Funderar du över vad den där lilla vita blomman du fick syn på längs vandringsleden heter? Göran Wallin ger dig en snabb guide över några fjällväxter du kan kan få syn på i Swedish Laplands fjällvärld.

När snön fortfarande ligger kvar på fjället och det endast finns några få barfläckar blommar purpurbräckan, en av de fjällväxter som blommar tidigast och ett tecken på att våren är på väg.

Sten Selander skriver i sin bok Det Svenska Landskapet: ”När man sommartid stiger uppför en fjällsida, vandrar man samtidigt baklänges genom året. I dalbotten kan det råda högsommar, med rötmånadshetta nedanför de solstekta bergsbranterna och blossande klungor av daldockor, midsommarblomster och manshöga stormhattar. Några timmar senare har man gått tillbaka genom juni och maj till kalfjällets egen årstid, förvåren: den tunna luften har samma dammfria, på en gång friska och lena värme i solskenet och samma kyliga skärpa i molnskuggorna som nere i låglandet under april; genom tystnaden hörs oavlåtligt, starkare eller svagare, sorlet av smältvattenbäckar; saxifragor och snöranunkel står i knopp nedanför de tinande snödrivorna; och de flesta växterna liknar vårblommorna söderut, lågvuxna, storblommiga, med klara färger, men oftast utan doft. /…/ Och efter ytterligare ett par timmars klättring har man nått glaciärernas och den eviga snöns oavbrutna vinter.”

Fjällens vegetation och klimat

Fjällvegetationen kan delas in i tre regioner som avlöser varandra i höjdled – fjällbarrskog, fjällbjörkskog och kalfjäll. I de lägre delarna är växtligheten rikligare än i de högt belägna delarna. Isranunkel är en fjällväxt som trivs mellan stenar i högt belägna områden gärna över 1000 meter – en biotop som är mycket karg. Men, det finns undantag. I Tarfala som är en högalpin dal i Kebnekaisefjällen, kan man finna mossljung på moränryggen intill Kebnepakteglaciären. Mossljung finner man vanligen i de lägre delarna om fjällområdet.

Fjällen är en tuff och utsatt miljö för växtligheten. En viktig faktor för fjällens växter är höjden över havet och hur långt norrut växtplatsen ligger. Närheten till hav, och även andra stora vattenmassor, har, precis som på andra platser, stor betydelse för klimatet i fjällen. Områden med kalkrik berggrund gynnar växtligheten och artrikedomen särskilt mycket. 
Fjällens klimat är genomgående mycket stabilt. Det förekommer inga större plötsliga förändringar och därigenom har växtarterna kunnat utveckla en rad olika anpassningar. Växtperioden är kort i den norra delen av fjällkedjan, i de lägre delarna av kalfjället från midsommar till början av september. I de delar av kalfjället som ligger på 1000 meter över havet är växtperioden från början av juli till i mitten av augusti – bara ca. fem veckor. Men det är inte bara höjden över havet som påverkar sommarens klimat i fjällen, snötäckets varaktighet har också stor påverkan. År med mycket snö och en kall vår gör att snön ligger kvar längre och då blir också växtperioden kortare.

Fjällens växter är ofta dvärgväxta, och det är vanligt att de bildar rosetter, mattor och tuvor, varigenom de skyddar sig mot vind och frost. De har anordningar, t.ex. behåring, för att minska vattenavdunstningen och ofta ett kraftigt utvecklat rotsystem.

Några vanliga och mindre vanliga fjällväxter

Fjällsippa – Dryas Octopetala
Fjällsippa är en mattbildande dvärgbuske som kan bli omkring en decimeter hög. Bladen ser ut som ekblad i miniatyr, men är läderartade, vintergröna och filtludna på undersidan. Fjällsippa blommar i juni-juli med stora vita blommor som sitter ensamma. Blomman har vanligen åtta kronblad. Frukten är en liten nöt som har ett långt och hårigt spröt. Fjällsippa karaktäriseras av de små ekbladslika bladen, de stora vita blommorna och de håriga fruktställningarna. Den kan knappast förväxlas med andra arter. Utbredning. Fjällsippa är ganska vanlig i högfjällsområden. Den växer på kalkrik mark och har givit namn åt vegetationstypen dryashed*, som också hyser många ovanliga fjällväxter. Fjällsippa var en av de första växterna som vandrade in i Sverige efter istiden. 
Första fynduppgift är från Lappland och publicerades av Linné i Flora Lapponica 1737.

Fjällsippa - Dryas Octopetala.

