Vi har valt tid och plats med omsorg. Visttásvággi: den vida dalgången som sträcker sig norrut från Nikkaluokta, är en pärla att uppleva under hösten. I dalens nedre del är den bred och frodig, men i den övre delen trängs dalgången ihop och i de branta sluttningarna gör sig fjällens storhet påmind. Från Nikkaluokta har vi båtskjuts de första kilometrarna upp i dalen. Det är början av september och färgerna i dalgångens nedre del har börjat skifta. Luften är frisk och klar. Där jag sitter i båten, njuter jag av den fantastiska naturen som omger mig. För mig är detta den bästa tiden i fjällen. Visst, juli och augusti är högsäsong, men det innebär också att det är fler människor, att solen värmer lite tidigt på tältet om morgonen, att myggen i mer låglänt terräng är lite påträngande. Nu slår jag bort de tankarna. Det är fantastiskt att ha allt det här för sig själv och då är ”här och nu” en bättre inställning. När vi blivit avlämnade och ljudet av utombordaren tystnat, så är det bara vi och den brusande Visttasjohka som hörs. Vi vandrar norrut i maklig takt genom fjällbjörkskogen. Vi följer Visttasjohka, den nedre delen av jokken är mer att likna vid en smal älv. Efter några timmars vandring, kommer vi till Vistasstugan. Vi tar paus och pratar lite med stugvärden. Det har varit lugnt den senaste veckan berättar hon och om några dagar är det dags för henne att stänga. Vi är överens om att det här är den bästa tiden på året för vandrare och vi säger att Vistasdalen är höstens vackraste. Ett par timmar senare slår vi läger en bit upp på sluttningen vid Siehtagas. Den låga kvällssolen belyser Nallopiken, den så karakteriska toppen en bit upp i Stuor-Reaiddivaggi.

Den speciella första natten

Första natten i tält är speciell under varje tur. Kroppen är inte anpassad till liggunderlaget, men känslan av att vara ute är lika fantastisk varje gång. Här kan inget störa. Verkligheten och vardagen får leva sitt eget liv. Under en fjälltur anpassar sig sinnet till att njuta av omgivningarna, att vandra och att se var man sätter fötterna. Jag vaknar tidigt och ligger i vanlig ordning kissnödig ett tag i tältet innan jag förmår mig att ta mig ut. Det ligger en dimma nere i Visttásvággi. Utsikten är monumental. Mina rörelser väcker också mina kamrater till liv och vi börjar med den vanliga ritualen, att plocka fram kök och göra frukost. Alla har sin favorit. Själv brukar jag äta en blandning av havregryn och blåbärssoppa – något som nog inte skulle göra någon gourmetvandrare imponerad, men det fyller mig med energi. Första dagen är på något sätt en ”resedag”. Andra dagen är däremot mer ”på riktigt”. Idag ska vi vandra en ganska kort sträcka upp genom Stuor Readdivággi innan vi, under eftermiddagen, repeterar glaciärsäkerhet. Vandringen genom dalgången bjuder successivt på mer och mer högalpin prägel. Nallo är en stugplats, men stugan är stängd för säsongen. Vi slår upp tälten, äter lunch och börjar sedan en repetition av hur man går i replag. Nästa dag planerar vi att gå över ett pass – med en glaciär – i den närmast jungfruliga dalgången Påssusvággi. Glaciärer kräver kunskap i rep- och säkerhetsteknik, men kunskap är färskvara och därför repeterar vi våra färdigheter. Kunskap öppnar alltid nya vägar och möjligheter.

Vilken vandrare är du?

Det finns väl lika många anledningar till att man vandrar som det finns vandrare. För en del är naturupplevelserna det centrala: att uppleva vackra fjälltrakter, sommarnätter och känna sig som en del av naturen. För andra är det ett avbrott i vardagen – att komma ifrån vardagens grottekvarn och stadens brus. Kanske att färdas utanför lederna, i områden där få andra rör sig. En del tycker om kulturella möten, där lokalbefolkning och vandrare möts längs vandringsleder, i fjällstugor och på fjällstationer. En del lockas av högalpina områden, äventyret och utmaningen, medan andra vill färdas längs leder i dalgångarna, nära fjällstugor och trygghet. För många är det viktigt att kunna sova under tak i en säng, eller med hotellstandard på fjällstation. Därifrån gör de dagsutflykter, tar en bastu, njuter av lagad mat och en skön säng. För egen del är det naturupplevelserna som står i fokus, men också det välkomna umgänget med vänner som jag inte träffar så ofta. När ni vandrar tillsammans har vi all tid i världen. Fotografi är också ett intresse och hösten är något speciellt i fjällen. Under slutet av augusti, fram till mitten av september, förvandlas dessa trakter till en fantastisk färgprakt, innan höstvintern får grepp om landskapet. Det är en kort men intensiv period av prakt. Besökarna är få och myggen har frusit ihjäl. I september har de mörka nätterna återkommit, så det finns stora möjligheter att uppleva norrsken. En tid av kontraster – vilken vandrare du än är.

