Lång historia kort
Vi tar en kaffe, Rimon Lahdo och jag, ute på verandan vid Stora Sjöfallet Mountain Lodge. Det är inte alltid han hinner sitta ner och jag tänker att det är lite kul att få några minuter med honom så jag frågar:
— Men hur hamnade du här, egentligen?
— Haha, det är en lång story. Och jag är inte säker att jag kan berätta den precis som det var men jag kan göra ett försök med att förkorta den.
Det hela började i alla fall med att Rimon gillade att vara ute och att han därför tänkte att han skulle åka till Norge. Men, av olika anledningar, så hamnade han i Stora Sjöfallet istället. Ungefär två tredjedelar in på den väg som ofta kallas Sveriges längsta återvändsgränd – Vägen Västerut – ligger anläggningen. Har du kört längs denna väg någon gång inser du snart att här finns stora likheter med det Norge som Rimon gillar. Ingenstans kommer du det alpina Sverige så nära – från ett bilfönster – som här. Stannar du bilen har du vattenfall och bergstoppar, vandringsstigar och djurliv, direkt vid vägen.
En ny upplaga
Men bara för att du gillar Norge hamnar du inte i Stora Sjöfallet och börjar driva en mountain lodge. Du måste också gilla människor och service. Och det går förstås att säga många saker om hur den här anläggningen drevs förut, men hur du än vrider och vänder på faktum kommer du ändå att komma fram till att Rimon Lahdo gjort ett jäkla jobb med upprustningen av lodgen.
— Ja, du vet, de flesta skulle väl ha brutit ihop om de köpt på sig en fjällanläggning ett halvår innan coronautbrottet. Men vad skulle jag göra? Lägga mig ner och grina?
— Det var bara att kavla upp ärmarna och ta fram hammaren. Det fanns saker att göra och saker att göra om.
I princip har Rimon byggt på och byggt om anläggningen under två år. Renoverat det som var sönder, putsat det som gick att fixa. Idag är anläggningen något helt annat än tidigare upplaga. Känslan av en mountain lodge finns där. Men färgtonerna från medelhavet har också följt med. Det gröna, nästan turkosa, är inte vardag i det svenska hemmet på samma sätt som det är i Rimons syrianska arv.
”Idag är Laponiaområdet skyddat som världsarv och anses vara ojämförligt mest enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten”
Ett världsarv
Stora Sjöfallet, alltså själva fallet i sig, var en gång i tiden något mäktigt och kallades för ett svenskt Niagarafallen. 1909 blev området också nationalpark, en av Europas första nationalparker efter amerikansk modell. Men sedan blev det världskrig. Europa behövde byggas upp och svenskt stål var eftertraktat. Någon politiker kom på att det där svenska Niagarafallet kanske ändå skulle göra sig bättre för elmätaren än som besöksmål och nationalparksgränserna ritades om över en natt. Låt oss inte fastna i denna debatt, i stället kan vi konstatera att för utbyggnaden av dessa dammar, i Ritsem och Vietas bland andra, behövdes personalboenden. När sedan all personal flyttat därifrån, när dammarna var klara och skötte sig själva, stod barackerna kvar. Någon tänkte att det kanske gick att bygga besöksnäring kring detta och på så sätt kom anläggningen i Stora Sjöfallet att bli till. Ett 50-tal år senare fyller Rimon Lahdo på min kaffekopp igen och säger:
— Men är det inte otroligt vackert?
Det går inte annat än hålla med. Anläggningen ligger i Stora Sjöfallet/Stuor Muorke Nationalpark i det som sedan 20-talet år tillbaka också är världsarvet Laponia. En bit från anläggningen ligger Naturum Laponia, med den av arkitekten Gert Wingårdh ritade byggnaden Snöfälla. Det är promenadavstånd till Naturum. Strax bortom Naturum har Fiskflyg sin ena helikopterbas i området. Om du vill flyga på en fantastisk sightseeing är en rundtur här alltid vackert. /Stuor Muorke blev alltså nationalpark 1909, en av nio nationalparker som instiftades i Sverige, som de första i Europa.
Senare kom Sverige att ansöka om att området, med Sarek, Muddus och Padjelanta, skulle bli världsarv för sin naturs skull. Detta avslogs av UNESCO. Laponia var väl snyggt, men som natur var det ju inte speciellt skyddsvärt – ja, det var ju bland annat det där med ett Niagarafall som försvunnit. Men UNESCO gjorde dock bedömningen att den nomadiska samiska livsstilen i området var ett världsarv. Idag är Laponiaområdet skyddat som världsarv både för sin kultur och sin natur (naturen kom så med av bara farten) och ”anses vara ojämförligt mest enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten”. Av världens 1154 världsarv är blott 39 världsarv både för kultur och natur. Vi sitter mitt i området och dricker en kaffe.
