A SWEDISH LAPLAND STORY

100 år av välkomnande

Vuoggatjålme

Foto: Per Lundström

Text: Håkan Stenlund

I hundra år har familjen Helamb i Vuoggatjålme serverat fjällfarare och tillresande. Och trots att Vuoggatjålme största delen av den tiden varit utan bilväg har besökare från när och fjärran hittat hit. Det fick Mimmi Helamb faktiskt utmärkelser för, som hemlig agent.

Det sägs att hemlängtan är en urkraft. Och det är många människor som någon gång, på vägen bort i livet, helt plötsligt kommit på sig med att längta hem. En av våra äldsta historier handlar just om den förlorade sonen som kommer hem. När Björn Helamb, i Vuoggatjålme, var elva år gick han i skola i Jäckvik, sex mil bort. Han längtade hem något förtvivlat.

— Jag var inte mobbad. Jag hade fantastiskt fina människor som jag var inackorderad hos och det gick bra i skolan, men ändå: Jag längtade hem!

En dag på våren bestämdes att klassen skulle till Luleå på studieresa och då frågade Björn fröken om han inte kunde få åka hem istället. Det fick han. Så kvällen innan resten av klassen skulle till kusten tog Björn skolbussen i motsatt riktning. Han åkte västerut till Sädvaluspen, där vägen slutade. Från Sädvaluspen skulle 11-åringen Björn gå de sista trettio kilometerna hem. Det var i slutet på maj och snösmältningen var i full gång. Glad i hågen började Björn knalla hemåt, längs en mycket enkel uppröjning till stig.

Vuoggatjålme, story, Håkan,  1920x1080
Vuoggatjålme, story, Håkan,  1920x1080
När Björn Helamb var elva år gick han 30 kilometer från skolan, via Sädvaluspen i väglöst land, för att komma hem till gården i Vuoggatjålme.
Idag är det långt mycket enklare att komma komma till Vuoggatjålme.

En vilja att komma hem

Vuoggatjålme var fortfarande väglöst på den tiden, det skulle dröja fram till 1975 innan grusvägen dök upp på familjen Helambs gård, men telefon hade kommit. När Björn gått en mil, till Ballastviken, så skulle han stanna och övernatta. Men väl framme i Ballastviken kände han sig fortfarande stark, så han ringde hem och frågade om han inte kunde får fortsätta fram till nästa anhalt i Lillviken, och det fick han.

— Det var förfallstider [vårslask och snösmältning] och jag minns att när jag kom till jokken som rinner ner i Ballastviken så gick smältvattnet högt. Vårfloden sprutade vilt över hela bron, så enda möjligheten att komma över till andra sidan var att krypa på broräcket. Jag har aldrig glömt hur räcket och bron vibrerade på grund av vattentrycket.
— Ja men herregud, säger Björns fru Monika när hon hör historien igen, hade du ramlat i där hade det ju varit slut.
— Hade jag ramlat i där, så hade ingen hittat mig igen, säger Björn.

vuogga, 1920x720, youtube

Historier från köksbordet

Vi sitter i Björn och Monikas hem i Vuoggatjålme. På väggarna hänger konst som också adderar till historien om den här platsen. Det doftar kaffe och hemmabakade bullar. Ragdolkatten Sambo ligger i en fåtölj och jäser. Det är lite svårt att ta in att en 11-åring gick tre mil i ”väglöst” land, men tiderna var helt enkelt annorlunda då. Det finns något allvarligt över fjällflygaren Björn Helamb, samtidigt finns det något som säger att det aldrig är långt till en bra historia och ett gott skratt. Kanske blir det så, om du växer upp i väglöst land, om din pappa dör alldeles för tidigt, om du flugit helikopter i fjällen sedan 1975. Du lär dig vad som är på riktigt och vad som är en bra historia.

 

"Det finns något allvarligt över fjällflygaren Björn Helamb, samtidigt finns det något som säger att det aldrig är långt till en bra historia och ett gott skratt."

