Motståndskonst

På den 59:e La Biennale di Venezia, utställningen ”Il Latte dei Sogni – Milk of dreams”, hänger Britta Marakatt-Labbas verk. Skulpturen Brickhouse, av Simone Leigh, har tagit andan ur de flesta som stigit in på utställningen. Men bara någon meter bakom Brickhouse hänger Brittas tavlor. Som en stunds andhämtning. Sparsmakat och lågmält. Starkt symboliskt. Ett prov på Brittas stilistiska motståndskonst broderad fram ett stygn i taget, likt långsamhetens graffitti. Människor stannar till. Absorberar och absorberas. Går nära, för att se på stilen i arbetet. Tar sedan några steg tillbaka, för att ta in verket.

I Badje Sohppar, i Kiruna Kommun, har Britta skapat motståndskonst i mer än 40 år. Men först på senare tid har hon hamnat på allas läppar. Hennes verk Historjá finns permanent på Tromsö Universitet. Det 24 meter långa och broderade eposet, över samisk historia och tro, väckte sensation på Documenta 14 utställningen i Kassel 2017. Historjá har jämförts med Bayeuxtapeten – som en broderad encyklopedi. Historjá är också titeln på en prisbelönt dokumentär, om Britta, av Thomas Jackson. Plötsligt är det självklart att Biennalen i Venedig, världens mest betydelsefulla konstutställning, låter hennes verk bli en del av den stora berättelsen.

Symbolvärde

Den tredje artisten som ställde ut i the Sámi Pavilion på Biennalen var Anders Sunna från Kieksiäsvaara. Precis som Máret Ánne är hans konst grundat i en personlig upplevelse. Det är kanske fel att kalla Sunna för en street-artist, men ändå finns det något graffitti-likt över hans stil. Du finner Anders konst på många ställen i norr. På väg in på Havremagasinet i Boden, länskonstmuseet i Norrbotten, finns en väggmålning och utanför Krog Lokal i Jåhkåmåhkke finns ett annat offentligt verk. Det sistnämnda verket är en påminnelse om att ILO-konventionen nr 169, om urfolks rättigheter, aldrig ratificerats av svenska staten. Som symbolvärde något som ständigt återkommer i den samiska kontexten.

Det här är fortfarande en plats där kampen mellan ursprung och kolonialmakt lever. Och det här blir tydligt i Anders konst, ja i samisk offentlig kultur överhuvudtaget. Den allt tydligare konflikten i markanvändningsfrågan, renbetesland mot råvaruresursen, helt enkelt eftersom det blir tydligt i det samiska vardagslivet.

Komplext

Den samiska traditionen är en berättad historia. Från början fanns inget skrivet språk att falla tillbaka på. Länge var historieskrivningen inget annat än nedskrivna tolkningar som handlade om samer, men inte var avsamer. Undantag har funnits, men då nästan alltid beroende av kyrkans eller statens godtycke. Självklart har detta påverkat alla människors möjlighet till att lära och förstå.

Idag är det fullt möjligt att du, även om du lever och bor mitt i detta Sápmi, kan fler namn på nordamerikanska urfolk än du kan namn på samebyar i din region. I skolan får du inte ens lära dig om tvångsförflyttning eller assimilering, även om du säkert har klasskompisar vars förfäder upplevt just det. Och för att komplicera det ytterligare är det aldrig så enkelt som att det finns en samisk berättelse, det finns snarare en för varje individ som berättar den. Det här är komplext, på alla sätt som livet är komplext.

Britta Marakatt-Labba säger: ”Det är dessutom dubbelt. I Kiruna, när jag gick på nomadskolan, var jag bara en ”lappjävel”. Något negativt. I Göteborg, när jag studerade på Konstindustriskolan, var jag ”samen”. Mitt ursprung på något sätt exotiskt och spännande”.

Kråkorna

Britta Marakatt-Labba började med sin konst under Altaupproret i Norge. Konflikten pågick i många år och det är precis vad hennes broderier också tar att skapa. 1981, efter Britta var klar med sin utbildning på Högskolan för Konst och Design i Göteborg, åkte hon till Alta för att protestera och hon fängslades. Det kunde förstås ha gått värre. Den norska regeringen ville sätta in militären mot demonstranterna, men försvarsminister Thorvald Stoltenberg hotade med att avgå om så skedde. Ett av Brittas första verk, ”Gárjat”, (Kråkorna), är från den tiden. Kråkan är en bild av överheten i den samiska mytologin, någon som roffar åt sig. När kråkorna flyger in över demonstranterna i Alta förvandlas de till polismän.

Protesterna gällde renbetesland, överdämning av samhällen, den vandrande laxen, etcetera. Vikten av biologisk mångfald, som uttryckt i Riokonventionen, skulle först komma på tal ett decennium senare. Och drygt 40 år senare, på World Economic Forum i Davos 2023, talar världens ledare om vikten av att inkludera urfolk i företagens beslutsfattande. Att helt enkelt våga skynda lite mer långsamt. En tredjedel av världen täcks idag av urfolks, eller lokala samfälligheters, traditionella land. Och det mest anmärkningsvärda här är att 91% av detta land uppvisar god eller riktigt god kvalitet gällande ekologi och biologisk mångfald. Kanske är det så enkelt som att de som lever med naturen förstår dess värde? Kanske har vi något att lära för vår egen framtid.

