Lainiolaxen kan inte betecknas som något annat än en riktig hårding. Den vandrar nämligen längre än de flesta. Från Östersjöbassängen, strax norr om Polen ändå upp till det så kallade Sandåslandets beryktade harrvatten i Kirunafjällen.

Lainioälven är stor som om den skulle vara en helt egen älv. 250 kilometer lång och med en medelvattenföring på dryga 60 kubikmeter i sekunden. Likväl är den ett biflöde till den ännu mäktigare Torneälven – gränsälven mellan Finland och Sverige.
I vissa läger kallas Lainioälven för urälven. Då menar man att Lainioälven knappast är att betrakta som biflöde utan det egentliga huvudvattendraget i Torneälvens vattensystem. Sant eller ej, Lainioälven står för 60 procent av vattensystemets totala laxproduktion och den lax som stiger upp i Torneälven, helst väljer Lainioälven vid sammanflödet strax nedströms byn Junosuando.

Kangos

I Lainioälven fiskar man allra helst lax runt byn Kangos. Allt som allt handlar det om cirka 30 kilometer laxvatten. Man ska inte inbilla sig att älven är lättfiskad. Nej, det krävs att man kan läsa vatten. Eller att man konsulterar en riktig lainiofiskare.
Första gången jag själv fiskade runt Kangos hade jag problem. Den där känslan av att göra rätt infann sig liksom aldrig. Jag hade nog förväntat mig tydliga forsnackar, riktiga pooler och konkreta fiskeplatser men sådana stod ingenstans att finna någonstans. Egentligen lossnade det inte förrän Lars Munk, destinationsutvecklare och dedikerad laxfiskare med säte i Pajala, förbarmade sig över mig.
– Lainioälven är inte som dom andra svenska laxälvarna, sa han och prickade ut ett antal platser på en karta. Här pratar vi sällan pooler. Nej, här är det gropar som gäller.
Älven är för det mesta svårläst. Den är grund och snabb och var laxen uppehåller sig sällan glasklart. Dessutom är den bred.
– Det är förvisso ingen nackdel att kunna svepa en fluga över så mycket vatten som möjligt, men är gropen inte där du tror, blir allt det där svepande på sätt och vis bortkastat. Du måste helt enkelt känna till ståndplatserna, flinade Lars. Annars kan du lika bra åka hem och sova.

Sov gott

Lars berättade att han också tycker att laxfiskare ska sova gott i sköna sängar. Det finns flera anledningar till det. Den främsta är att en utsövd laxfiskare fiskar bättre.
– Laxfiske är tufft som det är. Det blir ofta långa dagar och få timmars sömn. Men investerar man i en skön säng betalar det nästa alltid tillbaka i form av fiskelig framgång.

I Kangos finns allt från enklare vandrarhemsboende och trevliga stugor till regelrätt hotellstandard.
– Tidigare har det tältats en del längs älven. Det finns förstås ingen som kan hindra någon från att slå upp ett tält. Ett dygn är ok, det säger den svenska allemansrätten. Men vi arbetar stenhårt för att så många som möjligt ska upptäcka andra boendeformer. Som jag ser det har alla, allt att vinna alla på det. Mottagarsamhället ser en tydlig nytta med laxen, som bidrar till landsbygdsutveckling samtidigt som det blir trevligare längs älven.

Några av de fiskeplatser som Lars prickade ut på kartan den där första gången var laxgropen nedströms bron i byn Kango men också Keräntosuanto, Pathakoski och så givetvis Onka.

Camp Onka

Sitter du uppe på den höga klippan i Onka kan du vanligtvis bara räkna antalet fisk i ytan per minut. Eller kanske var trettionde sekund. Annars är risken att du tappar räkningen. Eller att du inte hinner uppmärksamma alla vakringar och laxplask. Eller Onka och Onka. På kartan heter det Lipistöonka, men i folkmun kallas den kort och gott Onka.
Det som skiljer Onka från nästan allt annat laxvatten runt Kangos är att Onka är djup. Här trycker älven in mot en klippvägg på dess norra sida. Utsikten uppifrån klippan är vidunderlig och är det någonstans laxarna tycker om att samlas så är det här. Det gör förstås att också laxfiskare stortrivs i Onka.