Björns mamma Mimmi var länge den som drev gården Vuoggatjålme, med halvpension för de som stannade och bodde hos familjen. Hennes liv verkar ha varit ett vackert – men säkert hårt och arbetsamt – äventyr. Hon flyttade från Vuoggatjålme, när hon träffade kärleken i konstnären Kalle Hedberg. De två bodde i Köpenhamn och Stockholm, men efter några år flyttade Mimmi hem igen. Konst och konstnärer har alltid varit viktigt i Vuoggajålme. Nedanför Silvermuseet i Arjeplog finns en tältkåta som Bengt Lindström målat, den heter Mimmikåtan och är en hyllning till Mimmi från Vuoggatjålme och hennes sätt att ta hand om konstnärerna. Bengt skapade kåtan strax efter att Mimmi fått en stroke. Men när det var invigning hämtade han henne i rullstol och de skålade i champagne.

Vuoggatjålme, story, Per Lundström, food, 1920x1080

Det enkla livet

Vuoggatjålme är en perfekt tillflykt i den svenska fjällvärlden. Lätt att ta sig till och fantastisk service på plats gör fjällbyn till en utmärkt fjällsemester för hela familjen.

Drömmen om en telefon

Mimmi Helamb föddes och växte upp på fjällhemmanet Riebnes. Därifrån hade hennes familj 2,5 mil till närmaste granne, rodd nedströms sjön på sommaren eller skidor på isen om vintern. Men när åboarrendet – arrende att driva verksamhet på annans mark – i Vuoggatjålme kom ut, 1922, tvekade inte Frans Abrahamsson, Mimmis pappa och Björns morfar. Han lämnade in ett anbud om att han var intresserad av att driva Vuoggtjålme och han fick det. Plötsligt hade Frans Abrahamsson, med fru och sju barn, två gårdar i väglöst land att ta hand om. Dessutom var det 30 kilometer, som helikoptern flyger, mellan gårdarna. Mimmi har berättat, i några intervjuer, för både radio och i böcker, om allt detta. Om hur familjen borta i Riebnes bröt upp och traskade bort till det nya stället Vuoggatjålme. På något sätt hade familjen på känn att framtiden fanns där. Och de skulle få rätt: till Vuoggatjålme kom telefon, väg och gäster, medan hemmanet i Riebnes dämdes över av kraftverksbolaget. Numera syns bara den gamla husgrunden i Riebnes när det är lågvatten i sjön. Mimmi Helamb kom att flytta mellan gårdarna ett antal gånger. Men 1923 hade familjen bestämt sig, de flyttade kor, får, getter och höns över fjället. Hönorna, som de stoppat i ryggsäcken för att få med säkert, kom till och med att värpa ägg ner i säcken. Ägg som de stekte över öppen eld när strapatsen var som tuffast.

Mimmi Helamb föddes och växte upp i fjällhemmanet Riebnes.
I Riebnes var det 25 kilometer till närmsta granne. Om somrarna rodde de över sjön, på vintern skidade de över isen.
Men när åboarrendet - arrende att driva verksamhet på annans mark - i Vuoggatjålme kom ut, 1922, tvekade inte Frans Abrahamsson, Mimmis pappa och Björns morfar.
Han lämnade in ett anbud om att han var intresserad av att driva Vuoggtjålme och han fick det. Plötsligt hade Frans Abrahamsson, med fru och sju barn, två gårdar i väglöst land att ta hand om.

Kraften i hemlängtan

Farmor Mimmi flyttade hem från konstnärskollektiven i Köpenhamn och pappa Björn gick hem från skolan i vårslasket. Jag frågar Frans Helamb, fjärde generationen på gården och den som med sin familj numera driver anläggningen, om detta med hemlängtan en morgon när han håller på att dra ut helikoptern ur hangaren.

— Min syster flyttade ju. Men själv har jag knappt lämnat gården, säger han och skrattar.

Det stämmer förstås inte. Frans gick skola i Arjeplog och sedan blev det universitet. Men efter fyra år, när det var en termin kvar av lärarlinjen, var det över. Han hade fått nog av staden och flyttade hem. Där började han jobba på gården, i restaurangen, på campen, samtidigt som han tog helikoptercertifikat och bildade familj.

