– Ska vi ta nattåget norrut eller söderut? Frågade jag sambon när vi satt där hemma och sommaren började ta slut. Jag vill att barnen ska få åka nattåg, det är själva poängen. Hennes svar kom snabbt, det var inget att diskutera.

Några månader senare, i mitten av september, klev vi på tåget för att ta oss närmare 150 mil norrut, från Östergötland till STF:s fjällstation i Saltoluokta. Vi bestämde oss för att tälta vid fjällstationen, utnyttja faciliteterna och ta dagsturer i omgivningarna.

När vi kliver i land på Saltoluoktas strand har vi åkt nattåg till Gällivare, buss vidare till Kebnats och avslutat med båten Langas över vattnet med samma namn. Langas är en mindre charmig båt helt uppbyggd på kall och steril metall. Kaptenen på Langas är en lång, smal och leende man som springer runt barfota i sina sandaler. Han är motsatsen till båten och sprider istället värme och glädje då han bjuder upp barnen att sitta bredvid honom på överfarten.

Framme vid STF Saltoluokta Fjällstation.

Det verkar som våra drömmar om att vandra runt på ett höstfjäll kommer att gå i uppfyllelse, vi har prickat in tidpunkten perfekt. Så långt ögat når är fjällbjörkskogen och fjällen fullkomligen dränkta i höstfärger. Gult, rött och ljust grönt blandas. Samtidigt lovar väderprognosen några dagar med blå himmel och sol. Faktum är att så här i efterhand kan vi konstatera att prognosen slog in, vi hade några mycket soliga och varma dagar, några molniga, och rejält med regn på slutet. Efter att vi checkat in i receptionen väljer vi en tältplats i det angivna campingområdet.

Ett myller av stigar går fram och tillbaka, här och var har det skapats små rum i björkskogen som har röjts upp för att passa ett mindre tält. Där slår vi upp vår röda ögonsten, som kommer att vara vårt sovrum den närmaste veckan. Tyvärr har vi inte uppgraderat till version 4.0, alltså fyrmannatält, utan håller oss kvar vid 3.0, vilket gör att vi sover något trångt. Ett tag funderade jag om min stora tarp var ett användbart köp eller bara en lyxig nördig “jag vill ha pryl”. Hade det fungerat med en lågbudgetpressening från något lågbudgetföretag. Tarpen visade sig vara mycket praktiskt när regnet öste ner och vindarna tilltog under våra sista dygn. Det blev ett extraskydd för tältet när regnet öste ner, samtidigt skapar den ett extrarum utanför som gör det lätt att gå in och ut med utrustningen utan att riskera översvämning i absiden.

När vi håller på att somna hör vi dem, lämlarna som rusar fram i riset utanför i jakt på föda. Det är lite spännande att höra ljudet utan att se vad det är som springer runt i mörkret. Tuva undrar om de kan komma intill oss. Nej, svarar vi och undanhåller att vi nyligen läste om lämlar som tog sig in i tälten i området under sommaren.

Nästa morgon är vår plan kristallklar, vi gör det här på barnens villkor, vi vill att det ska bli en upplevelse som gör att de vill följa med mamma och pappa på liknande äventyr även i fortsättningen och i förlängningen göra det utan oss. Det innebär att allt får ta sin tid, att vi inte ska stressa för att nå nästa krön eller hinna ett visst antal kilometer varje dag. Vår dag får anses lyckad så länge barnen är glada. Vi fyller varje ryggsäck med vikt efter person och sätter av. Då vi äter stor del av maten i självhushållet på fjällstationen har vi endast en lättare lunch och tilltugg för en dag med på vandringen.

En av stugorna på Saltoluokta Fjällstation.

Vi håller humöret uppe på flickorna genom att leka rövare, någon springer fram en bit på stigen och gömmer sig för att sedan förvandlas till rövare för en stund. Vandringsstavarna blir till trollpinnar som förvandlar mamma och pappa till både det ena och det andra. Ena sekunden hoppar vi som grodor för att sedan vara en argsint tiger. Hittar vi något spännande stannar vi och undersöker det, det kan vara försänkningen som skapades när jorden eroderade eller trädet med alla knölar på. Det blir också täta stopp med lite goda mutor av olika slag för att hålla energinivån på en lämplig nivå. Tynn som är sex år har inga problem och pinnar på med sin ryggsäck och verkar uppskatta det. Tuva, 4 år, har det lite kämpigare, ibland försvinner orken och armarna ser ut att släpa i marken samtidigt som tårarna är på väg. När ingenting annat verkar hjälpa sitter hon gärna en stund på någons axlar och skumpar fram i lagom lunk.