Skapelseberättelsen

Ædnan betyder marken eller landet på gammelsamiska. Och markerna är vad det handlar om. Att följa renens migration är själva skapelseberättelsen för ursprungsfolket samer. Den livsstilen har gett grunden till renbetesland, samebyar och rennäringslag, men också markanvändingsfrågan i stort – som samiska jaktmarker och fiskevatten för försörjningen. Med eposet Ædnan vann Linnea Axelsson Augustpriset 2018. En bit världshistoria fångad genom 762 sidor prosa. Här följer vi tre generationer genom två samiska släkten och får till oss en svårsmält berättelse; för skallmätning, stängda gränser och översvämmade boplatser är sällan lättsmält; samtidigt som den blir till en tolk för landskapet och livet omkring: Markerna!

Uppföljaren till Ædnan heter Magnificat, och kom 2022. Den utspelar sig i Paris. Titeln lånar sitt ursprung från Lukasevangeliets berättelse om den lovsång som Maria, Jesu moder, uttalar när hon träffar Johannes Döparens moder, Elisabet, och de inser att de båda är gravida. Om Ædnan är ett nästan 800 sidor långt epos känns Magnificat närmast som en 150 sidig pamflett. Men även där, i Paris, handlar berättelse om hem, om din plats på jorden. I slutet av boken kommer det samiska ursprunget och vardagsrasismen än en gång fram när huvudrollsinnehavaren får sitt folks ursprung oh värde ifrågasatt som inget annat än: ”en grupp människor som håller fast vid några lokala seder och som fått era bakåtsträvande idéer legitimerade av staten” vid en enkel middagsbjudning.

En annan vardag

Det är kanske, för en utomstående, ibland svårt att förstå den kamp och den vånda som finns i den samiska vardagen. Det är lätt att begripa att nomadfolket tidigare upplevde ett verkligt hot från rovdjuren, men nu? Att du själv knappast är speciellt känslomässigt bunden till din entrecote i frysdisken är naturligt. Men om du märkt din egen kalv i örat och följt den kalven genom ett liv i dess renbetesland blir allt annorlunda. För renskötande samer är rovdjursfrågan fortfarande en del av vardagen, och det vare sig resten av världen går till stormarknaden eller inte. Det är en annan vardag som vi bara kan förstå om vi vill. Lägger du dessutom till berättelserna om kyrka och stat, kristnandet och försvenskandet, där den egna identiteten inte räknades värdig, och dessutom adderar det moderna skogsbruket, vattenkraftsutbyggnaden, samhällsbygget och klimatförändring, så går det att förstå den utsatthet som präglar dessa verk – författade, jojkade eller skapade.

Filmen Sameblod av Amanda Kernell, nationellt och internationellt belönad med mängder av priser, blottlägger denna tid av rasbiologi och övergrepp. Vi har alla varit unga och ibland vilsna, människor har i alla tider kämpat med vad man ska bli när man blir stor. Men i Kernells film blir denna längtan också en längtan att utplåna det man är, ett förakt för sitt ursprung och historia.

Upprinnelsen

Boken Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, från Giron, är minst lika viktig att nämna i sammanhanget. När exempelvis Ædnan, Sameblod och Historja når till en bred publik för sin konstnärliga höjd, är Elin Annas bok ett historiskt nedslag och ett avtryck i verkligheten. Elin Anna skriver: ”Vår berättelse är skylten som ingen satte upp, kapitlet som aldrig ryms i historieboken”. En bok om tvångsförflyttningen av samer är inte lättsmält. Och trots att det så tydligt påverkat vår samtid är det alltså förvånansvärt lite som pratas om det.

I en intervju med SVT:s litteraturprogram Babel utvecklar Elin Anna detta:

“Det här [tvångsförflyttningen] är inte en särskilt vacker tid i Sápmi, överhuvudtaget, med mycket rasism och nationalism. Det här sker samtidigt med rasbiologi och språkpolitik. Det som sätter i gång det här är ju själva unionsupplösningen. Att Norge blir ett eget land”.

Påhittade gränser

Unionsupplösningen år 1905, med en landsgräns mellan Norge och Sverige, omöjliggjorde att samerna flyttade med sina renar som man gjort i generationer mellan sommar och vinterbetsland. En ”påhittad” gräns mitt i naturen satte stopp för både renar och samer. Elin Anna höll på med boken i sju år.

När hon får frågan om hur det var; att gräva fram sin egen familjs historia i arkiven på rasbiologiska institutet, att göra hundratals intervjuer med människor som tvingats flytta från sina hem, där familjer delats mitt itu; svarar hon: “Konstigt nog har det varit trevligt… för vi pratar ju om så mycket annat också… om människors vardagsliv … om kärleksförhållanden, pojkvänner som man lämnat och hittade nya… så mycket har varit helt fantastiskt”.

Bokens grepp, i den svenska översättningen, är att många samiska ord har lämnats oöversatta. En del förstår du i sammanhanget, en del får du googla. Men alla jojkar som finns i boken är skrivna på samiska och har lämnats utan översättning.

Babels programledare Jessika Gedin, på Sveriges Television, sammanfattar det bäst när hon säger: ”På något sätt blir det som att det är upp till mig som läsare att förstå, det är inte upp till samerna att förklara”.

En handfast vägvisare

Från bortträngd till biennalen i Venedig, från Altauppror till allvar på World Economic Forum. På WEF säger professor Deen Sanders: ”The history of a globalising community… have brought us all to the precipice of a systemic collapse. The circumstances are more urgent, the context more complex, but just as it has always been the answer lies in a better understanding of nature, and a better relationship with our landscapes”.

Urfolks betydelse för biologisk mångfald och världens stora berättelse, har kommit i nytt ljus de senaste decennierna – och då inte som någon idé likt Rousseaus ”ädla vilde” utan snarare som en handfast vägvisare. Den samiska berättelsen har varit en undantryckt historia. En historia som lär oss om urfolk, marker och förhållandet till en tid som var, men också den tid som kommer. I dess kontext kan vi alla lära oss något viktigt om oss själva. Exempelvis hur vi blir en del av markerna.