En liten suck

Theodor Ringborg lägger på telefonen. Kanske anas en liten suck ändå. Han har precis talat med en journalist som vill veta ”när han [läs Konsthall Tornedalen] ska sätta spaden i backen”. Helt enkelt ännu en otålig reporter som vill vara först med nyheten att den omtalade Konsthall Tornedalen håller på att sättas upp.

— Det är svårt att få folk att förstå att ett sådant här projekt tar tid. Det är som om de tror att en konsthall kommer till hux flux. Men att göra en riktig konsthall tar tid. Och ibland är det bra att det tar tid, för då hinner man också bestämma vad som är det verkliga behovet att fylla.

— Samtidigt är det förstås spännande att det finns ett så stort intresse där ute. Det visar ju bara på att behovet finns.

Det blev lite rubriker i kultur-Sverige och förstås i lokalpressen när Theodor Ringborg, dåvarande chef för Bonniers Konsthall i Stockholm, sa upp sig och tog jobbet som VD för Konsthall Tornedalen. Framtill dess var konsthallen i Tornedalen bara något som fanns som en vision och en arkitektritning.

— Ja, det är klart, några ögonbryn höjdes väl när min fru och jag bestämde oss för att flytta till Tornedalen med barnen. Men jag var så färdig med Stockholm.

— Idag när jag vaknar och sätter på kaffebryggaren, i köket där hemma, har jag Torneälven och Finland som utsikt. Men förr, från lägenheten i stan, såg jag fönstret i grannhuset, där en gubbe hade en TV som stod på dygnet runt.

— Dessutom, och det tål att understrykas, att få vara med om att förverkliga Konsthall Tornedalen är en oemotståndlig tanke för någon som mig.

En lång historia

Telefonen ringer igen. Theodor pratar engelska. Faktiskt det språk han känner sig mest hemma med, då en stor del av ungdomen är från Washington i USA. Den som ringer är från University of Florida. Picasso passerar genom telefonkonversationen och det är klart att det väcker reaktioner. Theodor lägger på och skrattar.

— Ja, jävlar. Den är på väg. Picasso kommer till Vietsaniemi.

— Vad säger du nu?

— Ja, det är en lång historia. Men det är en bra historia.

1961 verkar Pablo Picasso, på beställning av Kiruna kommun och LKAB, ha tillverkat en modell till en skulptur som skulle byggas i Kiruna. Skulpturen skulle vara hela 33,5 meter hög och stå utanför ett museum/centra för samisk konst och kultur som kommunen också planerade för. (Museet är inte helt verifierat, det står så i vissa arkiv.) Tyvärr blev det inget av detta. Kiruna fick vare sig staty eller museum. Däremot kom modellen till statyn att hamna på University of Florida.

— När jag fick nys om statyn och sedan om modellen ville jag förstås ha hit den. Men eftersom det inte finns en klimatanläggning för konst i hela norra Sverige är det omöjligt. Det är ett faktum att norra Sverige, mer än halva landet, i princip är undantaget från den stora konstvärlden.

— Så det vi i stället har gjort är en 3D-scanning och nu håller de, universitetet i Florida, på att skriva ut den till oss. Så, en Picasso-avbildning är faktiskt på väg till Vietsaniemi.

Jonglera med motorsågar

Den nyinflyttade Theodor gör på alla sätt ett spännande intryck. Han har en magister från Konstfack och har doktorerat på Goldsmiths i London, en avhandling om ”Visual Cultures”. Därefter blev han kurator på Bonniers Konsthall och sedan dess konstnärliga ledare, innan det alltså bar av till Konsthall Tornedalen. Ett projekt, som än så länge, är en vision och en arkitektritning. Men Theodors berättelse inkluderar också jonglering på Cirkus Scott och att han har bra koll på varför man byter truckar på en skateboard. Dessutom kan han gå på lina och det finns bilder på honom när han jonglerar med brinnande motorsågar. Han säger:

— Min fru är från Kangos så vi har varit i Tornedalen mycket. Det som slog mig tidigt var det enorma engagemanget som finns i byarna. Folkrörelsen. Det är så lätt att glömma bort det, att kultur är en del av byns kitt.

Det var på 1960-talet som Sverige verkligen packade resväskorna och flyttade till staden. Ja, glesbygdsbor fick till och med betalt för det. Ett så kallat ”flyttbidrag”.

— Det är något som vi måste förstå och diskutera. Det har alltid funnits ett rikt kulturliv i varje samhälle. Men i och med urbaniseringsvågen på 60- och 70-tal försvann en del av det, då byarna urholkades på människor.

— Jag vill verkligen bidra till att det vänder. Att människor som bor – men också besöker – den här platsen ska ha tillgång till vårt kulturliv och kulturarv.

Det som behövs är konst

Någon timme senare går vi in i Vietsaniemis biograf. En lokal som byggdes upp under brinnande krig 1944-45. Sedan brann biografen ned, men byggdes upp igen. Den senaste filmen som visades, 1974, var visst en Åsa Nisse. Ja, det förstås, innan Theodor fick tillgång till biografen. För någon vecka sedan visades Jenny Perlins hyllade film Bunker. Han säger att det kom mer än 20 personer på filmen som handlar om människor som, i väntan på Armageddon, valt att bosätta sig i en bunker eller kärnvapensilo.