Att röra sig lätt

Jag tycker om att röra mig lätt. Ett vanligt sätt, för att ruinera sin fjällvistelse, är att ta med sig för mycket grejer. En tung packning som belastar knän, leder och axlar belastar till slut hela upplevelsen. Men alla som vandrat en del har gjort samma misstag; vandringar där känslan mest varit smärtsam. Jag pratade med Jörgen Johansson, författare till boken Vandra Fjäderlätt. Han menar att det är viktigt att bestämma vilken typ av vandrare man är. Lägervandraren, eller långvandraren?

Vem man är påverkar de prioriteringar man gör. För uttalade långvandrare är det extremt viktigt att tänka igenom sin utrustning, så att man inte bär på för mycket, samtidigt som man också har med allt som behövs. Långvandrare har oftast rutinen av att klara sig med lite mindre. Vandrare som värdesätter lägrets mys och hellre gör kortare dagsetapper, kan unna sig att ta med sig lite extra. Och, om sanningen ska fram, de flesta av oss befinner oss någonstans däremellan. Vi vill uppleva vad som finns bakom nästa krön, samtidigt vill vi ha lägerlyxen. Tyvärr, en närmast omöjlig kombination.

För egen del handlar det om att utmana mina fördomar och stereotyper, att vara kritisk inför packningslistan. Bara en modern ryggsäck väger 3,5 kilo eller mer. Jag vandrar nästan uteslutande i låga trailskor. Det har visat sig fungera bra för mig. Jag använder normalt tunna och snabbtorkande nylonstrumpor. En del menar att man absolut måste ha kängor, men jag vill säga att det beror på. Kängor är jättebra, men bär du två kilo på fötterna, så motsvarar det en ökad energiåtgång av tio kilo på ryggen. Det viktigaste är nog att inte ge sig ut med något som du inte har testat. Vandra aldrig med nya kängor eller skor. Prova hemma vilka strumpkombinationer och skor som passar bäst – och gör det med packning på ryggen. Lär dig hur dina fötter beter sig. Får du lätt skavsår, så förebygg genom skavsårsplåster. Skavsår gör den mest underbara vandring till något verkligt trist.

Glaciärövergången

Direkt efter Nallostugan börjar en mödosam vandring upp i Šielmmávággi; en dalgång som mynnar ut vid Tjäktjastugan och Kungsleden. Men efter två kilometer viker vi dock av norrut och fortsätter genom mer stenig terräng till en liten sjö, där själva uppstigningen till passet börjar. Terrängen är inte nybörjarvänlig. Stenarna är stora och halkiga. Ska man röra sig i sådan här terräng, så måste man vara försiktig. När vi kommer upp till Västra Bossosglaciären är det närmast en befrielse att ta på sig stegjärn och kliva ut på den jämna isen. Glaciären är barsmulten och lättgången, men vi knyter ändå in oss i replag. På andra sidan öppnar Bossosvággi upp sig framför oss. Vi slår läger en bit nedanför glaciären, det klart och fint väder och snart kommer dunjackorna fram. Vi är dryga femhundra meter högre än i Visttásvággi och temperaturen sjunker med ungefär en grad per hundra höjdmeter, så när solen försvinner bakom de branta fjällen blir det snabbt kallt. I början av september kan vädret vara väldigt kargt. Det är inte ovanligt med snö och temperaturerna kan, speciellt på höjd, sjunka till åtskilliga minusgrader under nätterna. Jag har alltid med en lätt dunjacka denna tid, samt mössa och varma handskar. En varm sovsäck är förstås ett absolut måste, med en komforttemperatur på flera minusgrader. De åtta årstiderna blir väldigt påtagliga när man är ute och upplever naturen mer direkt.

