Trailrunning längs Kungsleden

De flesta som väljer Kungsleden gör det för att vandra den klassiska leden i sakta mak. Men traillöparna Krissy Mohl och Luke Nelson gör det på sitt sätt.

Krissy Moehl och Luke Nelson, två av världens bästa trailrunners, springer Kungsleden från Vakkotavare till Abisko, via Kebnekaise Fjällstation. Tillsammans med den svenska fotografen Fredrik Marmsäter, stationerad i Boulder, USA, dokumenterar de hela upplevelsen för magasinet Trail Runner och fritidsklädes- och utrustningsmärket Patagonia. Här är deras berättelse.

Det känns lite overkligt till att börja med. Så mycket längtan och förväntan, och äntligen är vi på väg längs Kungsleden i Swedish Lapland. Vi har fått skjuts till Vakkotavare av fjällkännaren Göran Wallin, som också gett oss mängder med tips på olika rutter, och vi ska träffas igen i Kebnekaise två dagar senare.

Varje böj eller krön i leden fyller oss med nya intryck. Till slut är vi helt uppslukade av skönheten i landskapet och vill bara se mer – något som naturligt driver på löpsteget i en allt bekvämare fart.

Kungsleden

Landskapet omkring Kungsleden är storslaget, vidderna enorma. De mjuka fjälltopparna, liksom dalarna, har formats och karvats av den sista inlandsisen för 10 000 år sedan. Leden drar fram genom ett täcke av mossa, blåbärsris och vide, vars färgspel ger extra nyans åt dalgångens storslagenhet. Vi stannar och tar för oss av blåbären flera gånger. Fingrarna färgas lila av de goda bären. Även lingon, som vi aldrig tidigare har smakat, ger en extra krydda åt våra stopp. Den enkla smaken som förstärks med socker i den sylt vi får smaka senare på resan. Traillöpning är faktiskt ett underbart sätt att uppleva Kungsleden. Med minimal packning, ryggsäckar med bara det nödvändigaste, och snabba fötter kan vi avverka långa sträckor på kort tid. Det ger oss tid och tillfällen att stanna upp och ta in utsikten. Det är viktigt att göra, för ibland är stigen inte lättsprungen, utan kräver koncentration när du hoppar fram på eller mellan stenar.

Inget i min ryggsäck finns där utan syfte eller i onödan. Tack vare STF:s många fjällstugor längs leden får vi chansen att enkelt både äta oss mätta och leva bra. Stugorna och stugvärden har mat till försäljning, det finns kök att laga den på, och praktiska våningssängar med filtar. Allt som behövs är en sovpåse. Och på morgonen vaknar vi löpare fulla av energi, med lust för nya äventyr.

Planering

Förutom att springa från a till b, från en stuga till en annan, går det att göra sidoturer och komma tillbaka till ett basläger. En sådan, självklar, är förstås att bestiga Sveriges högsta topp, med utgångspunkt från Kebnekaises fjällstation. Men när vi sitter med kartan och planerar, ser vi andra ”loopar” att ge sig på. Möjligheterna verkar aldrig ta slut, det är bara tiden som begränsar.

En stark lust, men samtidigt ett motstånd, fyller avståndet mellan vår löpartrio på väg över Kungsleden vår sista dag. Det blir vår enklaste och snabbaste, kanske för att de tidigare sju dagarna har gett benen lite extra styrka och vana. De första åtta kilometerna på stigen avklaras med lätthet, när vi inser att vi håller på att avsluta ett äventyr.

Vi är på väg att springa ifrån våra sista ögonblick på Kungsleden. Med starka ben, efter att ha hoppat fram på stenar, vadat över fjälljokkar och bestigit toppar, är vi på väg att springa in i Abisko, vårt sista delmål. Stigen är lättsprungen här, berget lutar med oss och lusten att löpa är stark – men motståndet tar över och vi stannar.

Närvaro

Vi stannar för att njuta av tystnaden. Stannar för att vi är bortkopplade från samhället, men fångade i ögonblicket. Stannar för att påminna oss om den lätt löjligt lyckliga känslan av ansvarsfrihet som finns där när du springer en stig, eller när du står på brinken till ett rinnande vatten och ser floden strömma vidare. Andas. Närvaro.

