Vulgatarally

Ett par veckor varje sommar händer ett av naturens vackraste skådespel. En dagslända vid namn ephemera vulgata kläcker och varje fisk i sjön går ”bananas” vid dukat bord. För flugfiskare innebär det inget annat än en tid då du slutar sova.

På en flytring i sjön Sobbträsket i Gargnäs-Råstrand fiskevårdsområde vaknar jag till av att jag hör mig själv snarka. Klockan är strax före sju en tisdag morgon och jag ska snart till jobbet. Det gör nog inget att jag tar mig en power nap. Att jag botar min uttröttade hjärna med lite microsömn. Jag har varit här sedan klockan åtta igår kväll. Jag har varit i land några gånger. I land på en liten ö och gjort eld och kaffe och mat och sträckt på benen och druckit vatten. Mycket vatten. Men nu har jag alltså somnat av ren utmattning. Och det inte bara för att fisket igår kväll var spännande och bra. Mer bara för att fisket varit bra i flera dagar och sömnen alltså varit något att tänka på för senare.

Flugfiskaren

Jag är ingen större fan av det här med sjöfiske. Jag är uppvuxen vid en å. Jag har flugfiskat hela mitt vuxna liv, hela jorden runt, vid strömmande vatten. Men ett par veckor per år hittar jag hem till Sorsele för ett skådespel av numera närmast mytiskt format. För när de stora sjösandsländorna, ephemera vulgata, kläcker händer det att sjöarnas alla innevånare går totalt bananas. Öringar på fem kilo, som du aldrig annars ser annat än om du skulle bottentråla, börja äta insekter på ytan. Som flugfiskare har du möjlighet att fånga ditt personbästa på både det ena och det andra. Min kompis Jimi fångade en tre kilos sik ena dagen och en tolvkilos gädda den andra. Båda tog en handbunden imitation av en ephemera vulgata. Men Jimi har också fångat verkligt stor röding och stor öring och senare i den här storyn kommer han att fånga en silvrig öring på tre och ett halv kilo i Svergoträsket.

Första vulgatorna kläckte i fredags. Jag såg en vän som la upp en bild med bildtexten: ”Nu är de här” i sin feed.

Första vulgatorna kläckte i fredags. Jag såg en vän som la upp en bild med bildtexten: ”Nu är de här” i sin feed. Jag satt på jobbet. Hade ett inbokat möte som drog ut på tiden. Jag fick migrän. En snabb marsch ner till apoteket för att köpa migränmedicin, hem till lägenheten för att finna ett rum med mörkläggningen och där – för mitt inre – såg jag de glupska öringarna på en riktig brakmiddag där allt bordsskick lagts åt sidan. Som de oräddas frosseri mitt i naturen. Jag piggnade till, ringde chefen och sa att jag nog behövde kompa ut och sedan packade jag den gamla Mercan och körde längre inåt landet. I Arvidsjaur på macken pumpade jag flytringen som sedan tog upp hela baksätet. Jag köpte nio liter Ramlösa och en massa korv att grilla. Tändstickor och fällkniv fanns redan i bilen. En tub Johnnys senap och lite mjukbröd och kaffe – mycket kaffe faktiskt. Du behöver inte göra det krångligare än så. Men självklart kan du också göra det så krångligt som du vill – speciellt om du inte gillar Chorizo till frukost, lunch och middag.

Vak

”Flarn på vida vatten… dagslända skygg för natten”, diktade Karin Boye i Lilith. Det är så de syns i kvällsskymningen där de flyter fram på den spegelblanka ytan. Som flarn av något som ramlat ner. För öringarna under vattenytan ser de onekligen goda ut. Annars skulle de väl aldrig bli så tokiga som de blir. Normalt skygga individer tappar helt sans och frossar i sig allt de kan. Vi flugfiskare lägger ut bundna imitationer och hoppas. Det är ett spännande fiske. Rödingen som vakar i en linje på väg mot mig. Först 40 meter bort, sedan 35, sedan 28, sedan 25 och sedan… där vände den visst. Men så vänder den åter om och närmar sig lätt undanglidande. Rödingen vakar på både på 25 och 20 meter. Rör sig från klockan elva mot klockan tio. Jag lägger ut flugan på 15 meter och väntar inte mer än ett par sekunder innan jag ser flugan sakta sugas ner i munnen på något stort. Jag gör mothugg och känner hur det spänner i spöt hela vägen ner i magmusklerna när den drar iväg. Rullen levererar snart ut metervis med backinglina. Men efter ett tag drar jag in rödingen i håven. Jag vet med mig att det är värt att paddla omkring för detta. 1,9 kilo ren skönhet ligger i håvgarnet.

Paddla

Jag glider bort mot ön i mitten. Jag känner efter att jag har med vattenflaskan i en av sidofickorna på flytringen. Att paddla fram med benen och ett par simfenor som hjälp tar på krafterna och utan vätska i systemet är det lätt att få kramp. En fruktansvärd upplevelse även om du inte sitter nersänkt i en flytring. Men en helt horribel upplevelse just i en flytring. Min kompis Biggo – av namnet hör du kanske att han inte är en liten kille – for ut en dag och fiskade. Han hade glömt vattnet när han for ut. Efter ett tag drog det till i baksidan låret så Biggo trodde han fick blodpropp. Han försökte paddla tillbaka med det enda ben som fungerade men det gick inte bättre än att det också låste sig. En granne hörde Biggos skrik av smärta – trodde också det var en propp – och slängde sig i båten. Väl ute var det bara att slänga i ett rep och bogsera den store mannen bort till bryggan.

Jag glider upp bakom tandläkarn i byn. Han är här för tredje kvällen i rad. Det vakar mycket fisk runt om oss, men inte riktigt nära. Tandläkarn säger:
— Det är sådana här gånger det är svårt att veta om man ska paddla mot dem eller bara sitta och vänta på att de ska komma.
— Jag vet. Tyvärr är inte mitt tålamod inte speciellt bra så jag brukar paddla, säger jag.
— Jo, jag är likadan. Och det enda som händer är att när man väl kommit fram så slutar det vaka där bara för att börja vaka just precis på stället man kom ifrån
— Är det inte fiske, så säg.

3,5 kilo

Så ropar plötsligt Jimi. Han sitter i en båt en bit bort och nu är hans spö dubbelvikt och fluglinan far genom vattenytan så det fräser.
— Det där ser ju inte ut som kattskit precis, säger Tandläkarn Och det är det inte heller.

Efter kanske fem minuter håvar Jimi sin största torrflugefångade öring hittills. Några gram över 3,5 kilo. Jimi skiner som en sol och öringen blänker som silver i solnedgången. Jag får med mig ett par kort i kameran innan jag åter koncentrerar mig på mitt eget fiske. Ett fiske som på något sätt verkar gått i stå. Även om jag ju älskar att vara här ute. En annan båt glider upp bredvid. Filmaren Rolf Nylinder hälsar och frågar hur det går. Jag säger precis som det är: ”Inget. Inget – än så länge”. Rolf berättar att han varit på Sobbträsket igår. Att det var bra där också. Så jag bestämmer mig för att ge det en chans. Bestämmer att det måste vara värt att testa något annat. Klockan åtta på kvällen anländer jag. Det vakar friskt. Jag får två direkt, sedan planar det ut. Tolv timmar senare vaknar jag upp igen, ute på sjön. Vaknar av mina egna snarkningar. Det gör inget, för 20 meter bort vakar en fisk. Den rör sig från klockan 11 mot klockan 10. Jag lägger ut ett kast på 17 meter. Snart så är det dags igen även om jag väl egentligen borde jag vara på jobbet.