Fjällgentiana – Gentiana Nivalis
Fjällgentiana är en lågväxt, ett- eller tvåårig ört. Bladen är trubbigt äggrunda och sitter motsatta på stjälken. Fjällgentiana blommar i juli-augusti med vackert klarblå blommor som bara är fullt utslagna i soligt väder. Fodret är sambladigt med fem mörkare ränder och fem smala foderflikar som är ungefär lika långa som kronpipen. Kronan har fem kronflikar som har fem små flikar mellan de större. Trots att arten är så iögonfallande då den blommar är den lätt att förbise då blommorna är slutna. Fjällgentiana är en art som huvudsakligen finns på kalkrika marker i fjällen. Den växer i dryashedar, gräsmarker och på klipphyllor. Arten är ganska vanlig men förekommer även sällsynt i skogslandet nedanför fjällen, från Medelpad till Torne Lappmark. 
Första fynduppgift är från Lappland och publicerades i Linnés Flora Lapponica år 1737.

Fjällgentiana - Gentiana Nivalis.

Fjällglim – Silene acaulis
Fjällglim är en flerårig, vintergrön, tätt tuvad ört. Stjälkarna är korta och greniga, bara ett par centimeter höga, och bildar vida platta tuvor. Bladen är syllika, en knapp centimeter långa, ljusgröna och har korta hår i kanten. Fjällglim blommar i juli-augusti. Blommorna sitter ensamma på korta skaft, nästan nedsänkta i tuvorna. Fodertuben är rödaktig och ungefär en halv centimeter lång. Kronbladen är grunt kluvna i spetsen och rosa och sällan vita. Arten är oftast tvåbyggare, det vill säga den har skilda han- och honplantor. Hos hanblommor sticker ståndarna ut ur blommans mynning, ståndarknapparna är vita. Honblommorna har tre långa vita stift. Fruktkapseln är något längre än fodret. 
Fjällglim bildar med tiden ganska stora, låga tuvor som ofta blommar rikligt och ger arten ett karaktäristiskt utseende. 
Utbredning. Fjällglim är ganska vanlig i hela fjällkedjan. Den är en karaktärsväxt för kalkrika fjällhedar, men växer även vid snölegor, älvstränder och på klipphyllor.
 Första fynduppgift är från Lappland och publicerades år 1720.

Fjällglim - Silene acaulis.

Lapsk alpros – Rhododendron lapponicum
Lapsk alpros är en till marken tryckt dvärgbuske med små elliptiska blad och rödvioletta blommor. Den är vintergrön och blir bara upp till en decimeter hög, men oftast är den endast fyra till fem centimeter. De nedliggande grenarna är grova och vanligen ganska knotiga, med gråaktig slät bark. 
Arten blommar i juni, blommorna sitter få tillsammans på korta rödaktiga skaft som också är klädda med sköldlika fjäll. Kronan är rödviolett, med kort tub och utbredda kronflikar, och stiftet är långt och böjt. 
Utbredning. Lapsk alpros växer på kalkrik mark i fjällen, främst på dryashedar. Arten är mindre allmän i de norra fjälltrakterna, Torne och Lule Lappmark, men förekommer också sällsynt i Pite och Lycksele Lappmark. 
Första fynduppgift är från 1732 då Linné hittar Lapsk alpros den 8 augusti i Lule lappmark, under sin lappländska resa.

Lapsk alpros - Rhododendron lapponicum.

Isranunkel – Ranunculus glacialis
Isranunkel är en flerårig, lågväxt, upp till två decimeter hög, kal och något köttig ört med vita blommor. Stjälkarna och bladen är ofta rödaktiga. Bladen är djupt handflikiga, med ganska korta trubbiga flikar. Isranunkel blommar i juli-augusti, blommorna är stora och sitter ensamma eller få tillsammans. Kronbladen är breda, först vita men med tiden rosa och till slut smutsigt brunröda.
Isranunkel är mycket karaktäristisk med sina köttiga blad och stjälkar och vita eller smutsigt rosa blommor. 
Utbredning. Isranunkel växer vid snölegor och annan glest bevuxen, fuktig mark i högfjällsområden, från Härjedalen till Torne Lappmark. Den är tämligen allmän i hela sitt utbredningsområde och en av de arter som kan påträffas högst upp på fjälltopparna. 
Första fynduppgift är från ”lappmarken” och publicerades av Rudbeck år 1720.