— Det är inget enkelt val. Det är det aldrig. Både jag och Tina var nästan klar med våra utbildningar när vi bestämde oss för Vuoggatjålme. Och för att bilda familj.
— Inget av det där är lätt, och det blir inte lättare för att man bor här. Men ändå; Vuoggatjålme – det är få platser du kan växa upp på, där dina klasskompisar kommer att vara avundsjuk på dig för att du missar ännu en dag i skolan för att skolbussen snöat in.

Frans Helamb är fjärde generationen på gården i Vuoggatjålme.

Vart du går

Tina ja. Hon som flyttat in och fått inte bara familj och barn, utan också en historia att vara del av. Hur tänker hon? På en liten vandring uppe under Tjidjakfjället, som kanske går i de fotspår som Mimmi och familjen en gång gick med kor, getter och höns, går hon idag.

— Jag fascineras av vägval. Vad det är som gör att vi väljer att sätta foten just där och inte där. Vad är det som gör att vi till slut lämnar en stig, eller spår, efter oss.
— Det där går förstås att tala om, både på ett filosofiskt som ett mer handfast sätt, säger jag.

— Ja, självklart. Och jag tycker om det filosofiska vandrandet också. Jag gick pilgrimsleden mellan Abisko och Nikkaluokta för några år sedan, med Hammarskjölds ”Vägmärken” som ledsagare. Och jag hoppas att jag kan gå El Camino, till Santiago de Compostello, någon dag. Men just idag, just här, tänker jag nog mer på Mimmi Helambs vägval. Hur i hela friden får man med kor och getter tre mil över fjället, utan att slita ut sig själv eller djuren. Vilken väg tog hon?

Tina Viklund fascineras av vägval. Vad det är som gör att vi väljer att sätta foten just där och inte där. Vad är det som gör att vi till slut lämnar en stig, eller spår, för en annan.

En flytt över fjället

Det var alltså i juli 1922 som Frans Abrahamsson fick kontrakt för att sköta Vuoggatjålme. Platsen, åbohemmanet i Vuoggatjålme, låg där för att kunna hålla uppe trafiken till det isfria havet i Norge. På vägen till Norge låg ett antal rastplatser, med jämna mellanrum, så att hästar kunde utfordras eller bytas ut, så att förare skulle få mat och vila på sin resa över kölen för att hämta in livsnödvändigheter. Denna handel, med det isfria Norge, var helt avgörande för att fjällkedjan och inlandet fick tillgång till vissa varor. Det var därför Vuoggatjålme existerade och ibland fick besök. Och det var också därför Frans Abramhamsson med familj bröt upp, för utvecklingsmöjligheterna. Första året for delar av familjen över med några av korna. Av den tidigare ägaren av arrendet hade de köpt ännu fler djur. Men Mimmi och hennes bror fick i uppgift att stanna och sköta om fjällhemmanet i Riebnes över vintern. Ett nog så tufft arbete för ett par tonåringar kan tyckas. Men sommaren efter bestämdes att Riebnes skulle överges. Mimmi och brodern Gustav flyttade tre mil över fjället, med tre kor, sex får, fyra getter och sju höns.

— De hade en samisk vägvisare med och det var tur. Vädret slog om på natten och det började regna, berättar Tina.
— Detta tillsammans med snösmältningen gjorde att de inte kunde komma över några av fjällets jockar. Men samen, Anders Andersson, visste av en snöbrygga högt uppe på Tjidtjakfjället, där for de över, med kor och allt. Egentligen helt otroligt.

Vuoggatjålme, story, Per Lundström, food, 1920x1080
Ibland är frisk luft och en prunkande blomsteräng precis det man behöver.
Vuoggatjålme, story, Per Lundström, food, 1920x1080
Om du tycker att en fjällvandring från foten av fjället är för ansträngande går det jättebra att lyfta upp med helikopter för att enkelt komma åt kalfjället.
Vuoggatjålme, story, Per Lundström, food, 1920x1080
Vårvinter på någon av de otaliga isarna runt Vuoggatjålme, är en lisa för själen.
Vuoggatjålme, story, Per Lundström, food, 1920x1080
Första kastet i en avlägsen fjällsjö innebär allt som oftast en rejäl portion förväntan.
Vuoggatjålme, story, Per Lundström, food, 1920x1080
Även om Vuoggatjålme har en förträfflig restaurang är alltid en mål mat, tillredd över öppen eld något speciellt.

