Hösten. Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar! För hösten är så där omedelbar. Den kommer över en kylslagen natt och drar vidare med en stormvind. Dess färger och klara luft måste upplevas på samma självklara vis. Just precis nu!

STF Abisko Fjällstation.

Det är en helt vanlig fredagseftermiddag. Trötta efter veckans arbetsinsats sitter vi på kontoret och fnissar åt oväsentligheter, Åsa och jag. Vi vrider våra datorskärmar för att undvika blänket från höstsolen som strålar in genom fönstret. Samtidigt beklagar vi oss över att vi sitter inomhus en så vacker dag.
– Äh, vad tusan! Ska vi inte åka till fjälls istället, hör jag mig själv säga. Vi packar en ryggsäck och drar.
– Ja. Det gör vi, säger Åsa med bestämd stämma.

Nu går vi raskt från ord till handling. Några sista, snabba mejl, otåliga fötter som stampar i väntan på att datorerna ska stänga ner sig, snabba språng ut genom ytterdörren. Hem för att packa ner lite väsentligheter; varma kläder, sköna vandringsskor, termos, kamera och en extra mössa. För vi vet hur enkelt det är: “Om du fryser om fötterna – ta på dig mössan”. Nästa morgon sitter vi i bilen på väg till Abisko.

Lagom vid lunchtid stövlar vi in på Abisko Fjällstation med kurrande magar. I restaurangen som endast serverar KRAV-märkt, äter vi en rejäl portion av den goda laxsoppan och det nybakta brödet. Utsikten bjuder på ett mulet Torneträsk och en färgsprakande fjällbjörkskog.

Jag instagrammar en bild på utsikten och raskt ramlar det ner kommentarer över hur vackert Abisko är. I love that place! Especially in winter, skriver en australiensk fotograf jag är bekant med. Han har uppenbarligen aldrig varit här under hösten.

Abisko kanjon.

Mätta och belåtna snörar vi på oss skorna, fyller termosarna med kaffe och tar sikte mot Abisko kanjon som ligger ca 100 meter från turiststationen. Kanjonen är 20 meter djup med branta klippväggar av hårdskiffer och dolomit. Nere i kanjonen rinner den fritt strömmande fjälljokken Abiskojåkka/Ábeskoeatnu som letar sig ner från sjön Abiskojaure till Torneträsk.

Jag fyller lungorna med den friska, lite kyliga luften. Det är inte många dagar kvar till den första frostnatten. Inte en mygga i sikte. Längs spångarna vandrar vi sida vid sida med den branta klippavsatsen men vi lyckas bara gå några meter i taget bara för att slänga oss ner på knä och hala upp kamerorna. Vid varje krök väntar ett ännu vackrare motiv.

Vid Torneträsk.

Vi kallar den här tiden höst och får det genast att kännas lite dysterkvist. Något tungt, närmast fångat i en svartvit film av Ingmar Bergman. Ångestframkallande. Men detta är på så många sätt djupt orättvist. Samerna i trakten kallar därför tiden för ruski. Och våra grannar i öst säger ruska. De pratar alltså om ett begrepp, om “de vackra färgernas årstid”. För om hösten är luften klar, du ser långt, inte mycket stör och har du tur kommer du också uppleva säsongens första möte med Aurora Borealis.

Vi följer kanjonen ända fram till stranden där Torneträsk breder ut sig längs grå, suddiga konturer av berg. Ett sakta höstregn faller ner över sjön. Och det är så vackert. Den kilometerlånga stranden bär inga spår av besökare, här finns inget annat än den oändliga utsikten, höstvinden som sliter i håret och en lätt doft av regn.
– Det här kräver en kopp kaffe, meddelar Åsa och plockar fram sin termos.

Flera timmar senare anländer vi blöta och rufsiga till Abisko Mountain Lodge där vi hyrt rum för natten. Efter en kort dusch och ombyte, avnjuter vi andaktsfullt en tvårättersmiddag på lokala råvaror som vi rundar av med kökets handgjorda tryfflar och en kupa cognac. Men trots att kroppen nu känns varm och trött, tar vi återigen på oss vandringsskorna, packar kamerorna och beger oss ut i mörkret. Det ryktas om norrsken.

Det är inte svårt att förstå varför Abisko är så populärt bland norrskensturister. Inte nog med eget mikroklimat som håller himlen molnfri, finns här nästan ingen artificiell belysning som distraherar. Utan snö är det väldigt, väldigt mörkt ute. Helt perfekt för en norrskensentusiast.

Med månen som enda belysning, är det ett under att vi hittar till Torneträsk och den lilla båtbryggan i Abisko Östra. Vinden blåser hårt och kallt och piskar upp svarta vågor längs strandkanten. Det tunna kamerastativet vill inte stå stadigt.

Lär dig mer
Det är enkelt att ta tåget till Abisko, SJ kör hela vägen från Stockholm, och du kan hoppa av i både Abisko Östra och vid STF Abisko Fjällstation. Läs mer om STF Abisko Fjällstation genom att besöka STF:s hemsida och Abisko Mountain Lodge hittar du på www.abiskomountainlodge.se.

– Där! Ser du? Norrsken!
En svag, grön strimma sveper sakta över den mörka natthimlen. Kameran smattrar i min iver att fånga det tunna skimret som snabbt försvinner för att inte återvända. Efter en stunds spejande ger vi upp, utan norrskensbilder men ändå nöjda över att vi kramat ut allt ur denna dag.

Ett år senare sitter jag återigen framför min datorskärm. Det lyser en höstsol ute. Jag tittar på bilderna och känner hur mina lungor längtar efter frisk, kylig höstluft. Måste helt enkelt hem och packa ryggsäcken. Igen.

#stfabisko på Instagram
Läs också