När vi kryper ner i det mjuka gröna och gula riset mellan de färgsprakande fjällbjörkarnas löv och deras vita stammar känns det som att sitta i en pastellmålning med ett fåtal starka färger. Här får barnen chansen att bidra till att gruppens göromål utförs, de får möjligheten att känna att deras insats gör nytta. Ska vi få något varmt i magen måste köket sättas ihop, vilket blir deras uppgift. Som hos många barn i den här åldern så är pasta något av en favorit. Vi går deras önskemål till mötes och kokar lite tortellini. När maten är klar har omgivningens största sten förvandlats till en hoppsten, de klättrar snabbt upp och slänger sig ohämmat ut för att landa i det mjuka riset. Orken är tillbaka och vi fortsätter vandringen uppåt.

I hemlighet, mot bättre vetande och emot vad som tidigare skrivits här, har vi vuxna satt upp ett mål, på vuxet vis vill vi trots allt nå en viss sträcka. Vi vill upp på kalfjället. Lite i smyg försöker vi intressera tjejerna för att komma dit. Vi pratar om trädgränsen, utsikten och fjället. Jag vet inte om vår taktik inverkade på resultatet men upp kom vi. Väl på plats sätter vi oss ner, njuter av en kopp varm choklad och miljön vi befinner oss i. Det är kul att se hur barn sysselsätter sig utan massor av leksaker, hur de till exempel kan utnyttja naturens egna byggklossar och ser vem som kan bygga det högsta stentornet, hur de ritar i sanden, exemplen kan bli många.

Vatten fascinerar. På nedvägen stoppar vi händerna i det lilla vattenflödet och sörplar i oss friskt kallt vatten. Vi övar upp balanssinnet då vi hoppar på de hala stenarna. Vi kastar i löv och pinnar som vi följer med nedströms, leken är ständigt närvarande. När jag förmanar barnen att det alltid är bra att ha två ben i marken när man korsar vatten, tittar de lite fundersamt och undrar hur det ska gå till. Använd vandringsstaven som ett tredje ben berättar jag och visar pedagogiskt hur det går till när jag förflyttar mig.

Eftermiddagsvåfflan att se framemot efter en dags vandring.

Inte allt för sent på eftermiddagen är vi tillbaka på fjällstationen. Här finns möjlighet att grädda sig en eftermiddagsvåffla med grädde och sylt, våfflan fungerar bra som morot för de som börjat tappa orken när vandringen närmar sig slutet. Efter några dagar insåg vi att vi skapat en dagsrutin. Efter den näst intill dagliga vandringen satte vi oss en stund varje dag framför brasan på fjällstationen och lyssnade på sprakandet, och kände hur värmen färgade kinderna röda. Barnen valde hellre att växla mellan sandlådan utanför och fjällstationens barnhörna. De har inte riktigt nått stadiet där de känner samma uppskattning som vi vuxna av att sitta och stirra in i en brasa för att låta hjärnan gå ned i varv. Nästa anhalt på den dagliga rytmen var ett stop i bastun. Jag måste säga att det är en fantastisk njutning att få sitta där och blicka genom det stora fönstret, utanför leder stigen bort mot avlägsna vatten och fjälltoppar. Som tur är vill både Tynn och Tuva sitta i bastun lika länge som pappa nu för tiden, det fanns en tid då pappa högst fick några minuter av varm njutning.

De tidiga kvällarna ägnas åt matlagning i självhushållets pentry. Det kommer lite andra gäster men det är absolut ingen trängsel. Den första kvällen dyker en tysk kvinna upp, hon hade mött det tyska studentparet vi pratade med på stationen i Gällivare. Det kändes skönt att få veta att de fortfarande var vid liv. Uppriktigt sagt tror jag inte de hade full koll på vad som väntade dem. Deras utrustning och inställning påminde istället om en naturromantisk filosofi, om längtan till något de tidigare bara hört och läst om, vildmarken i norr. I viss mån gick tankarna till filmen “Into the wild”. Något av det sista de sade till mig innan de lämnade fjällstationen var att de inte köpte någon mat på grund av det lilla utbudet och ett pris som inte matchar en fattig students ekonomi. Vad hade de förväntat sig? En lågprismarknad? Jag har besökt ett och annat gemensamt pentry runt om i världen och tycker fortfarande det är spännande. Det är en mötesplats, en plats där man kan knyta livslånga kontakter med människor från hela världen.

Lunch i fjällbjörkskogen.

Våra nyskapade rutiner innebar att de sista timmarna på varje dygn tillbringade vi i fjällstationens allrum. Där spelade vi spel, läste böcker för både små och stora människor, eller bara satt och kopplade av.