Ett liv av kontraster

Mimmi Helambs liv var fult av kontraster. Från den jordnära, men vådliga, flytten av kreatur över fjäll och snöbryggor till ett liv bland konstnärer och kulturella i Köpenhamn och Stockholm. Och sen en utmärkelse för sina år som hemlig agent av dåvarande OSS, nutidens CIA och medalj av norska Kungen.

— För några år sedan, när Monika och jag var i Stockholm, var vi tvungna att gå på Den Gyldene Freden och äta. Mamma [Mimmi] hade en gång berättat för mig att just där hade Evert Taube druckit champagne ur en av hennes skor.
— Jag tyckte väl att det skulle vara kul att se om det gick likadant till nuförtiden, säger Björn och skrattar.

På köksbordet ligger några fotoalbum, en kopia av åbo-kontraktet och en kopia på en utmärkelse som Mimmi fått av OSS, det som numera kallas CIA, för sin tjänst under kriget som hemlig agent. Fotoalbumet är fullt av minnen, sjöflygplan och de första helikoptrarna. Björn har nog också haft en del äventyr. Men självklart stannar man upp inför det faktum att Mimmi Helamb fått medalj för sina tjänster som agent.

— Nog minns jag att mamma någon gång sa att hon hade haft en radiosändare gömd vid gödselstacken, men att det var en liten spioncentral häromkring visste jag inte riktigt.
— Det var historikern Lars Gyllenhaal som berättade för oss om basen Sepals III, och att mamma var engagerad i motståndet.

Vuoggatjålme, liksom flera andra fjällhemman, hade verkat som central för spioner och flyktingar, agenter och motståndståndsrörelse under kriget. Och, dessutom, som kommunikationscentral med en radiosändare nedgrävd i ”dyngkasan”. För det fick alltså Mimmi Helamb sin utmärkelse.

Vuoggatjålme, story, Håkan, food, 1920x1080
Vuoggatjålme, story, Håkan, food, 1920x1080
Vuoggatjålme, story, Håkan, food, 1920x1080
Restaurangen i Vuoggatjålme är väl värd ett besök.
Elegant men också rustik. Maten tillreds med lokala råvaror och massor med kärlek.
Maten i Vuoggatjålme är vida omtalad — och det med all rätt.

100 i Vuoggatjålme

Idag är Vuoggatjålme förstås något annat. Vanan av att välkomna besökare finns där i väggarna sedan generationer. Men dagens boende och restaurang är nog något som Mimmi Helamb bara kunde drömma om. På sommaren kommer fiskare, vandrare och livsnjutare hit, på hösten hittar jägarna hit och på vintern är förstås en stor del vinterfiskare och skoteråkare här. Frans har tagit helikoptercertifikat – ”ja, det hjälpte ju till med att jag fick ihop flygtimmarna så snabbt, när pappa hade en helikopter” – och i hangaren står två Bell maskiner. Restaurangen, som alltid är värd ett stopp, serverar mat från regionen, med en nivå på service som är oklanderlig. En gång i tiden var det hemma hos Mimmi som gästerna bodde och åt hos. Numera har man större frihet. Mimmis gamla hus håller på att byggas om, så att Tina och Frans och deras två barn får det någorlunda bekvämt.

— När jag försöker förklara för barnen att mina största vedermödor som barn var att det inte fanns annat än ettan och tvåan på TV och att internet gick sakta, så känns det ganska långt ifrån farmors vedermödor, säger Frans och ler.

I juli 2022 firar familjen Helamb 100-års jubileum på platsen Vuoggatjålme. Nog är det lätt att tänka att det är något speciellt med en sådan plats som folk; flyttar kor över fjället till, lämnar en champagnedrickande Evert Taube bakom sig för, kryper på broräcken i smältvatten till, eller bara slutar universitet i förtid för. Eller så är det bara så att det här är en alldeles speciell familj. Väl värd en medalj.

Besök Vuoggatjålme

Vuoggatjålme ligger i Arjeplog i Swedish Lapland. Du når den fjälljuvelen om du följer Silvervägen.

Mer om Vuoggatjålme