För att en fisk, eller ett fiskafänge, ska bli en story krävs att fisken är något abnorm, gärna på gränsen till farlig. Och om storyn ska bli en klassiker, är det bäst om fisken är stor som en val,  eller åtminstone att fångstmannen är en karaktär likt kapten Ahab.

Men det är inte så ofta som detta händer. Oftast inträffar rent av det motsatta. De flesta fiskar som fångas är löjligt små, knappt värda att orda om. För helt ärligt, vem vill höra historien om när du fångade ett par rödingar stora nog för en Kung Oscar sardinburk? Det är därför alla fiskare föds ärliga, men snart kommer över det. Du ska alltså ta fiskehistorier för vad de är. Även om en del är värda att berätta och dessutom helt sanna.

För en tid sedan var jag på 60-årskalas. Grannen till jubilaren var också där, med höger arm bandagerad upp till biceps. Grannen gick runt och hälsade glatt med vänster hand. Eftersom jag är en försiktig natur frågade jag inte vad som dolde sig under gasbindan. Tänkte att gubben bränt sig när han lekt med elden. Istället, när jag gjorde diskreta förfrågningar, visade det sig att grannen varit ute på fiskafänge. Han hade angeldon ute på isen nedanför huset sitt. Rekordgäddan hade tagit grannens bete och efter en stunds krångel hade han fått gäddskallen upp i hålet, men där tog det stopp. Hålet var för trångt och gäddan för fet. Linan gick av och grannen såg sedan hur gäddan började sjunka tillbaka genom hålet. När gäddan plötsligt gapade körde gubben ner höger hand i gapet på fisken, vars uråldriga reflexer gjorde som den alltid gjort: Den högg!

Gubben satt nu fast bland miljoner slemmiga tänder. Men eftersom gäddans reflexer är sådana att den inte gärna släpper taget om sitt byte, knep den käft och följde med upp på isen. 14,6 kilo vägde den. Och på så sätt värd både penicillinkurer och besök på vårdcentralen. Som Sergei Timofeevich Aksakov skrev i sin klassiska bok Notes on Fishing redan 1847: ”Gäddans girighet känner ingen gräns”.

Fiske, vad är det egentligen?

Jag menar – varför håller vi på? Och vem håller på? Hur kan det komma sig att vår vilja att överlista en varelse, med en hjärna stor som en jordnöt, tar så mycket tid i anspråk? Hur är det möjligt att en fritidssysselsättning kräver så stora offer som att en del går – rättare sagt får gå – från hus och hem, tappar körkortet, får armen uppäten, eller kanske rent av blir nyktra på kuppen.

Vad är det i fisket som gör det oemotståndligt, som en naturkraft, en uppenbarelse, en frälsning? Ja, trots att jag själv hållit på med det här i mer än 40 år vet jag faktiskt inte svaret på den frågan. Kanske är det verkligen så som Thoreau skrev: ”Många människor går iväg och fiskar hela sitt liv utan att begripa att det inte är en fisk de vill fånga”. Det är i alla fall den enda tröst jag kan komma på när jag än en gång smyger ut ur huset innan någon annan är vaken.

”Många människor går iväg och fiskar hela sitt liv utan att begripa att det inte är en fisk de vill fånga”.

Det är i slutet av april och jag åker till havet. Jag tror egentligen inte att jag kommer att få något, men jag är i alla fall ute. Och jag kastar. Det finns säsong för allt. En gång i tiden brukade en forspaddlare jag känner hävda att: ”Vatten är bara smält snö”. Ergo, när vintern övergått till sommar förvandlas pudret från en form till en annan. Han hade förstås rätt. Skiftar du bara fokus kan du ha roligt hela livet. Det är utrymmet mellan sista kastet på hösten och första kastet på våren som är den stora tomheten. Den längsta tystnaden.

Alla har olika sätt att ta sig igenom detta. En del binder flugor, andra reser, några tar till flaskan. Vissa gör allt det där samtidigt. Själv går jag ner i en slags mental dvala, men så i april kastar jag efter gädda i havet bara därför att.

Varför vi gör det?

Dualismens fader Descartes skrev: ”Cogito, ergo sum”. Jag säger istället: ”Piscato, ergo sum”. Det är på något sätt så det är. ”Jag fiskar, därför finns jag”. Och skulle jag ägna mig åt tänkande (cogitatio) kan du ge dig tusan på att det handlar om nästa fiskafänge i alla fall. Det händer att jag får frågan: ”När är den bästa tiden att fiska?”. Det enklaste svaret på den frågan är: ”Jämt”. Det gamla t-shirt-trycket ”A bad days fishing is always better then a good days work” stämmer.

Eric Clapton höll sig oftast någorlunda nykter när han skulle fiska. Men helt nykter blev han först när han, på fyllan, ramlade och bröt ett av sina spön på mitten. Ett par vänner, som Eric beundrade, gav honom en så sorgsen blick att han helt enkelt bestämde sig för att det var dags för rehab.

Först till kvällen, när det blivit så mörkt att det inte gick att fortsätta fiska, hämtade han bärgning.

Bill Schaadt, en av steelheadfiskepionjärerna på amerikanska västkusten, var på väg upp längs Russian River en tidig morgon. I en kurva tappade han kontrollen över sin bil som sladdade av vägen och rullade långt in i skogen. Bill kröp ur det kvaddade vraket, genom ett av de krossade sidofönstren, fick med sig ett spö – som mirakulöst inte knäckts och gick och fiskade. Först till kvällen, när det blivit så mörkt att det inte gick att fortsätta fiska, hämtade han bärgning.

