A SWEDISH LAPLAND STORY

Familjen Palm

Foto: Mattias Fredriksson

Text: Håkan Stenlund

Om du skulle ge dig på att definiera skidåkning så handlar det ytterst om två plankor och en passion. Om du däremot skulle försöka dig på att definiera skidåkare så heter de nog familjen Palm.

Abisko, den 15:e maj, i nådens år 2020. Inget är egentligen sig likt den här vintern, förutom bergsguiden Stefan Palms tvättbjörnslook. Trots att det snöat fem meter, eller mer, i Riksgränsenfjällen, och trots att alla jag möter hinner säga något om att våren dröjer och att det faktiskt inte varit så dåligt väder en vinter i mannaminne, så är Stefan Palm solbränd med tydliga markeringar från sina glasögon. Det är så han alltid brukar se ut, eller i alla fall så jag alltid sett honom här uppe i drygt 30 år. Stefan är en av Sveriges mest erkända bergsguider, hans arbetsplats finns där det finns snö och berg världen över. Och varje år, från slutet av mars till slutet på maj, är Abisko Mountain Lodge Stefans basecamp.
— Men jag måste ändå säga att Stefan har fått den där brännan de senaste dagarna. Innan dess var han inte sig lik, säger Kristoffer Borg som jobbar i Brasserie Fjällköket.
— Men det är klart, den här vintern är ju inget sig likt heller.

Stefan ler, hans väderbitna googlesbränna kommer från att han spenderar ett par hundra dagar om året på skidor. Det har han gjort sedan han själv fick bestämma över sin tid.

familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
stefan, familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
Stefan spenderar ett par hundra dagar om året på skidor. Det har han gjort sedan han själv fick bestämma över sin tid.

Skidåkare från födseln

Här i Abisko är Stefan med sin familj; frun Pia och sonen Max. Dottern Robina har precis åkt till Amsterdam där hon pluggar kommunikation. Om du skulle definiera skidåkare skulle familjen Palm mycket väl kunna vara den definitionen. Max Palm vann – som tävlingens yngste vinnare någonsin – nordiska mästerskapen i friåkning vintern 2019. Samma år vann han Freeride touren för juniorer, något som han upprepade säsongen efter. Max Palm har sedan han var 12 år åkt ifrån de flesta normala och icke normala skidåkare du kan träffa. Max är här uppe för att han hade hoppats kunna försvara sin titel i Scandinavian Big Mountain Championships, men arrangemanget ställdes tyvärr in. Max mamma Pia, har förresten vunnit just SBMC tre gånger. Hur känner hon när hon ser sonen åka?
— Ja, helt ärligt, när det är tävling är det läskigt. Men annars när vi är ute och åker tillsammans eller när jag ser honom hålla på så är jag väldigt lugn.
— Max har fantastisk koll. Och jag har ju sett honom, du vet, ”ladda”, i princip hela tiden sedan han började åka, så jag känner att han vet vad han gör på skidor.

Att Pia skulle åka skidor ingick närmast i hennes dna. Familjen var och är skidåkare. Föräldrarna älskade fjällen och skidåkning, hennes kusiner var också skidåkare. När familjen skulle på semester packades barnen in i bilen och sedan bar det av till fjällen. Pia blev skidlärare. Hon hamnade i Riksgränsen efter de om och men som oftast förkortas nyfikenhet. Hon kom dit och föll pladask; både för stället och för en blond kille som också jobbade i Sporten, som skidskolan i Riksgränsen kallades på den tiden. Pia hann under sina år i Riksgränsen med att vinna SBMC tre gånger, och hamna i det svenska Interski teamet som representerade Sveriges skidskolor ute i världen. Hon besteg berget Muztagh Ata 7546 meter högt och länge den kvinna i Sverige som hade ”höjdrekordet”. Självklart gick Pia upp på Muztagh Ata för att åka skidor nerför berget. Hon gick i fem nummer för stora pjäxor, så hon inte skulle förfrysa fötterna.

