A SWEDISH LAPLAND STORY

Árbediehtu

Leila Nutti

Foto: Carl-Johan Utsi

Text: Håkan Stenlund

Litet förenklat skulle vi väl kunna kalla konstnären och slöjdaren Leila Nutti för en allkonstnär. Men det är innan du förstår det samiska ordet árbediehtu.

När hon fyllde 18 år registrerade hennes pappa enskild firma åt henne. Helt enkelt eftersom det var så det skulle vara i familjen Nutti.
— När jag växte upp såg jag ju alltid att folk arbetade. För mig har det varit naturligt, eller vardag att arbeta. Att bara hålla på.
— När man sitter ned kring elden och berättar historier, eller numera när man ser på Netflix, så har man nått för händerna.
— Jag tror det finns en slags mindfulness i att låta händerna vara sysselsatta med slöjd och hantverk.
Det Leila såg var att hennes mamma och mormor sysslade med duodji (samisk slöjd). De skapade tennarmband och väskor som skulle säljas på marknaden. Det var också hur hennes pappa lagade något som var trasigt eller slöjdade något nytt, eller som satt och pratade med mamma om hur de skulle göra med renarna. Alltid renarna. Det går att säga mycket om det samiska, men du kommer aldrig ifrån renarna. När vi bestämde att vi skulle göra den här intervjun skickade jag ett datum som kunde passa. Leila svarade att det nog också skulle fungera för henne, förutsatt att det inte var renskiljning.

Arktisk design i världen

Hon är alltså renägare och konstnär. Hon är dessutom slöjdare, har skrivit en bok om hur du vallar renar med hundar. Vilket har lett till en turistisk verksamhet – där folk får komma och lära sig om renvallning med lapphundar. Dessutom jobbar hon som delansvarig i ett projekt, Arctic Design of Sweden, för att göra arktisk design mer känt i världen. Så när vi träffas på museet Ájtte i Jokkmokk, en snötung dag, har hon precis kommit hem från New York. Projektet, tillsammans med ett antal designers från Norrbotten och Västerbotten har varit på utställning och seminarium för att visa upp sina produkter.
— Det är ett otroligt spännande projekt att få jobba med. I New York var vi alltifrån producenterna av hudvårdsprodukter Care of Gerd och Hikki som gör supercoola utomhusbadkar, till den samiska glaskonstnären Monica L Edmondson.
— Det finns en sådan otrolig spännvidd i ett sådant här projekt och i vår design.
— Och det handlar inte bara om det samiska, utan mer om vad den arktiska delen av Sverige har för produkter till världen.
I projektet är det meningen att ett 50-tal olika företag i norr ska få möjligheten att följa med på dessa utställningar runtom i världen. Först ut att få besök var Köpenhamn, sedan New York och nästa gång står Paris på tur, innan det bär av till Toronto och senare Tokyo.

Skillnaden mellan Tokyo och Eanonjálmme – där Leila har sina renar på sommarbete, i Sveriges största sameby, Sirges – kan antagligen inte vara mer diametralt.
— Jag tänker också det. Att det skulle vara speciellt att komma till Tokyo, en helt annorlunda värld. Och samtidigt är världen så komplett annorlunda redan nu, på grund av all ny teknik och på grund av att vi reser och allt sitter ihop.

När vi träffas på museet Ájtte i Jokkmokk, en snötung dag, har hon precis kommit hem från New York.
Som en del i projektet, tillsammans med ett antal designers från Norrbotten och Västerbotten har hon varit på utställning och seminarium för att visa upp sina produkter.
Skillnaden mellan Tokyo och Eanonjálmme – där Leila har sina renar på sommarbete, i Sveriges största sameby, Sirges – kan antagligen inte vara mer diametralt.

Hemma i två världar

Leila Nutti, född 1991, är på ett sätt hemma i en tid som inte längre finns — när hon gjorde sina år på Samernas utbildningscentrum/Samij Åhpadusguovdásj i Jokkmokk avslutade hon med att göra ett arbete i rotslöjd, sy en päls av renkalvskinn och en gietka/vagga – samtidigt som hon har alla de sociala medier hon behöver ha för att finnas där ute på den digitala marknaden. Det som förut var en marknad för några dagar i Jokkmokk är numera en marknad året om.
— Det är så konstigt. Fick jag välja skulle jag nog inte vara i den digitala världen alls. Men det går inte, eftersom jag ju driver företag, eller för att det är så det blivit.
— Alltså innebär det att jag ibland vet mer om vad som sker i USA:s inrikespolitik, än om det som är verkligt viktigt för mig – kommer det att bli en bra betesvinter för mina renar, eller inte?