J.D. (det här är ett påhittat namn, även om storyn faktiskt är helt sann) fiskade lax på Pinware River i Kanada. Hans mage var i usel form. Ner mot nacken på Seapool gick folk i kö och alla som kom ner till ”bitstenen” fick lax. Plötsligt vred det om, ordentligt, för J.D. Han vände sig om. Bakom sig hade han åtminstone fem andra. Skulle han gå upp skulle han hamna långt bak i rotationen igen. När J.D. vände sig tillbaka, och tittade nedströms, drog näste man på en fisk framför honom. Samtidigt skruvade magen till det ännu ett snäpp. Så J.D. sket helt enkelt ner sig.
Men han fick sin lax.

Och vad är en fisk, egentligen?

Nej, jag säger inte att alla som fiskar gör dessa prioriteringar. Vägvalen i livet är för många för det. Men jag säger att många fiskare som ser sig själv i spegeln nog ibland förvånas över sina val. Fiske har den effekten på oss. Hur många är det inte som fått valet: ”Mig eller fiskeprylarna?” och räddat sina spön, i sista sekunden, innan dörren slagit igen för gott.

Men liksom vår passion för fiske har förmågan att ställa till det för oss, har det också möjligheten att läka såren efter felbesluten vi tog. Nej, jag tror inte att ”gå och fiska” är lösningen på alla människors problem. Däremot tror jag att om alla människor gick och fiskade så skulle problemen vara betydligt färre. Bara om du verkligen spenderar tid med dig själv kommer du att lära känna dig själv. Det är inte krångligt. Det tar bara tid.

”Nej, du är inte självmordsbenägen i alla fall”. Det var så hon sa, psykdoktorn, när jag gick dit för att ta reda på varför jag var så förbaskat nedstämd. ”Nej, hur skulle jag kunna vara det. Rocken kläcker ju”, svarade jag. ”Rocken?”, sa psykdoktorn och la huvudet på sned, ”nu tror jag bestämt du måste förklara”. Men hur förklarar man för någon med 300 universitetspoäng att livet bara tjorvat till sig och det som håller en flytande är en dagslända som heter vulgata på latin. Ibland händer det att jag tänker att det blivit billigare om jag inte ens försökt.

Håkan Stenlund

har jobbat 25 år som frilansreporter, publicerat i New York Times, Forbes Life, Outside GO, Men’s Journal och många andra. Idag bor han på järnvägsstationen i Lomsele i Sorsele. Samma järnvägsstation som hans mor var postiljon på för 50 år sedan när han föddes. Därifrån är det tre hundra meter till Juktån och det vatten som rinner genom Håkans liv.

Den långa tystnaden

Det är en naturlig fråga att ställa sig till slut. Speciellt om du, som jag, satsat närmast oändligt med tid på att fånga just fisk. I sitt element, i vattnet, uppfattar vi den närmast som en skugga, ett blixtrande ögonblick som plötsligt framträder likt en verklig skepnad. En del hävdar att fisk är den varelse vi själva har utvecklats ur. Lungfisken brukar nämnas i dessa sammanhang, men det kanske räcker med att påminna om att vår första tid i livet levs likt en ”fisk” i vår skyddande moders mage. I fantasin nämns fisk som en del av våra lustar, du vet sjöjungfrun med sina lockelser. Men fisk är också bilden av vår rädsla, Kapten Ahabs kamp med Leviathan och Jona i valfiskens buk. I Fjärran Östern är fisk symbol för fred och ordning, styrka och uthållighet.

Fisken är helig på judarnas påskhögtid och även en del i Jesu första under. Fisk är symbolen för de första, hemliga, kristna och på så vis ett tecken för hela vår civilisation. Fisken är pisces, den tolfte symbolen i zodiaken, och alltså det astrologiska årets början och slut. I kulturen ser vi målningar med kvinnor som älskar med bläckfiskar och hur penisar avbildas likt sugfiskar.

Författaren Günter Grass låter en kvinna tillfredsställa sig själv med en ål i boken Blecktrumman. Fisken som både älskare och förgörare fascinerade psykoanalytikern Carl Jung. Han menade att fiskar, i våra drömmar, bland annat symboliserade människans ”ambitioner, girighet, liderlighet och snikenhet”, men också stod för ”religiös hängivelse”. Om det sistnämnda kan nog fler än en flugfiskare vittna om. Kort sagt: fisk finns i våra fantasier, i våra minnen och i kallt vatten. Det är därför vi gör ett kast till – nu när vintern släppt taget.

#swedishlapland på Instagram
Läs också
  • Skönheter och odjuren

    När det kommer till sportfiske är Skellefteå känt för framför allt två saker – laxar och gäddor. Eller skönheter och odjur, om man så vill.

    Ted Logart
  • Så förtjänar du en byskelax

    I Skellefteå finns fem älvar varav tre är klassade vildlaxälvar. Den koncentrationen högklassigt laxvatten finns ingen annanstans i Sverige — och juvelen i kronan är utan tvekan Byskeälven — men du måste förtjäna din byskelax.

    Ted Logart
  • Laxtrippin’ i Swedish Lapland

    En fulltankad bil, rejäla spöhållare och några sjukt drivna laxfiskare som sällskap är bra ingredienser om man tänker ägna sig åt seriös Laxtrippin' i Swedish Lapland. Här är historien om tre högintensiva dagar i fyra av Sveriges 16 vildlaxälvar.

    Ted Logart