Kungsleden
Den 450 kilometer långa Kungsleden tar dig genom Vindelfjällen, världsarvet Laponia, fyra nationalparker och femton samebyars renbetesland.
Vid ett vägskäl
Efter en morgonpromenad, förmiddagspromenad är nog mer ärligt, till Naturum Laponia och en promenad genom den speciella tallskog som omger området, samt en tur på den spångade leden ut till Sjöfallet, sätter jag mig ner vid middagsbordet på lodgen. Det är mycket folk, jag hör flera olika språk och det känns internationellt och bra.
Första rätten är en halstrad tartar med syrade rabarber och äpplen tillsammans med en pepparrotskräm och torkad riven äggula. En bra start. Sedan kommer en röding med forellrom, brynt smör och vitvinsskum in. Den är inte heller dum. Tvärtom så vill jag slicka tallriken ren på det brynta smöret och vitvinsskummet. Min kollega ger mig dock en så pass uppfordrande blick, så att jag låter bli. I stället beställer jag in ett extra surdegsbröd att suga upp såsen med. Här känner jag också att jag är vid ett vägskäl. Kommer jag att bli mätt? Men när ett reninnanlår med svartkål och smörpotatismos bärs in känner jag mig plötsligt lugn. Till renen serveras en blåbärssås med en tryffel och Karl-Johan svampemulsion. Genast ångrar jag att jag ätit upp alla bröd. Min kollega ger mig åter en blick och jag låter bli att beställa mer, dock lyckas jag skrapa upp en del sås med ett finger när inte kollegan ser på. Efterrätten är en granskottsparfait med hjortronsås och rostad vit choklad. Herrejösses så bra.
”Här på Stora Sjöfallet Mountain Lodge har Rimon Lahdo skapat en anläggning som är perfekt för den som inte vill något annat än att bara vara”
Dagen som kommer
Dagen efter, till frukost, frågar jag Rimon lite mer om maten och vinet och han skrattar.
— Så du blev nöjd?
— Ja, absolut. Fantastiskt!
— Ja, att göra gästerna nöjda är viktigt och mat är ett bra sätt för det.
— Är det en filosofi?
— Nöjda gäster, eller jäkligt god mat? Eller både och?
Sen skrattar han och berättar att mat är tradition där han kommer ifrån, att mat är viktigt, något som håller ihop familjer och grannskap. Sedan fortsätter han att servera frukostgästerna.
Jag hör folk prata om dagen som kommer. Några ska fortsätta inåt fjällvärlden mot Ritsem, de hoppas få se det mäktiga Áhkká. Andra är på väg med bilen ner mot skogslandet, och ytterligare några ska göra dagsturer på Kungsleden eller upp i Soldalen. Jag frågar Rimon vad han ska göra. Han säger att han har fullt upp. De turer han själv gör måste dessutom ha ett syfte och/eller en anledning. Antingen är han ute för att fotografera, eller för att få en fisk eller plocka bär, att bara gå ut och strosa hinner han inte riktigt med.
Bortom nästa kurva
Och det är egentligen något motsägelsefullt med detta. För här på Stora Sjöfallet Mountain Lodge har Rimon Lahdo skapat en anläggning som är perfekt för den som inte vill något annat än att bara vara. Ta en promenad bort till Naturum, gör små dagsturer, ta bilen inåt landet, njuta av utsikten från vindrutan. Imorgon funderar jag på att köra till Ritsem och ta turbåten M/S Storlule till Änonjálmme, för en dagstur under Áhkká massivet.
— Ja, det är en fin dagstur, säger Rimon när jag för det på tal. Idag tycker jag du kan promenera upp i Soldalen. Också otroligt fint. Eller så kan du förstås gå upp längs Kungsleden vid Vakkotavare.
På vägen mot Vakkotavare, strax bortom Vietas, stannar jag bilen och kollar norrut, mot fjället Juolmme där Tvillingfallet kommer nerför den branta väggen. Bland ortsbor och isklättrare brukar vattenfallet benämnas Greven och Grevinnan men på kartan har vattenfallet inget egentligt namn. Något som är ganska märkligt då det antagligen är Sveriges högsta vattenfall – mer än dubbelt så högt som det som oftast benämns som det högsta fallet i Sverige. Sedan åker jag vidare. Bortom nästa kurva ser jag renar, en vaja och hennes kalv, och ytterligare en bit bort sitter en havsörn och spanar från en tall. Det är något alldeles vilt och mäktigt över synen, över platsen. Det är så oerhört vackert.
