jag frukost bland kristallkronor och historia. Över äggröran undrar jag över vad dagen kan ge. Jag har beställt dressin och tänker mig trampa en bit inåt landet. Något slags Bombi-bitt äventyr för en medelålders som minns sin Fritjof Nilsson Piraten. ”Det enda farliga på havet är land”. Det är bara att lägga ut. Även om det finns en uppenbar fara i att ha det för bra. Att sommarens semester bara rullar på, att minnet liksom inte fylls på med nya minnen, så är det bättre än att inte ha sommar alls. Det är förstås ren matematik att din barndoms somrar var så mycket längre än medelålderns. Procentuellt upptar det senare en mindre del av din minnesbank. Det är skönt när det rullar på. När du nästan glömmer bort att du tingat en flaska Pinot på Bistron i Luleå, när du i stället dricker utmärkt Riesling till sommarabborren och Kalix löjrom, som du köpt med från Seskarö.

Du har parkerat någonstans mellan Karungi och Vitåfors, bredvid Sveriges längsta järnvägssträcka för dressin. Du kommer dock på fadäsen i tid och ringer till Bistron, det är Fredrik som svarar, du säger att du fått förhinder men att du kommer förbi en annan dag: ”för en god Pinot får inte förgås”. Han skrattar och säger: ”Du verkar ha trevligt ändå”. Du lägger på. Det enda du hör är sommarens fågelsång och Trangiaköket som fräser dina abborrfiléer. Och du vet att du inte skulle vilja ha det på något annat sätt.