Hos Nutti Sámi Siida i Jukkasjärvi äter en ren som heter Bulmmot ur min hand. Jag har näven full med renfoder och Bulmmot verkar gilla det, ungefär som jag gillar Polly i godisbutiken. Bulmmot är nordsamiska för gråsparv och den här härken är också sparsmakat gråmelerad i sin täckning, precis som sin fågelnamne. Men namnet gråsparven har han också fått för att han är liten, lat och lite tjock. Han liknar helt enkelt en gråsparv även i sitt sätt att vara.

Nils Torbjörn Nutti

I hägnen hos Nils Torbjörn Nutti i Jukkasjärvi finns ett 20-tal renar. Alla med ett namn som avslöjar något om deras karaktär, utseende eller lite om vad de betyder för ägaren Nils Torbjörn. Här finns Linis, Girjak och Dábaláš, vilket visst betyder vanlig och känns lite orättvist. Dábaláš är vacker. Här finns också Áddjá Muzet, ”farfars mörkbruna/brunsvarta”, den sista renen med Nils Torbjörns farfars renmärke i örat, innan sonsonen tog över. Samernas språk är beskrivande.

När husdjuret mitt heter Frasse, beror det på att det var så långt min fantasi räckte. Men när en ren heter Bulmmot är det för att hans egenskaper och persona syns i namnet. När kraftfodret är slut i min hand går Bulmmot tillbaka till sin flock där han trivs. Det är inte underligt. Din hund, som du älskar mer än du kan begripa, kommer ändå alltid att trivas mycket bättre med andra hundar än med dig. Människans relation till sina djur är alltid annorlunda än djurens relation till människan. Men för samerna är dessutom renen inte bara ett husdjur, en kompis eller följeslagare. Det är snarare det grundval hela deras kultur och livsstil vilar på. Mellan samerna och renen finns ett löfte – de ska ta hand om varandra i evig tid.

Ingrid Pilto

Hemma hos Ingrid Pilto i Ammarnäs kokar blodpalten. Sarvslakten på hösten ger en hel del blod och fett. ”Nyttigt fett”, som Ingrid är noga med att påpeka. Renens fett är sitt eget kretslopp. Den äter upp sig under våren och sommaren och förlorar allt under vintern. Därför är fettet nyttigt, få miljögifter lagras i renens fettvävnader. Det sägs att det är bättre att laga mat i renens fett än oliv- eller rapsolja. Korrelationen mellan Omega 3 och Omega 6 är också som den ska vara. Helt av sig själv, inga konstigheter. Dessutom är fettet en naturlig smakhöjare.

Medan blodpalten kokar håller Ingrid på med att skölja ett crépinette, det tunna nät av fett som liksom omsluter magens innanmäte. Crépinettet är till för den gurpi Ingrid ska göra lite senare. Gurpin, ett slags köttknyte av mald renfärs, efter det samiska ordet gurpat – att knyta ihop – ska lättrökas och frysas, så den blir enkel att ta med i matsäcken.

Traditioner

På senare år har gurpin liksom suovas blivit en bästsäljare. Plötsligt har världens smaklökar åter anammat de gamla sätten att konservera och tillaga mat. Rökning, torkning och inläggning trendar på världens ledande menyer.

Ingrid är specialist på att föra traditioner vidare. Hennes inkokta ”börting” är en klassiker. Hennes gurpi skiljer sig från andras också. Skulle det finnas kryddor i hennes gurpi är det i alla fall inte från en burk Santa Fe Grillkrydda. Ingrid har högre ambitioner i värnandet om sina smaklökar. Till renkött använder hon inga kryddor alls. Gurpins kallrökta kött, tillsammans med crepinetten, blir sin egen smaksättning.

Kokkonst

Allt renkött smakar olika från tid till annan. Sommarens ren, som nästan bara äter gräs, smakar på ett visst sätt – ganska milt. Rentjurarna som slaktas nu på hösten har en djupare smak, de har börjat äta svamp som format smaken i köttet. Den mest ”viltliknande” smaken finner du hos de renar som slaktas på vintern. De äter lav och har inte ett överflöd av mat omkring sig i skogen. Ingrid är en samisk matmor, en bärare av traditioner, som också vet att göra maten god. Och som förstår att man både kan och måste utveckla kokkonsten.