Ett kretslopp av vinter, snö och jorden-runt-farande.

För Stefan var skidåkning inte lika självklart, uppväxt inte långt från golfbanorna i Skanör-Falsterbo, i Sveriges sydligaste del. Men på något sätt hade hans mamma bestämt att Stefan skulle göra något av sin äventyrslust och därför skickat upp honom till Kiruna för att gå Fjällsportlinjen. (Ja, för att vara riktigt på den säkra sidan, så att pojken skulle komma in, hade hon både fyllt i ansökan och förfalskat hans namnteckning). Och på så sätt skulle han, som kom från Sveriges sydligaste spets, komma att definieras av Sveriges arktiska destination.

Skidåkning kom också att ge Stefan och Pia den riktning de ville ha i livet. När sommaren kom till Riksgränsen, i början av juni, tog de flyget till Nya Zeeland. Där jobbade de under vintern på södra halvklotet. När våren gjorde anspråk på den delen av världen flög de tillbaka norrut, till Alperna, innan de någon gång i mars åter landade i Riksgränsen. Ett kretslopp av vinter, snö och jorden-runt-farande. Idag har de sin hemmabas i Chamonix i Frankrike där Max går skola, men också utvecklar sina skidåkningstalanger och det faktiskt inte är så långt till Robinas skola i Holland. Men eftersom Stefan ändå lever sitt liv som guide på världens bästa skidorter och heli-ski lodger, är hemmabas något vi kan ta med en nypa salt. Var han lägger sina solglasögon, är snarare där han är hemma. Idag guidar han på Island, i Japan, Ryssland, Norge, Chile – där han förresten kallas för Sabuezo Sueco, ”den svenska puderhunden”, av chilenska bergsguider som förundras över svenskens förmåga att nosa upp de bästa åken – och förstås här, från sin nordliga bas på Abisko Mountain Lodge.

familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
Stefan, Pia deras son Max reser jorden runt för vinter hela året.

14 år i rad

Abisko Mountain Lodge började som en idé Dick och Mina Johansson-Dahl hade efter att Dick blivit bergsguide, i den första svenska kullen tillsammans med Stefan och tre andra kompisar, och Mina känt att hon var klar med sitt hotelljobb. Numera är lodgen – tack vare exceptionell service, bra mat och en lång norrskenssäsong – ett av de säkraste vattenhålen i Abisko. Från mars till juni är det också skidsäsong och hit kommer skidåkare från hela världen för att lägga sina pudersvängar. Men också för möjligheten att skölja ner den lågtempererade älgfilén med en utmärkt Pinot Noir från Bourgogne.

I ett bord bredvid mig sitter en grupp som varit här 14 år i rad nu och faktiskt också firar ”den bästa dagen skidåkning de någonsin haft”. Jag skålar med dem och gratulerar. Inte illa ändå. Fjorton år i rad. Jag tar en tugga till av älgen och sen en klunk vin. Det är ändå något visst att få åka sitt livs bästa skidåkning och sen äta gott, 14 år efter att man började.

familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
Den bästa skidåkningen.

Heli-skiing

Det var på många sätt så att Pia och Stefan introducerade helikopterskidåkning till den här delen av världen. På 1990-talet när de kom tillbaka till Riksgränsen efter en resa, föreslog de att det skulle finnas även på hotellet här. Det går att ha många åsikter om helikopterskidåkning och resenärer som åker in från världens alla hörn med flyg. Och när vi pratar om det så säger också både Stefan och Pia att de förstår problemet och tänker efter, men när gästerna deras på något sätt vet att något av världens bästa heliskopterskidåkning de facto finns just här, så är ekvationen klar för företaget. Dick Johansson säger också:
— Vi pratar om det här hela tiden. Vårt ansvar och vårt footprint. Men nu verkar det faktiskt inte som om att det kommer så många nya skidåkare som vill flyga helikopter. Tvärtom verkar det som om fler och fler unga vill gå på toppturer.
— Självklart vill en del göra kombinationer, kanske bli influgna till ett område för att sedan gå på topp. Men i stort så fylls det inte på med nya klienter som bara vill upp och ned en fjällsida.
— Vi är medvetna om vår påverkan och vi försöker därför göra annat på ett vettigt sätt. Men det är klart, om vi inte kunde göra det så skulle vi inte heller kunna driva den här anläggningen. Det är alltid svårt, vad man än gör, avslutar han och sen ler han ett sorgset leende. Det är fjällen de älskar.

familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
Om du skulle försöka dig på att definiera skidåkare så skulle det mycket väl kunna vara familjen Palm.

Älskar skidåkning

Max Palm lägger ner sin matematikbok. Som vi redan sagt är han en av de bästa unga friåkarna i världen just nu. Han hade hoppats få försvara sin seger från förra året i Scandinavian Big Mountain Champinship, men istället har han hemstudier och hoppas på att få komma iväg några svängar till Riksgränsenfjället. Max Palm älskar sin skidåkning.
— Förra året, berättar Stefan, så hade vi den sämsta försäsongen någonsin i Chamonix och Alperna. Det var knappt något som gick åka, förutom en knapplift längre upp i dalen med isig konstsnö. Max nötte på där, dag ut och dag in, helt själv. Inte ens kompisarna i hans ålder orkade hänga.
— Men Max gav sig inte, säger Stefan, och man kan ana en ton av stolthet över pojkens målmedvetenhet.

Jag frågar Max själv vad han gillar bäst, utmaningarna av att åka ett brant, exponerat och nästan livsfarliga åk – som de gör i freeride-tävlingarna – eller att bara cruisa puder i flera kilometer:
— Nej, jag är väl inte något stort fan av puderåk. Jag har nog mer en skate-syn på skidåkning. Jag gillar att använda terrängen, hoppa klippor, svänga på vinddrivor och manövrera branta exponerade partier.
— Det behöver inte alls vara brant och farligt, men det skall vara vackra linjer som erbjuder variation och möjlighet att var kreativ.
— Men vad tycker du är bäst med att vara här uppe då? Du har ju vart här ganska många vårvintrar nu.
— Det är ljuset, säger han blixtsnabbt. Att du kan åka skidor hela tiden. Jag tycker ju om att åka skidor.

familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
max, familjen palm, Mattias Fredriksson, 1920 x 1080
Max Palm en av de bästa unga friåkarna i världen just nu.

Ljuset

Det är förstås också ljuset som gör att Max föräldrar, Stefan och Pia också förälskade sig i den här platsen en gång i tiden. Midnattsljuset. Och då inte alls för möjligheten att behålla en tvättbjörnsbränna, utan för skidåkningens skull. Jag vet inte hur många gånger jag hört dem prata om känslan av att åka i närmast rosafärgat puder, när solen ligger i horisonten mitt i natten och bergen är bara deras.
— Det är två saker som sticker ut med skidåkningen här och det är förstås att du kan åka kallsnö, riktigt puder, långt, långt in i maj, säger Stefan
— Men framförallt är det ju solen. Att du har midnattsljus och midnattssol. Så även om en dag kanske börjar med moln och dåligt väder, som i det här fallet oftast är bra väder eftersom det ger mer snö, så finns det alltid en chans att du kan dra ut och åka lite senare på dagen.
— Det du inte hinner på dagen, kan du hinna med på natten. För vi har inte bara långa åk. Vi har också långa dagar, fyller Pia i.
— Det kan liksom inte bli bättre, säger Stefan och släpper iväg Max först ner
i dalen. Max siktar in sig på en liten förhöjning som finns ungefär halvvägs på åket. Stefan och Pia tittar på varandra, de vet att deras son snart kommer flyga. De vet att han gillar det. Han gör det med sådan kontroll.