Onka är kvoterat. Sex spön säljs varje dygn. Då ingår också boende på safaricampen, högst upp på klippan. Det innebär rymliga tältkåtor på trätrall, rejäla expeditionssängar och gasolvärme – om det skulle behövas.

Bor du i Onka har du tillgång att fiska båda sidor älv. Det betyder en rejäl klunk förstklassigt laxvatten. För förutom att det samlas en massa lax i Onka, är poolen relativt lättfiskad. I alla fall den övre delen. Strömmen är jämn och lämpligt snabb. Flugan fiskar liksom av sig själv.
Lägger du benen på ryggen och springer uppströms hittar du snart Lipistökoski. En lång pool som kräver sin kastare. Går du ännu längre kommer du till Väkkärräkoski. Dit går du bara om du verkligen vill. Är du i Onka finns det egentligen ingen anledning att gå någon annanstans alls. Men, som det heter, omväxling förnöjer.

Lainio

Själv hade jag förmånen att guida i området runt byn Lainio, området uppströms Väkkäräkoski, ett antal säsonger i början av 2000-talet.
På den tiden var verkligheten annorlunda. Vi ville så gärna fiska lax men fångade allt som oftast harr på våra femtonfotare. Ibland en öring. Laxar var sällsynta.

Under många år gick campen under parollen ”Sveriges mesta fiskecamp”. För vid sidan av laxen, harren och öringen kunde man inom en radie av 30 kilometer hitta förstklassigt abborrfiske, gäddfiske, sikfiske, rödingfiske och till och med mörtfiske. Peter på Vildmarkshörnan i Kiruna låg under flera dagar och nosade på det svenska rekordet på mört. Och så var det de där tjeckerna som fick en gädda på 18,6 kilo i den ena gäddsjön och dagen därpå tappade en fisk som de påstod var minst 20 centimeter längre i en annan.

Älvssträckan strax nedströms byn var och är bland det vackraste en flugfiskare kan tänka sig. I alla fall i mina ögon. Det är en storslagen kanjon som lyssnar till namnet Taanikurkkio. Kanjonen är, förutom att vara bedårande vacker, så finurligt utmejslad att alla de fantastiska poolerna är fiskbara från land. Visst, den är svårtillgänglig. Färdades man till fots handlade det lika mycket om att klättra som att fiska. Dessutom var man oftast på fel sida. Det problemet avhjälptes bäst med guider och gummiflottar. Då guppade man bekymmersfritt genom de kraftiga forsarna och valde sida ut efter hur naturen var skapt och älven flöt fram.

Camp Tystnaden ligger mitt i byn Lainio, vid färjläget på Lainioälvens södra strand. I dag är det inte samma skjuts på verksamheten som tidigare, men det finns ett 40-tal bäddar fördelade på nio stugor och en hembygdsgård som stundtals dubblar som servicebyggnad. Det betyder att Camp Tystnaden är en perfekt utgångspunkt om du tänkt dig fiska i området.

Utrustning

De mest drivna lainiofiskarna börjar poppa upp längs älven veckan innan midsommar. De första laxarna fångas i Jårkkasstakka runt midsommar. Det är 150 kilometer uppströms Kangos.
Då är älven ofta hög och kall och laxarna få. Men störst går först heter det ju, så belöningen kan vara stor. I Lainioälven fiskar man gärna långa spö. I alla fall 14 fot. Helst 15. Ibland 16. Att täcka så mycket vatten och svepa en fluga så långt bort det bara går är ofta en framgångsfaktor. Sjunklinor är sällan nödvändigt. Inte på Kangos vatten, i alla fall. Där fiskas oftast intermediatelinor eller rena flytlinor. Versitip-linor är också bra eftersom vattnet ofta är snabbt och underlättar att få ner flugan en bit. Inte mycket men i alla fall så pass att den inte stripar i vattenytan.
Flugorna ska vara diskteta. Gärna lätt dressade Willie Gunns, Den Vanlige eller en Silver Grey för finväder. Lars Munk har dessutom en egen favorit. Onka fly.
– Den Vanlige goes bananas, skrattar han.
Allt så en fusion mellan Den Vanlige och en Banan – två av norra Sveriges absolut framgångsrikaste flugmönster på ämnet lax.
– Du ska heller inte vara rädd att fiska små flugor. En tre, fyra centimeters Willie Gunn är inte sällan rätt val.

People We Met : Lars Munk from HOOKÉ on Vimeo.