Ren (Rangifer tarandus)
Renen är ett hjortdjur och är väldigt vanligt förekommande i norra Sverige. Här strosar den omkring i skog och mark med sin flock och dagarna går mest ut på att äta, uteslutande vegetarisk mat. Vintertid består födan till stor del av olika lavar och sommartid utökas dieten med gräs, löv och svampar.
I och med att vildrenen utrotades någon gång på 1800-talet så finns det i dag bara så kallade tamrenar som ägs och sköts om av samerna. Renen är en av de mest användbara djur som finns, både innan och efter slakt. De används till exempel som dragdjur och honan går att mjölka på samma sätt som nötkreatur. Efter slakten används så gott som hela renen till olika ändamål. Samerna har alltid varit duktiga på att ta hand om så mycket som möjligt på djuret och allt hade ett användningsområde. Förutom köttet som har en mild smak av vilt, kan skinnet beredas till kläder eller sittunderlag.
Kör man omkring på vägarna i Swedish Lapland behöver du vara förberedd på att det när som helst kan dyka upp en flock renar som är ute på promenad både vid sidan av vägen, men också mitt på vägen. Att tuta kan många gånger vara poänglöst och då är det bara sitta snällt och vänta till de bestämt sig för att ströva in i skogen igen.
Läs också
Visut – en historia om renenSkulle du vilja ta en närmare titt på renen, kan det ibland räcka med en tur i bilen längs till exempel E10. Men du kan också träffa renar på Nutti Sámi Siida i Jukkasjärvi, eller på Pite Havsbad som vintertid har ett renar i en jättestor inhägnad.
Gråsäl (Halichoerus grypus)
Gråsälen är ett vattenlevande däggdjur som är bra mycket smidigare i vatten än på land. Detta kan te sig lite knasigt då den uteslutande lever på syre och saknar både gälar och syrgastub. Gråsälen tycker om att hänga med sina kompisar men inte allt för många. Den är en suverän fiskare och kan, om den blir riktigt hungrig, söka sig ner så långt som 100 meter ner i havsdjupet för att hitta mat. Där kan den stanna upp till 20–25 minuter om det behövs. Som klar favorit på menyn är strömming eller sill men all fisk funkar.
På land är sälen egentligen bara när den ska vila eller föda barn. Om sälen får välja föredrar den att föda sina ungar uppe på ett isflak där den sedan stannar i några veckor till kuten, som sälens barn kallas, har vuxit sig tillräckligt stor för att klara sig själv.
Är du nyfiken på att se sälar ska du följa med Guide Natura på sälsafari i skärgården som anordnas utvalda dagar sommartid.
Fjällräv (Alopex lagopus)
Fjällräven lever på kalfjäll och tundra och är väl anpassad till det arktiska klimatet genom att ha hår på trampdynorna och en jättebra isolerande päls. Majoriteten av fjällrävarna är vit på vintern och brunaktig på sommaren men den förekommer också i en blåsvart ton som den har året runt.
Fjällräven är monogam och lever gärna i ett parförhållande. Men ibland kan en fjolårsunge få stanna kvar ett extra år hemma med mamma och pappa och ibland flyttar ett fjällrävspar ihop med andra par och bildar ett mindre kollektiv. Lyorna som de bor i grävs under marken och det är inte ovanligt att det finns upp till 10 in- och utgångar.
Som föda föredrar de fjällämmel men är egentligen inte så kräsna i maten. De äter det de hittar och det kan vara grodor, gnagare, sork, fåglar, ägg eller kadaver. Fjällrävarna är till stor del asätare och tar gärna del av resterna från något som ett annat djur har dödat och kalasat klart på.
Fjällräven har varit fridlyst sedan 1928 och stammen är tyvärr inte så stor. Antalet fjällrävar i Sverige och Norge uppgår endast till 300 vuxna djur vilket gör dem svåra att se vilt i naturen.
Vill du få en skymt av dessa söta djur kan du med fördel kika på dem i någon de djurparker där dessa lever eller så följer du med på fjällrävssafari i Vindelfjällens naturreservat med Geunja där du får chansen att se den i sitt naturliga habitat.
Utter (Lutra lutra)
Uttern är en pigg och lekfull rackare som tillhör släktet mårddjur. Den är starkt anpassad för ett liv i vatten då den har simhud mellan tårna på tassarna och öppnings- och stängningsbara öron och näsborrar. Den är en mycket skicklig simmare och kan klara sig upp till fem minuter under vattnet. På land tar den sig fram på ett skuttliknande sätt men den är aldrig långt ifrån vattnet. Födan består av en massa fisk men ibland slinker det ner en och annan groda, kräfta, fågel eller mindre däggdjur. Så länge födan består av kött är uttern ganska nöjd.
Under vårvintern lever hanen och honan som ett ”gift par” men när sommaren kommer föredrar de att leva som singlar i sitt eget revirområde.
Uttern föredrar att bo i långsamt strömmande vatten som inte är så djupt och med tät växtlighet längs flodkanten. Där bygger den gärna sitt bo i hålrum vid strandkanten. Den verkar vara mest aktiv under skymning och nattetid. Och med tanke på detta kan uttern vara väldigt svår att se, men är du ändå intresserad av att se en utter så rekommenderas att du söker upp någon avlägsen flod med mycket växtlighet runt omkring. Det som avslöjar att det finns utter i området är spår vid strandkanten. Förutom spårstämplar så kan man hitta rännor i snön som skapas när uttrar ”åker rutschkana” nedför slänter eller strandbankar.
Läs också
Kaffe gjord av lämlarFjällämmel (lemmus lemmus)
Fjällämmeln är en ganska stor, hamsterlikande smågnagare som är ganska enkel att känna till på pälsens färg i svart, gult och rostfärgat. Mest känd är den nog för de så kallade lämmelåren då arten kan föröka sig starkt i antal och lämmelgänget börja vandra iväg från fjället tillsammans.
De vandrar iväg för att hitta mat och kommer de till ett vattendrag, försöker de antingen gå runt detta eller att simma över det. Det kostar naturligtvis några av lämlarna livet, men är långt ifrån tillräckligt för att utgöra grund för den seglivade myten att djuren begår massjälvmord när förhållandena blir för svåra.
Fjällämmeln kan bli upp till mäktiga 15 cm och har två jättegrova framtänder. Rötterna i framtänderna har så kallade öppna rötter vilket betyder att tänderna aldrig slutar växa utan de nöts ner av gnagandet vid intag av mat samt husbygge. Fjällämlarna är uteslutande vegetarianer och gillar alla slags växter som finns på markregionen. Får den välja blir det mycket mossa, gräs och örter.
Populationen av fjällämmeln varierar cyklist med viss regelbundenhet där topparna kommer vart 3–5 år. När det är ett riktigt lämmelår kan förekomsten av lämmel uppgå till 100–250 individer per hektar (lite större än en fotbollsplan).
Vill du se fjällämmel föreslås att planera in detta när det spås bli lämmelår och då ta en tur upp på fjället. Förslagsvis med ett paket Lemmelkaffe i ryggsäcken.
Mer natur