Även om pentryt är en fantastisk mötesplats så valde vi att äta några måltider i fjällstationens restaurang. Bland annat en middag. Hela huvudbyggnaden bidrar till den rogivande atmosfär som uppstår i matsalen. Byggnaden passar in i den naturmiljö där den står. Timrade stockar bygger upp huset, på insidan ser man timringen, golvet utgörs av gedigna plankor. Möblerna är skapade i riktigt trä. I stearinljusets sken skapas ett varmt mysigt ljus. Före middagen samlas alla gäster utanför matsalen. När det var dags för servering fick gästerna lyssna efter sitt namn när personalen ropade upp det. De bestämde vilka som skulle sitta vid samma bord. Vi hamnade bredvid Anette och Joel. Anette var där för att ta nya bilder som skulle användas i marknadsföringen av fjällstationen. Det slutade med att Tynn och Tuva utförde sitt första arbetsuppdrag. De agerade modeller på Anettes bilder och fick lagom till jul en slant för arbetet. Kvällens middag skapades med hjälp av råvaror från naturen och med stor lokal förankring.

Jag skulle säga att vi fricampar med barnen ofta och mycket. Den här gången valde vi att utnyttja de bekvämligheter som finns att tillgå på en fjällstation. Pentry, toaletter, lekrum, dusch, bastu, möjlighet att äta frukost, lunch och middag på restaurang är några av sakerna. För barnen kanske 7 dagar till fjälls skulle ha fungerat, men jag tror att chansen att få en positiv bild av det här äventyret ökade i och med vårt val. Det var länge sedan som jag kände att jag hade så mycket tid. Under den här veckan fick allt ta sin tid, matlagningen var inte ett måste, något som ska gå fort, vi gjorde det tillsammans och tiden var oväsentlig. Vi fick tid för varandra, tid att bara vara, tid att vara närvarande, tid att njuta, tid att inte göra någonting.

Många barn har inte samma behov av att se och uppleva nya platser som en vuxen, de är nöjda med att vara hemma. Det händer ofta att våra barn blir sura när pappa planerar att åka på utflykter under helgerna eller gärna är borta större delen av semestern. De vill vara hemma på sitt rum, leka i trädgården och träffa kompisar. Nu byttes hemmet ut mot fjällstationen och helgturerna blev våra dagliga vandringar. Så när de tunga grå molnen gömmer fjälltopparna runt omkring, vinden tilltar och regnet faller beslutar vi att stanna hemma på fjällstationen en dag. När molntäcket spricker upp och solstrålar letar sig ner på eftermiddagen intar Tynn och Tuva sandlådan. Det känns som att de hade varit lika nöjda om de hade suttit i sandlådan hemma i trädgården hela veckan. Den här eftermiddagen har någonting satt fart på insekterna. Mina biologikunskaper hjälper mig inte att till namn identifiera den lilla antagonisten som ser ut som en mindre liten fluga och verkligen vet hur man är en blodsugare. När barnen kommer in är deras nackar fulla av blod. Det intressanta är att barnen inte kommenterar betten över huvud taget, de är fullt upptagna med leken.

Efter att ha införskaffat papper, pennor och klisterböcker satt vi åter på tåget söder ut. Det visade sig att Lina och Camilla skulle sova i samma kupé som oss. De hade också bott i Saltoluokta senaste veckan. Vi hade träffat dem på vandringsstigarna och självklart i pentryt. Nu skulle vi dela närmaste dygnet i en lite sovkupé med dem. Lina, Camilla, Tynn och Tuva fann snart varandra och antalet teckningar de gjorde tillsammans är näst intill oräkneligt. Mamma och pappa ägnade sig åt att diskutera nästa familjeäventyr.

Inlägget ovan har tidigare publicerats på mattiaswesterberg.se.

#stfsaltoluokta på Instagram
Läs också
  • Isfiske i Saltoluokta

    Med renskinn och isborr, pimpelspö och maggot möter vår medarbetare Håkan Stenlund våren på isen kring Saltoluokta. Vinterfiske har aldrig varit trevligare.

    Håkan Stenlund
  • En dag i Kärkevagge

    På samiska heter den Geargevággi, som på svenska översätts till Stendalen. Men i verkligheten skulle det lika gärna kunna vara sagans land.

    Håkan Stenlund
  • Kungen av alla vandringsleder

    Kungsleden går genom Sveriges vackraste fjällandskap. Leden är en upplevelse vare sig du åker skidor eller vandrar. Det finns mycket att se och göra längs leden men det kan vara en god idé att stanna en extra dag i någon av stugorna för att göra upptäcktsfärder i närliggande dalar och kanske bestiga någon topp.

    Göran Wallin