I en hink i farstun ligger några tillvaratagna aortor. De påminner mig på något sätt om den överkokta pasta skolan serverade. Förr kokade samerna aortan rakt upp och ned och åt den lite som en spagetti. Numera, berättar Ingrid, om du gör en frityrdeg och sedan friterar den, så kommer både smak och struktur att påminna dig om calamari. Det vattnas i munnen där jag ser de kalla blodådrorna ligga och dra.

Renkok 2.0

Den samiska matlagningen förändras, det finns självklart ett renkok 2.0, men synen på renen är densamma. Allt ska tillvaratas från det djur vars existens är hela grunden för den kulturella identiteten. Här slängs ingenting. Det var den engelske stjärnkocken Fergus Henderson som åter gjorde ”Whole beast”, eller ”nose to tail eating” till en modernitet, på sin Michelindekorerade restaurang St John i London. Ett berömt citat från Fergus Henderson är: ”If you’re going to kill the animal it seems only polite to use the whole thing”. Men att tillaga hela djuret är inget nytt påfund, det har man alltid gjort, det är en grundbult i ett samhälle som levt på att samla. Tro till exempel inte att fransmännen skulle ha ätit sniglar, ostron eller en morkulla med sina inälvor, om det var så att de haft frysen full av kraftfoderstinn oxfilé. Det är bara i vårt vårdslösa slit och släng-samhälle som det blivit okej att äta kycklingbröst men inte lår. Vad är det för fel på låren egentligen?
– Tänk om alla skulle äta som vi, säger Ingrid och tittar på mig.
– Det har vi nog inte råd med, säger jag och skrattar. Du vet ren, ripa och röding kommer inte utan prislapp.
– Nej, jag menar inte så egentligen. Jag menar som Per-Nils och jag, att ta reda på allt och göra maten själv.

Allt hade ett användningsområde

Jag förstår vad hon menar. Men det är ibland skönt att höra det sägas. Har du ätit kokt mule? Eller blodplättar som görs på torkat renblod, som torkat i en ut- och invänd magsäck innan det hamnar i plättsmeten? För samerna var renen aldrig slit och släng. Skinnet bereddes till kläder, av senor gjordes sytråd, ur hornen slöjdade man och klövarna kokades till lim. Allt hade ett användningsområde.

Fällhorn. Inte bara renens fett är ett kretslopp, även hornen lever sitt liv i cykler. På senhösten ramlar de av sarven. Varken blod eller energi går ut i hornen under den kalla vintern. Vajan, hondjuret, har däremot sina horn kvar. För att kunna skydda kalvarna från rovdjur, men också deras möjlighet att få tillgång till mat från hornlösa sarvar.

Jon Tomas Utsi

I en verkstad i Porjus sitter slöjdaren Jon Tomas Utsi och jobbar med gravyren till en ny helhornskniv. En kniv där allt, inklusive slidan, är av horn. Jon Tomas har hållit på med slöjd hela sitt liv, ett arv från familjen, ett slags rop från generna. Han började sälja slöjd på Jokkmokks marknad redan som tioåring. Samma Jokkmokk där han både utbildat sig till slöjdare och jobbat som lärare på Samiska Folkhögskolan. Samma Jokkmokk som alltid håller honom som en av de stående utställarna på Ájjte, fjäll- och samemuseet, under marknaden. Jon Tomas jobbar mest med vril och masur av björk, samt renhorn förstås. Allt material samlar han in själv. Vi pratar en stund om renhorn och jag blir lite förvånad när han säger att han bara jobbar med fällhorn och att det inte gör något om dessa legat i markerna ett tag.
– Hur menar du? Blir de inte förstörda av tidens tand?
– Nej, faktiskt inte. De samlar bara på sig lite patina. Självklart får de inte ligga där för länge, men lite regn och rusk, vind och blåst gör inget annat än att det blir mer själ i materialet.

Jon Tomas släkt tvångsförflyttades från Karesuando i början på 1900-talet. Hans farfarsfar kom med sina renar och barnaskaran till Vájsáluokta i Sirges sameby. I blandningen av traditioner har sedan Jon Tomas lagt sig till med ett alldeles eget formspråk. Hans arbete är sami duodji, äkta samisk slöjd och hans gravyr och ornament är självklart också traditionellt samisk. Men dessutom präglar han sina knivar med fantastiska renmotiv. Slöjden har varit hans huvudsakliga inkomstkälla sedan ungdomsåren – att jobba med återvunna fällhorn av ren. Återvinning och hållbarhet när den är som vackrast.

