Den 2 februari 1925 kör norrmannen Gunnar Kaasen sitt hundspann med ledarhunden Balto in i staden Nome som en hjälte. Han levererar tio kilo vaccin till en stad som drabbats av den dödliga epidemin difteri. Kaasens intåg i staden är slutet på en veckolång följetong i världspressen om en sex dagar lång hundspannsstafett till ”världens ände”. Gunnar Kaasen och hans hund Balto blir hjältarna i filmen, de som förknippades med framgången. Ja, Balto blir till och med staty i Central Park i New York och Kaasen själv får dra runt på sin egen uppvisningsturné i flera år. Men bland andra hundspannsförare och vanligt folk hette hjältarna något helt annat. De hette Leonhard och Togo. Och de gjorde en helt makalös hjälteinsats under fruktansvärt tuffa väderförhållanden. Sammanlagt åkte de två, och hela hundspannsteamet, över 40 mil genom Alaska, i snöstorm och kyla, för att rädda folket i sin hemstad.
Seppala och Swedish Lapland
Leonhard Seppala, född 1877, skulle under dessa dagar förvandlas från en duktig hundförare och vanlig gruvbarbetare, till kanske världens mest kända hundspannsförare. Och hans hund Togo skulle förtjäna sin plats i historieböckerna och en plats på Yales Peabody Institute. Livet med hundarna var något Leonhard Seppala var född till – även om han inte visste om det förrän han själv skaffade sig sina första hundar. Inte minst Leonhards mest kända hund, ledarhunden Togo, insåg att husse var av annat, och rejält, krut. Togo kom att ge hela sitt liv för sin förare. Men vi kommer till det. Leonhard Seppalas far hette Isak Seppälä och var från Junosuando på polcirkeln i Pajala kommun. Familjen flyttade senare till Norge och därifrån emigrerade Leonhard till Alaska för att gräva guld, något han snart gav upp då han började jobba som musher för att frakta guldet istället.
En envis en
Togo föddes i oktober 1913 utan de fysiska attribut som hans musher trodde krävdes för att bli en ledarhund eller ens en bra draghund överhuvudtaget. Som valp var han sjuk, och sedan blev han nästan omöjligt tjurig och egensinnig. Så Leonhard gav bort honom. Berättelsen om hur Togo rymmer från sin nya ägare genom att hoppa rakt genom en glasruta på ett stängt fönster och sedan springa till sitt gamla hem igen är känd. Leonhard tänkte att: ”Han vill nog hellre bo här”. Så fick det bli.
I det han inte trodde något om, hunden han ville ge bort, fanns det han försökt avla fram i årtionden.
Men Togo gjorde inte livet enkelt för sig själv eller sin förare för det. Varje gång Leonhard tog ut ett spann på tur, så rymde Togo för att springa med. På dessa turer brukade han anfalla andra ledarhundar, liksom för att hjälpa sin husse. En gång hoppade han på en stor alaskan malamute och han skadades svårt. Det gjorde att Togo aldrig anföll en annan ledarhund igen och Leonard behövde därför aldrig oroa sig för konfrontationer med andra team. Till sist, på en tur där Togo rymt och sprang bredvid spannet och ställde till elände, var Leonhard tvungen att sela upp hunden. Och innan den turen var slut hade den lilla hunden avancerat genom spannet upp bredvid den dåvarande ledarhunden Russky. På sin första tur i sele gjorde Togo 12 mil. Något som var ohört om tidigare bland draghundsfolk. Leonhard Seppala kommenterade: ”Jag hade helt enkelt funnit en hund som var född ledarhund”. I det han inte trodde något om, hunden han ville ge bort, fanns det han försökt avla fram i årtionden.
På liv och död
I januari 1925 hade den dödliga sjukdomen difteri brutit ut vid kuststaden Nome, vid Stilla havet. Leonhard Seppala levde där tillsammans med sin familj och hans åtta år gamla dotter Sigrid, som nu riskerade att dö på grund av att det vaccin som fanns i staden var daterat och troligen också fanns i för liten mängd. Den igenfrusna staden kunde bara räddas om serumet skulle nå fram i tid.
Redan en månad tidigare hade provinsialläkaren Curtis Welch i Nome bett om att serum skulle skickas mot staden. Men det tog tid att samla ihop och säkert tog det tid för de styrande politikerna att bestämma om det var värt pengarna. I Nome bodde mest ursprungsbefolkning. Av doktor Welch telegram förstår man att de kanske inte var högst prioriterade då doktorn avslutar sitt nödrop på telegram med: ”Det bor 300 vita i området”. Nytt vaccin var på väg med tåget från Anchorage men när tåget skulle avgå hade den värsta kylan i mannaminne drabbat Alaska. Det var minus 50 grader kallt och flygplanen som skulle frakta in förnödenheter till Nome stod hopfrusna på backen. Istället skulle en stafett av hundspannsförare få ta sig an uppdraget. Den normala tiden för hundspann mellan städerna Nome och Nenana var 30 dagar. Rekordet var nio dagar. Nu behövde de klara av det på sex dagar om inte serumet skulle hinna bli daterat. En stafett på 20 mushers och någonstans mellan 100 och 150 hundar organiserades. Det skulle bli en mer än hundra mil lång färd genom Alaskas inre i obarmhärtig kyla. Och den svåraste sträckan lades på en medelålders Tornedalsättling vid namn Leonhard Seppala.