De vindpinade fjällbjörkarna som flankerar stigen, sjöarna och jokkarna längs vägen börjar få färg och markerar på så sätt att sommaren håller på att övergå i höst, och att ännu en säsong är på väg att ta slut. En säsong som har tagit mig till Indien och Spanien, Alaska och Kalifornien. Som har gett mig chansen att springa genom djupa skogar, upp på vulkaner och snöklädda berg. Och nu, några kilometer från Abisko på Kungsleden, har en fjorton år lång karriär tagit mig till en ny magisk plats för att uppleva världen genom traillöpningsfiltret. Det blev en ny stämpel i passet när vi landade i Stockholm, och Kungsleden har öppnat upp ögonen för allt vad landet ovanför Polcirkeln, i Swedish Lapland, har att erbjuda – hur många storslagna möjligheter som finns för veckolånga projekt för oss traillöpare i Arktis. Det har helt enkelt varit en fantastisk tid.

Återhämtning

Efter att ha lämnat Vakkotavare på söndag, och landat i Kebnekaise på tisdag eftermiddag, slappar vi, hämtar krafter och tar chansen att höra av oss till nära och kära. Lika skönt som det är att vara utan sociala medier, lika skönt är det att ha dem.

Onsdag morgon tänker vi ge toppen på Kebnekaise, Sveriges högsta punkt,
en chans. Prognosen med hårda vindar och regn, visar sig tyvärr stämma. Vi har hoppats på en lucka i stormen, men får tyvärr vända ungefär trehundra meter nedanför toppen. Om du reser minimalt måste du utnyttja dina kunskaper maximalt, och vår samlade kunskap säger helt enkelt att det är bättre att vända om helskinnade och ta sig ner än att fortsätta upp mot toppen i stormen. Berg och fjäll är ingen plats för misstag på grund av oaktsamhet. Väl nere i Kebnekaise tar vi tillfället i akt att åter njuta av en bastu och Elsas kök.

På kvällarna sitter vi vid kartan och låter fingret följa olika möjliga turer. Kungsleden fungerar som en motorväg genom landskapet, men det finns närmast oändliga möjligheter till sidoturer som sedan återkopplar till Kungsleden. Ofta ligger de nära en av STF:s fjällstugor, där du kan äta, elda och torka kläder. När du vaknar känner du dig utvilad och i perfekt form för en ny dag att fylla med egna äventyr. Terrängen är varierande, från blåbärs- och lingonristäckta kullar till öppen tundra. Från ren fjällhed med glaciärfärgade sjöar, till ett genombrutet landskap av fjällbjörkskog. Möjligheterna känns oändliga. Men när den kryssmarkerade Kungsleden fungerar som ett basnät, är alla sidoturer mer av formatet ”extra tillval”. En möjlighet du tar i farten. Ett stundens infall. Undrar just var den här stigen leder? Vad döljer sig egentligen bakom nästa krön? Och alla dessa sidospår är dessutom mer äventyrliga och ensliga än vad huvudleden erbjuder.

Minnen

Våra sista dagar bjuder på ett varierande fjällväder, utmanande turer och trevliga minnen allt eftersom vi rör oss genom tiden och landskapet. Vår ovilja att lämna Kungsleden hör på många sätt ihop med den enkla livsstil som uppstår när du vistas så många dagar på stigen. Vi kan inte få nog av det vackra landskapet, av dagar som formas till ett mönster. Löpning följt av bastu och sedan matlagning, följt av stugliv där planerna för morgondagen ritas upp över kartbladet. Allt är så oerhört okomplicerat där ute på stigen.

Men till slut finns ingen återvändo, det är bara att springa fram till Abisko för en sista middag innan vi åter ska sätta oss på planet till USA. Till sist kommer vårt äventyr på Kungsleden inte att vara en verklighet i nuet utan ett minne att reflektera över, under stulna timmar av ingenting. I transfern, på flyget, på jobbet, på väg någon annanstans.

Vi kommer att inse att allt var enklare här – på Kungsleden.

Vi vill säga tack till Swedish Lapland, STF, Flora, Clif Bar och Trail Butter för deras stöd under det här äventyret.