Lennart Pittja

I renflocken råder ett slags matriarkat. Det är en vaja som bestämmer. Det är ledarvajan som avgör när isen håller för att flytta från fjällen ner till låglandet. Det är ledarvajan som vet när det är dags att återvända till kalvningslandet om våren. Det är ledarvajan som för sin flock genom årstidernas växlingar.

Jag säger det till min gode vän, renägaren och entreprenören Lennart Pittja, att jag nästan finner det lite märkligt att det i renflocken är så tydligt att vajan är ledaren men att jag ibland får känslan av att det i den samiska världen snarare råder ett patriarkat.
– Ja, vi har väl inte kommit längre än så, säger Lennart och skrattar innan han fortsätter:
– Det är faktiskt en intressant tanke. Men å andra sidan ska vi väl vara ärliga också: patriarkatet växte fram ur bondesamhället, när människorna kunde skaffa många barn. Kanske var vi samer de sista att anamma det.
– Ja, så är det säkert, men egentligen sa jag det bara som en passus, en kommentar i förbifarten. Inget illa menat, säger jag och försöker få det att passera.
– Jag vet, men ett helt liv av ”kommentarer i förbifarten” gör en kanske lite känslig, säger Lennart.

Jag förstår honom. Vi sitter tysta ett tag, hemma hos honom i Gällivare. Vi ska vara försiktiga med alla orden vi använder.

Lägenheten i Gällivare är knappast Lennarts riktiga hem. Det är snarare någonstans han stannar till på för att den ”moderna” världen kräver så. De älskade ungarna ska till skolan, Skattekontoret behöver någon ny momsredovisning, Bilprovningen har dåligt med tider, frisören är fullbokad och dessutom behöver hans eget företag, Sápmi Nature, en ny hemsida och i Sårkåjaur är bredbandet inte utbyggt. Vi dricker vårt kaffe.

Renen

Det går inte att enkelt beskriva vad renen betyder för samerna. I vår tid av överkonsumtion och kreditinstitut är renen något helt annat. Kanske jag skulle kunna – som förklaringsmodell – säga att renen är oljan i en oljeekonomi. Men det är ett väldigt simpelt sätt att beskriva något vackert. Och det är dessutom att förminska oss alla till neurotiska konsumenter. För samerna och för den samiska kulturen är svaret så mycket mer komplicerat. Det är kring renen själv, renens livsrum, och renens vandring som hela den samiska kulturen och därigenom även Sápmi blivit till.

Nomadfolket, samerna, följde renen genom dess årscykel av förflyttningar mellan fjäll och kust. Ett kretslopp genom de åtta årstiderna. Gijrra är den viktigaste årstiden. Det är då kalvarna föds och livet åter ger löften om en fortsättning. Kalvens födelse är central i den samiska kulturen på samma sätt som återuppståndelsen är central i den kristna tron. Har du några poäng religion med dig från universitetet vet du nog också att det är samma sak. Efter gijrra kommer gijrragiessie, vårsommaren, årstiden som inte riktigt bestämt sig. Är det sen vår eller tidig sommar? Ena stunden kyla, andra stunden värme. Hela tiden sol, hela tiden full av grönskande tillväxt.

Årstiderna

Giessie är förstås sommaren som vi känner den. Förutom kalvmärkning är det här en tid av lugn, en tid att återhämta sig och växa till. Tjakttjagiessie är skördetid, svamp och bär och vilt ska samlas i ladorna. Det är den vackraste av årstider, naturen paketeras i förunderlig färgprakt, morgondimman dröjer sig kvar ute på sjön, kvicksilvret kryper inte längre lika långt upp på termometerskalan. Tjakttja kommer till sist. Löven faller av träden, snöflingor drar genom luften, renarna vet att det är tid för flytt från kalvningslandet till vinterbeteslandet. Till slut vinner kylan och snön och skidorna som vilat i tre årstider kommer åter till pass. Det är under Tjakttjadálvvie, höstvintern, som du kurar skymning. Omger dig med levande ljus och en varm filt i soffans hörn. Året, liksom naturen, går in i ett viloläge.