Leonhard Seppala och Togo valdes ut att köra den mest oförlåtande sträckan. En 400 kilometer lång tur och retur, bland annat över det livsfarliga Nortonsundet i minus 30 graders kyla och storm. Och allt var en kamp mot klockan. Man räknade med att serumet skulle klara sig i sex dagar. I normala fall tog resan Nome till Nenana alltså en månad men rekordet var på nio dagar – i perfekt före. Nu var man tvungen att göra det på sex dagar i det mest oförlåtande vinterväder. När stafetten drog igång visste alla att det handlade om liv och död. Och telegramtrådarna gick varma. Hela världen följde hjältarna i ”The great race of mercy”.
Frostbitna
Isande kyla och stormvindar stoppade inte "The great race of mercy".
Frostbitna
Den 27 januari får den förste hundföraren, Wild Bill Shannon tag på serumet vid tågstationen i Nenana. Klockan är nio på kvällen och ute är det minus 46 grader Celsius. Wild Bill drar iväg direkt och ute sjunker temperaturen ytterligare. Wild Bill Shannon springer bredvid sitt spann för att inte frysa ihjäl. Det är minus 52 när han stannar i Minto för att vila några timmar. När han ska fortsätta har tre hundar fått problem med lungorna och måste lämnas efter. Wild Bill når Tolovana, efter 82 km, med ett sönderfruset ansikte. Där lämnar han över serumet till Dan Green, som fortsätter färden så fort serumet fått värma en stund. Så håller de på. När temperaturen sjunker till -30 bryter stormen ut. Det är en frusen resa genom dödsskuggans dal. Folk och team gör i snitt fem-milsturer på rekordtider trots att alla omständigheter talar emot dem. De är hjältar i sin egen värld på väg att rädda en stad i utkanten av allting.
Allt för att rädda staden
Den 31 januari får Leonhard Seppala serumet av Henry Ivanoff just utanför byn Shaktoolik. Han har då åkt drygt 200 kilometer enkel väg för att möta de andra hundarna. Han har att välja mellan att åka runt Nortonsundet eller rakt över. Vägen runt tar en hel dag längre och han väljer därför att åka rakt över. Mitt i natten, i mörkret. Han litar på sin trogne Togo. Dagen innan har en nyhetsreporter skrivit att: ”Antalet kända difterifall i Nome nu är 27 och allt serum är slut. Allt hopp ligger hos hundarna”.
Det är helt enkelt fruktansvärt där ute på den gungande isen. Men Leonard litar på sin 12 år gamla Togo.
Seppala hade alltså korsat Nortonsundet på vägen för att möta serumet. Det hade varit fruktansvärt med vindar på upp till 25 m/s. Havsisen bröts och öppnade sig på många håll. Men med nyheten om att serumet var slut och att staden höll på att förloras valde han åter att ge sig i kast med isen istället för att åka runt. Men under natten och ute på isen faller temperaturen till minus 40 samtidigt som vinden skruvar upp ytterligare. Det är helt enkelt fruktansvärt där ute på den gungande isen. Men Leonard litar på sin 12 år gamla Togo.
Den 1 februari når Seppala stranden igen och lämnar havsisen bakom sig. Togo har fört spannet och sin musher i säkerhet genom mörker, kyla och snöstorm. De tar sig nu uppför passet vid Little McKinley Mountain, en nätt klättring på 1500 höjdmeter, innan de lämnar över serumet till Charlie Olsen. Då har Leonhard Seppala och Togo klarat av 146 kilometer i snöstorm, över Nortonsundet och ett bergspass, tre gånger så långt som någon annan av hundspannsförarna under själv stafetten. Samma dag insjuknar patient 28 i Nome. Serumet de fraktar räcker för att behandla 30 personer. Dagen efter, 2 februari, åker Gunnar Kaasen in med serumet i Nome och tas emot som en hjälte. Inte en enda flaska serum har gått sönder eller är förlorad. Och färden, mellan Nenana och Nome, var avverkad på fantastiska fem och ett halvt dygn genom eländes väder. Sammanlagt hade Leonhard Seppala och hans hund Togo avverkat mer än 40 mil för att rädda sin stad och sin familj.
Bästa hunden någonsin
Egentligen skulle en annan förare ha gjort den sista delen av stafetten men Kaasen körde förbi huset där denne vilade. En del säger att det var för att säkra sin ställning som hjälte och pressens gunstling. Säkert är i alla fall Leonhard Seppala aldrig egentligen kunde hantera det faktum att Kaasens hund Balto blev hjälte. När denne blev staty i Central Park sa den gamle Tornedalsättlingen att: ”Det var nästan mer än jag kunde klara av att leva med, när den där tidningsankan till hund blev staty”. Men både Seppala och Togo fick sin del av kändisskapet. De uppträdde i Madison Square Garden, de gjorde reklam för Lucky Strike cigaretter och polarfararen Roald Amundsen gav Togo medalj.
Idag körs the Iditarod till minne av dessa fantastiska hjältar och bland hundspannsförare världen över är Leonhard Seppala, med sitt ursprung i Junosuando, den främste hundspannsföraren och hans hund Togo den främsta ledarhunden.
Och faktiskt, hundar som härstammar från Leonhard Seppalas kennel springer än i dag i Swedish Lapland. Hos Explore the North i Särkimukka utanför Kangos, inte långt ifrån statyn av Seppala i Junosuando, springer en hund vid namn Togo. Hans förfader, Kusku, kom från Alaska under 70-talet, i direkt nedgående led från originalet Togo.
Den 5 december 1929, avlider Togo 16 år gammal och Leonhard Seppala sörjer: ”Jag hade aldrig en bättre hund än Togo. Hans mod, lojalitet och intelligens kunde inte förbättras. Togo är den bästa hunden som någonsin sprungit på Alaskas leder”.