Berget som blev högre

När mörkret sänkt sig tänds en gnistrande stjärnhimmel över oss. Vi är långt från ljusföroreningar, mitt inne i Šielmmáčohkkamassivet. Länge trodde man att Šielmmáčohkka var 1997 meter högt, men nya mätningar har visat att fjället är 2004 meter högt och sällar sig därmed till vår samling av tvåtusenmeterstoppar. Just Bossosvággi är en dalgång som sannolikt få besöker. Från nordväst nås den enkelt från Kungsleden, men då dalen utan glaciärutrustning är en återvändsgränd, så har den få besökare. Vandringen ner genom dalen går över fantastiska gräshedar – gudomliga lägerplatser. Sluttningarna är karga och bergiga och bakom oss tornar Šielmmáčohkkas toppar upp sig, och skapar en högalpin känsla. Efter några kilometer vidgar sig dalen och snart ser vi hur Aliseatnu blänker nere i den breda Alisvággi. I fjärran ser vi den avlånga sjön Alisjávri. Med dagens etappmål – Alesjaurestugorna, en lite större stugplats med butik och bastu som ligger längs Kungsleden. En led som känns likt en autostrada i jämförelse med passövergången från Nallostugan. Kungsleden är vår mest kända vandringsled. En led som sträcker sig från Abisko i norr till Hemavan i söder. Den mest frekvent vandrade delen är den norra, där vi befinner oss. Svenska Turistföreningens stugor ligger på lagom dagsetapper från varandra och väljer man att vandra längs den nordliga delen av Kungsleden kan man vandra väldigt lätt och njutbart utan tält och lägerutrustning. De flesta har antagligen det mesta som behövs för en sådan vandring.

Fjällvandring för folket

Med bekväma och ingångna skor eller kängor, vanliga friluftskläder, regnplagg, tjocktröja, mössa och vantar och ett sovsäckstäcke klarar man sig långt längs Kungsleden. Här behövs inte membranplagg och expeditionstält. Om vi skulle avdramatisera fjällvandring lite, skulle nog fler våga prova på och upptäcka det fantastiska med att röra sig till fots i denna magnifika terräng. Och fler skulle dessutom ha råd. Det är lite av mitt budskap: olika vandringar kräver olika utrustning och förberedelser. En tre veckor lång höstvandring i Sarek kräver självklart annan utrustning än en vandring längs Kungsleden i augusti med stugboende. Jag har själv vandrat sedan jag var barn. Först med mina föräldrar, sedan några turer på egen hand innan naturintresset förde mig till en befälsutbildning vid Lapplands jägarregemente i Kiruna. På regementet krävdes att du vandrade långa sträckor med extrem packning; det var det krav som jägartjänsten ställde. Jag minns sedan min första egna fjällvandring efter militärtjänsten. Präglad av gammal vana packade jag ryggsäcken utifrån ett militärt tänkande och resultatet blev att min Sarekvandring blev allt annat än njutningsfull, med en packning som vägde en bra bit över trettio kilo. Detta blev en ögonöppnare och när jag sedan under tre veckor vandrade Annapurna Circuit i Nepal, hade jag betydligt lättare packning. Där inspirerades jag av vana bergsmänniskorna, som vandrade med något som vi idag närmast skulle kalla lättviktspackning. Egentligen är detta inte svårt, det handlar om att vara praktisk. Att använda sunt förnuft.

Vedhuggning i Alesjaure

Nere vid STF Alesjaure möts vi av tre glada damer i pensionsåldern som stugvärdar och får snabbt ett erbjudande om att om vi tar hand om vedhögen så bjuder de på kostnaden för rummet. De förbereder för att stänga ner och inför öppningen under vintersäsongen, så ska alla stugorna förberedas så att det finns ved inburen. Vi tar oss med stor munterhet an uppgiften och snart har stugorna nykluven ved inburen. Efter tre nätter ute så känns det härligt att komma fram till en liten butik, att bada bastu och att sova inomhus. STF Alesjaure ligger vackert på en liten höjd strax söder om sjön Alisjávri. Från Alesjaure fortsätter vi två kilometer längs Kungsleden i nordlig riktning innan vi viker av österut in i den övre delen av Visttásvággi. Övre Visttásvággi är nog en av fjällvärldens vackraste dalgångar. Den är smal och bergssidorna branta. Vegetationen ökar successivt och efter några dagar börjar höstens färgspektakel nu nå sin kulmen. Det är svårt att inte stanna till och fotografera hela tiden. På de omgivande fjälltopparna har den första snön nu börjat lägga sig. När vi kommer åter ner till Vistasstugan har stugvärden åkt hem. En älg möter oss och Nallúpiken är höljd i moln. Vind drar genom dalen. Löv blåser för vinden. En annan tid är i annalkande.