Fjällgröna – Diapensia lapponica
Fjällgröna är en vintergrön, lågväxt, hårt tuvad ört eller kuddbildande dvärgbuske som bara blir ett par centimeter hög. Bladen är smalt omvänt äggrunda, hårda, något böjda och med helbräddad kant, de är blankt mörkgröna eller ibland rödaktigt bruna. Fjällgröna blommar i juni-juli, blommorna är skaftade och omkring en centimeter breda. Fodret är gulgrönt och klocklikt, och kronan är sambladig med vid öppning och vita trubbiga kronbladsflikar. Ståndarna har breda strängar som är fästa på insidan av kronan och små gulaktiga ståndarknappar som står i rät vinkel mot strängen. Kapseln är trerummig och något kortare än fodret.
Fjällgröna har ett mycket karaktäristiskt utseende, med blad i små mycket täta tuvor, och skaftade, förhållandevis stora blommor. 
Utbredning. Fjällgröna är allmän på kalfjället från Härjedalen till Torne Lappmark. Den växer på torr, öppen, stenig och grusig mark, på vindblottor, rishedar och block. 
Första fynduppgift är från Lappland och publicerades år 1737.

Fjällgröna - Diapensia lapponic

Purpurbräcka – Saxifraga oppositifolia
Purpurbräcka är en flerårig, krypande, vintergrön ört som vanligen är matt- eller kuddbildande. Stjälkarna nedliggande och har tätt sittande, korsvis motsatta blad. Bladen är små och triangulära med håriga kanter. Purpurbräcka börjar blomma mycket tidigt på våren, ofta direkt efter snösmältningen, men blommande exemplar kan påträffas långt in på sommaren. Blommorna är purpurröda och ganska stora i förhållande till växtens storlek. Frukten är en kapsel med många små frön.
Utbredning. Purpurbräckan är en fjällväxt som finns från Härjedalen till Torne Lappmark. Den är ganska vanlig på fuktig jord, i klippskrevor och vid snölegor i hela fjällkedjan. 
Första fynduppgift är från Lappland och publicerades år 1732.

Purpurbräcka - Saxifraga oppositifolia

Fjälltätört – Pinguicula alpina
Fjälltätört är en lågväxt ört med rosettställda blad och vita blommor som sitter ensamma på en decimeterhög, nästan kal, blomstjälk. Bladen är minst två centimeter långa, ofta något brungröna med inrullade bladkanter. Arten är, liksom de andra arterna i släktet, ‘köttätande’ och bladöversidan är täckt med slemavsöndrande körtlar som gör att insekter och smådjur fastnar. Fjälltätört blommar i juni-juli. Blomman är tvåläppig och vit med gula fläckar på underläppen, sporren är gulaktig, kort, bred och böjd.
Utbredning. Fjälltätört förekommer främst i de nordliga fjälltrakterna där den växer på fuktig kalkrik mark. Arten uppvisar emellertid en växtgeografiskt intressant utbredning då den, förutom i fjällen, även finns i kalkkärr på Gotland. 
Första fynduppgift är från Lappland och publicerades av O. Rudbeck d. y., som upptäckte den under sin resa år 1695.

Faktauppgifter om fjällväxterna är hämtade från www.linnaeus.nrm.se/flora/

*
På kalkrika marker i fjälltrakterna finner man så kallad dryashed, vilken fått sitt namn av att den domineras av mattor av fjällsippa (Dryas octopetala). Dryashedens flora är artrik och hyser flera av de mer ovanliga fjällväxterna.

#swedishlapland på Instagram
Läs också
  • Namnen berättar

    Många platser, fjälltoppar och älvar i Swedish Lapland bär samiska namn, ofta namngivna efter sina karakteristiska egenskaper. Att tyda en karta över till exempel fjällområdet ger landskapet en annan, fascinerande dimension där bilden över området får ett eget liv.

    Göran Wallin
  • Ta din fotografering till nästa nivå under midnattssolens ljus

    När solen bokstavligen aldrig går ner kan du ha roligt dygnet runt. Och om du går igång på fotografering kan hundra dagar utan nätter ge dig nya utmaningar och hjälpa dig att utvecklas som fotograf.

    Therese Sidevärn
  • Vandra i Padjelanta, det högre landet

    Nationalparken Padjelanta/Badjelánnda ingår i Världsarvet Laponia tillsammans med Sareks, Muddus/Muttos och Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke nationalparker samt naturreservatet Sjaunja. Padjelanta/Badjelánnda ligger vid gränsen mot Norge och är Sveriges till ytan största nationalpark.

    Göran Wallin