Under Dálvvie vänder det. Trots att det tar ett tag för oss att se att dagarna verkligen blivit längre. Kylan håller oss i sitt grepp, men det mattas sakta av och gijrradálvvie tar sedan över med allt sitt ljus och alla sina löften om en ny återuppståndelse. Du hinner mer och mer på dagarna. Både en skidtur före och efter jobbet. Ljuset är tillbaka. Lusten likaså. Snart börjar vajorna med sina tunga magar vandringen mot kalvningslandet igen. Årshjulet ska slutas. Det verkliga livet är ett kretslopp och renkalvens födelse bär ett budskap om att livet är återuppståndet.

Carl-Johan Utsi

Carl-Johan Utsi är fotograf och renskötare i Sirges sameby, med marker i bland annat Badjelánnda i Jokkmokk. Han lever med sina djur och sin kamera i en slags symbios. Med en fot i två världar. Det finns åtminstone två andra Utsis som jobbar som fotografer i Swedish Lapland. Jag frågar Carl-Johan om de är släkt.
– Nja, på långt håll kanske. Du vet Utsi är ungefär som Johansson, många heter det.
– Nej, det visste jag inte.
– Nä, det är klart.

Carl-Johan har läst fem år teknisk fysik, rymdinriktning, på Uppsala Universitet. Eller som han själv säger: ”en djävulsk massa poäng”. Fast ändå säger han att han har mer nytta av det än han trodde när han väl bestämt sig för att börja i renskogen igen.
– Att studera är ju en slags problemlösning – och att jobba i renskogen är inget annat heller.

Carl-Johan säger att han ville bort, vara lite rebell, göra revolt mot det samiska. Han tänkte han kunde bli vad som helst, doktorera, lösa fusionskraftsfrågan, Nobelpriset. Men på ett lov under det fjärde studieåret sa Carl-Johans pappa att han såg att det gick bra för grabben i skolan och att han då tänkte sälja bort renarna. Det högg till i Carl-Johan, det hade han inte riktigt tänkt. Att förlora den delen av sitt liv var han inte beredd på. Fadern fick lova att ha kvar renarna ännu ett par år.

– Renskogen är en känsla, samtidigt som det är absolut verklighet. Jag menar när du har kört fast skotern i soavli – ”ovan-på-vatten” – ute på sjön och får slita med den i ett par timmar, är det inget annat än en renskötares vardagsliv. Men något finns ändå där, något vi har med i nedärvda gener hos oss.
– Renen är vår starkaste länk till naturen. Min koppling till vad som är äkta och på riktigt.
– Vem som helst kan jobba 9–5, det är ingen sport. Men försök få ihop tillvaron med att leva i renskogen. Det är omöjligt, så länge som du inte vet med dig att du är totalt beroende av det där knäppande ljudet som renklövarna ger ifrån sig. Det är något nästan metafysiskt. Något jag inte kan vara utan. Ja, för mig är det ljudet rent fysiskt – tanken på att inte höra det gör ont i mig.

Visut

– Är det därför du valde det här; att sitta fast med skotern i flödvatten, att aldrig veta om isarna fryser eller inte, en ständig rädsla för viltolyckor och skit, före rymdfysiken?
– Jag vet inte. Det är liksom konstigt och dubbelbottnat. I renskogen har jag inte några höga krav, jag vill bara vara ute helt enkelt. Och den känslan är väldigt befriande. Samtidigt är det så förbannat svårt att få ihop tillvaron rent ekonomiskt eller företagsmässigt.
– Men det går inte vara utan?
– Näe, eller? Det är svårt. Men frågar du mig om vad renen betyder så är nog svaret Visut.
– Visut, vad betyder det?
– Visut är nordsamiska, och något som åtminstone jag använder i betydelsen: ”allt som jag någonsin vill ha, eller åtminstone behöver”.

Fotnot: De samiska orden som använts i texten kommer från olika samiska språk och dialekter. Carl-Johan Utsi och Nils Torbjörn Nutti har använt nordsamiska. De åtta årstiderna som nämns i texten kommer från den Umesamiska dialekt som talas kring Vindelkroken och Ammarnäs.