Som att komma hem

Konstnärerna Tjåsa Gusfors och Ulrika Tallving tar en paus i arbetet med att bygga en svit på Icehotel #32. Ute är det minus 20, det blåser en svag västlig vind och ett begynnande norrsken är på väg att fylla himlen. Men inne i sviten de håller på att skapa är det bara minus fyra, så det känns som att komma in när de åter är tillbaka.

— Ja, på något sätt är det som att komma hem för mig, säger Tjåsa och skrattar.

I mer än 20 år har hon byggt rum, sviter och konst på Icehotel. Hon berättar om sitt första möte, hon var här med en teatergrupp och besökte Icehotel bara för att se på utställningen. Hon säger att det var som om isen pratade med henne. Hon visste att hon måste tillbaka. Nästa år byggde hon sitt första rum. Och sedan dess har hon kommit tillbaka. Konstnären Ulrika Tallving bor numera i Haag, och hennes vanliga konst är inte av typen som smälter ned. Ofta gör hon skulpturer i sten. Hon byggde sin första svit på Icehotel redan 2007. Arbetet med is, att låta ett konstverk komma fram ur ett naturligt material som sedan kommer att omforma sig själv under säsongen och dessutom smälta bort, är speciellt.

— Men det är också det jag älskar mest med Icehotel i Jukkasjärvi. Att man verkligen gräver där man står. Och nästa år gör man det igen.

Under stjärnorna

Några månader senare, i slutet på sommarsäsongen, utanför Harads, står en annan Guide Michelin-kock, Nicolai Tram, från Knystaforsen i Halland. Här, under ett brinnande norrsken serverar han också flambadou. Men, istället för oxfett och ostron, låter Nicolai smällt älgfett rinna ner över den grillade renfilén. Smaken är underbar.

— Vi är som björnar, säger Nicolai, och fortsätter

— Egentligen går vi bara ut i skogen och frossar på allt som finns omkring oss.

Nicolai Tram är en av 8 Guide Michelin-kockar som gästspelar på eventet Stars du Nord, som den här gången hålls i skogen utanför Harads, i närheten av Treehotel och Arctic Bath. Idéen bakom Stars du Nord är att samla några av de bästa nordiska kockarna för att gemensamt laga en middag långt utöver det vanliga och där lokala råvaror är i fokus.

— Det kändes självklart att hålla vår andra upplaga av Stars du Nord i den nordligaste delen av Sverige, säger Caroline Thörnholm, grundaren av Stars du Nord.

— Det är en central del i det nya nordiska köket. Här finns råvarorna, som kockarna hämtar och tillagar. Men inte bara råvarorna, utan även sättet att tillaga maten. Över öppen eld, rökt och gravat och inlagt, är också centralt i en nordlig kontext.

Många människor i norr har frysen full med bär och fisk och kött, vare sig det är älg, ren eller frigående får och de kan för sin värld inte förstå rikedomen i allt detta. Mest är det ju ett arbete att stycka, sortera och paketera. Ett evighetsarbete som följer säsongerna och aldrig riktigt tar slut. Likt Sisyfos hanterar människorna i norr sin frysbox och sin Saft-Maja. Var dag har nog av sin egen plåga, även om det är i överskott.

Väckt till liv

Många av verserna i Alexander Popes epistel har blivit berömda – men just meningen ”consult the genius of the place in all” sticker ut. Varje plats har sin skönhet, sin inneboende kvalitet, sin genialitet. Egentligen handlar det inte så mycket om hållbarhet, eller att bevara, egentligen handlar det om att låta det rätta, den inneboende naturen i platsen, komma fram och ta plats. När Gunhild Stensmyr flyttade hem till Risudden i Tornedalen var det lite med den känslan. Hon ville väcka liv i byn igen med sitt projekt Arthotel, närmast att likna vid ett italienskt Albergho Diffuso.

— Men sedan kom förstås idéen om Konsthallen som på beställning. När jag stod här nere på ängen och tittade över Torneälven in i Finland upplevde jag det som att stå på Louisianamuseet och spana från Danmark över Öresund in i Sverige.

— Vi behöver en Konsthall i norr. Inte bara för att vi som bor här också borde ha tillgång till konst, utan lika mycket för att vi ska kunna visa den fantastiska konst som faktiskt finns här men som kanske är lite undangömt.

— Varför har vi Nils Nilsson Skums målningar på Nationalmuseum i Stockholm, eller påGöteborgs konstmuseum, men inte på en Konsthall varifrån han verkligen verkade?