— Jag måste ju erkänna att det inte är den mest lättsmälta filmen. Men jag är glad att såpass många hittade hit. När jag jobbade på Bonniers flög vi in en världsberömd teoretiker, Jörg Heizer, för en föreläsning. Det kom tre personer.

Innan dess, mitt under årets mörkaste dagar, visades två andra filmer. En, Flooded McDonalds, visades på storskärm där Konsthallen är tänkt att stå nedanför Arthotel. Den andra, Nummer acht, everything is going to be alright, kunde ses i byns biograf.

— För att jobba som konsthallschef behöver man inte ha en konsthall. Det som behövs är konst. Och jag vill dra i gång verksamheten fram till dess att vi har huset.

Väderrapporter

Theodor Ringborg går runt i biografen i Vietsaniemi. Telefonen ringer, han säger att han måste ta samtalet. Det är konstnärsduon Johdet Pirak. Duon är inbjudna till Konsthallen/Arthotel för att jobba med ett globalt konstprojekt, The world weather network. Projektet handlar om att skapa olika konstnärliga väderrapporter, där Konsthallen/Arthotel är en av 28 olika destinationer som är med. Andra medverkande är alltifrån designdestinationer som Enoura Observatory i Japan, Fogo Island Arts i Kanada, Bundanon i Australien, till Te Tuhi, Auckland, Nya Zeeland; till spännande projekt som Sophia Point i Guyana, 32°East i Uganda, Nothing Get Organized i Johannesburg och Dhaka Art Summit i Bangladesh, bara för att nämna ett snabbt urval ur det världsomspännande nätverket. Men alla är projekt, platser, institutioner som visar konstprojekt och utställningar i världsklass. Theodor lägger ifrån sig telefonen. Johdet Pirak har fått problem med bilen. De kommer en dag senare. Han säger att det inte gör något. Vädret i Tornedalen är ändå för bra denna dag. Inget dramatiskt att rapportera om egentligen.

En viss vanmakt

Men hur var det nu med Picasso och Kiruna? Vad hände egentligen med det projektet? Theodor säger att han inte riktigt vet. Inte helt säkert i alla fall. Han har gjort efterforskningar, men han har inte fått något riktigt bra eller definitivt svar på varför det lades ner. Statyn planerades till området där Högalidsskolan nu finns, inte långt från Camp Ripan. Kanske kom behovet av en ny skola mellan. Ur brevväxlingen mellan entreprenörer, konstnärer, arkitekter och betongleverantören som ska gjuta statyn, med kommunen och LKAB, går det att utläsa hur en viss vanmakt växer fram. Svaren dröjer. Alltmer frustrerat ställs frågor kring vilken betong som ska användas och oro för betalningen.

I ett brev, ur LKAB:s arkiv, kan man se att signaturen J M Hansson den 20/7 1965 samtalat med både arkitekt Wiksjö och konstnär Nessjar som båda: ”givetvis [var] intresserade av hur det skulle bli med skulpturen”. Vidare skriver Hansson att hen också pratat med ingenjör Nilsson som bekräftat att: ”det var svårt att lämna anbud på de skisser som förelåg” och att ingenjör Nilsson också sagt att Naturbetong: ”vid upprepade tillfällen haft besvär, med priser som lämnats på föreliggande skisser”.

Men, samtidigt, Kirunas fascination för Picasso verkar leva bortom den nu nedlagda idéen om en staty. På stadshuset, allmänt benämnd Igloon, med funktionen som Kirunabornas vardagsrum, ordnas 1965 en Picassoutställning där inte mindre än 100 verk av den kände konstnären ställdes ut. Utanför stadshuset gick beväpnade gruvarbetare från LKAB, som frivilliga vakter för att skydda konstverken.

Vad vi förtjänar

Theodor säger att en Picasso-staty i Kiruna ”förstås hade varit något alldeles extra” men när han själv pratar om det så återkommer han åter igen till att det som saknas är en riktig Konsthall, för att kunna visa på det som skapats här. Du hör i hans engagemang att han finner det förvånande att en så stor del av landet förvägras en möjlighet att ta del av inte bara de stora verken, utan också sina egna konstnärers verk.

— Det har alltid funnits ett starkt kulturliv här. Vi har pratat om konstnärer som Osslund och Nilsson Skum, men även den spännande fotografen Mia Green i Haparanda, målaren Anna Boberg som fångade norrskenet, finska Reidar Särestöniemi som tog sig an landskapen kring Kittilä behöver vi få ta del av. På plats.

— Och Konsthallen, som finska arkitektbyrån OOPEA ritat och som vi ska bygga, har just precis det. Skalskydd och klimatanläggning. I praktiken är det så att om vi hade haft Konsthallen nu, så hade inte University of Florida behövt göra en 3D-skannad modell av Kirunas Picasso. Då hade vi flugit in originalmodellen till utställningen.

— Och du får säga vad du vill. Men på något sätt är det vad vi förtjänar.