Dreams come true

Niehku Mountain Villa beskrevs av den amerikanske journalisten Les Anthony som ”världens bästa heli-ski lodge”. Men för bergsguiden och hotellägaren Johan Jossi Lindblom var det inte självklart att tänka så när han gjorde hundåren i närliggande skidområdet Riksgränsens skidpatrull. Det krävdes några år utomlands och det behövdes några kunder och investerare som sa: ”Du fattar inte vad du har här”. Namnet Niehku är det nordsamiska ordet för dröm. Och visst drömde Jossi om att vara med och bygga något speciellt, om att få ge tillbaka till den plats och den miljö som på alla sätt och vis format honom, men att det skulle bli världens coolaste skidåkarhotell visste han inte riktigt. Det förstod nog Erik Nissen Johansen, designer och ägare av Stylt Trampoli, när han och kollegorna valde att tävla med Niehku i UNESCOs Prix Versailles, en slags Oscarsgala för inredningsarkitekter.

— Det som är speciellt med det här projektet är att det är skapat utifrån ett behov som bygger på människors drivkraft, besökare som vill åka skidor eller fjällvandra här. Det är också därför man kan skapa en fem-stjärnig produkt. Något vi i Skandinavien har väldigt få av.

— Begreppet lyx är nog det som förändrats mest de senaste 30 åren. Från att vi samlade på Rolexklockor och Ferraris samlar vi i stället på poetiska upplevelser att berätta om vid middagsbordet. Det är vackert.

Erik Nissen Johansen sitter vid öppna spisen och dricker pinot noir. Erik och hans vänner på Stylt Trampoli har vunnit UNESCOs Prix Versailles två gånger. Det är de ensamma om. Och en av vinsterna var med inredningen på Niekhu Mountain Villa.

— Hela det här huset är ju byggt på tanken att det ska tillfredsställa uteentusiasterna samtidigt som den inneboende historien om Malmbanan – som ju är omöjlig att missa i byggnaden – skulle tillvaratas.

— Det man känner här, direkt man kommer in, är ett omedelbart lugn. Det är tre år sedan jag var här sist men direkt när jag kom in, så upplevde jag att leendet på läpparna hos personalen och spraket från brasan i spisen hade samma DNA.

What it’s all about

Bjarke Ingels har kallats geni och det säkert med rätta. Han är född 1974 i Köpenhamn och började studera arkitektur vid högskolan för att han hoppades att det skulle hjälpa honom bli en bättre serietecknare, vilket var hans egentliga dröm. Men arkitektstudierna gav ett sug och han vidareutbildade sig i Barcelona, på Técnica Superior de Arquitectura. Efter olika jobb, bland annat på OMA i Rotterdam och PLOT, så startade han BIG 2005. Något som skulle visa sig vara en framgångssaga. Idag har BIG kontor i Köpenhamn, New York och Barcelona. Rummet Biosphere är faktiskt det första projektet som hans Barcelonakontor ser förverkligas. Från idé och skiss till ett verkligt hotellrum bland trädkronorna i Harads.

— Jag är imponerad över hur vi har lyckats få det att se ut som en sfär, trots att själva hotellrummet är en kub så ger alla fågelholkarna på utsidan känslan av att rummet är sfäriskt.

— Och sedan har vi verkligen fått till samarbetet mellan inne och ute. Det är vad all arkitektur i princip handlar om.

Fyra år efter att Bjarke Ingels bildade BIG skrev han sitt manifest kallat Yes is more. När vi frågar honom om det är grundat i hans personlighet, svarar han att det snarare är en inställning. Det är viktigt att säga ja till det större sammanhanget. Att säga ja till sin egen personliga vinning är enkelt, men att säga ja till samhällets utveckling, det som är ”more” i manifestet, kräver mer. Bjarke menar att han upplevt att arkitekturen närmast kört fast i två parallella spår. Å ena sidan avant-garde, med galenskap och motståndsarkitektur, vilket som bäst blir till något mer än kuriosa. Å andra sidan traditionell funktionalism, som inte kommer bygga något annat än det förväntade, en rätt så tråkig box.

— I arkitekturen har dessa inriktningar dominerat, men för oss på BIG har det intressanta varit att se vad som händer när dessa möts och interagerar. Vi lockas av att ingenmanslandet där i mellan ska överlappas.

Bjarke lutar sig tillbaka i fåtöljen med en kopp kaffe. En liten fågel flyger upp bakom honom och sätter sig vid en av fågelholkarna. Det är som om den är här för att inspektera sitt nya grannskap, se vem som flyttat in i den stora holken idag.

— Men se, den lille fugl.