Hennes familj jobbar alla med renar. Föräldrarna är fortfarande aktiva. Hennes äldre syster har skalat ner lite på grund av familjebildande, så det är lillebror som är ute på skotern och fryser mest.
— Det blir så i familjen och i samebyn, alla hjälps åt med det de kan. Under vissa perioder är renarna det enda centrala. Är det renskiljning så går det inte säga: ”Nej jag har ett möte inbokat.”
— Det är oansvarigt att ens boka mötet under den tiden.

Leila Nutti, född 1991, är på ett sätt hemma i en tid som inte längre finns.

En uppfostrande kultur

Leila ser sig själv mer som konstnär än slöjdare. Också konstnärsådran kommer ur familjearvet. Lars J:son Nutti var farbror till hennes pappa och när vi går runt på Ájtte stannar vi inför ett gigantiskt konstverk av den berömde målaren. Vid första anblick ser det ganska abstrakt ut, ja, det är också abstrakt och storslaget färgglatt, men mitt i all denna färgkavalkad framträder olika mer eller mindre detaljerade delar. Jag stannar inför ögonen av ett odjur som liksom finns där i det fördolda.
— Det kanske är någon gufihttarat, säger Leila och ler. Den samiska kulturen har alltid varit väldigt uppfostrande. Man skrämmer barnen med att säga att om de petar, eller leker, med en pinne i brasan så blir deras renkalvar blinda.
— Ingen vill ju göra sina renkalvar blinda, vi älskar våra renar, men egentligen handlade det om att inte barnen skulle sprätta glöd från elden så att golvet i kåtan tog eld.
— Det var väl enklare att skrämma ungarna än att förklara för dem. Och samtidigt höll man dem borta från tankar på den verkliga faran, att kåtan skulle ta eld. Sånt ger ju mardrömmar.
— Man jag saknar lite av det där idag. Nu ger vi bara barnen en surfplatta istället för att de inte ska leka med elden eller fara till skogs.
Leila får inspiration till sitt målande från den samiska livsstilen, miljön hon omger sig med. Det är den naturliga miljön där jag mår bra och blir lycklig av att vara i som hon vill uttrycka.

"Happy place"

Fjällen är Leilas "happy place". Det är där hon hämtar kraft.

Den kollektiva kunskapen

Ett ord som är svårt att komma förbi i det samiska är árbediehtu – överföringen av den traditionella kunskapen som samer får med sig, egentligen utan att det lärs ut. En slags kollektiv kunskap som individen bara bär med sig. I Leilas fall är det ganska uppenbart, hon såg alltid folk arbeta och slöjda och därför har hon det med sig. Samtidigt finns det också en vilja hos henne att bevara vissa saker som håller på att försvinna, exempelvis rotslöjd, för att kunskapen ska föras vidare.
— När jag gick på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk hade jag fantastiska lärare, skolan har alltid haft det, de som verkligen kan föra traditionen vidare.
— Där blev rotslöjd viktigt för mig, inte för att jag vill tjäna pengar på det, utan mer för att det är en viktig del i den samiska traditionen.

Vi stannar upp framför ett verk i rotslöjd av Ellen Kitok som hänger på den nya utställningsdelen av Ájtte museum, den nya del som handlar om duodji. Det ser ut som en solhatt, och skulle säkert fungera alldeles utmärkt som en också, men är egentligen snarare ett stort fat. Det är ett mästerverk, ett absolut under av vacker konst där björkrötter förvandlats till tunna trådar som sedan knutits ihop till ett magiskt fat.
— Det är nästan galet hur skicklig hon var. Speciellt när man vet hur svårt det är med rotslöjd, och hur mycket arbete som ligger bakom.

Överföring av den traditionella kunskapen, av árbediehtu, är inget som tas lätt på. Det ska vara bra dessutom.

Flera gånger medan vi pratar nämner Leila skolan, Samernas utbildningscentrum, som ofta i folkmun bara kallas Samernas. Har den en stor betydelse?
— Haha, ja, det kan man väl säga. Lite skämtsamt är Samernas ungefär som lumpen, det handlar inte om man ska gå där, utan när.
— Det finns liksom ett före och ett efter Samernas i vårt samhälle.

Redan nämnda Ellen Kitok har varit lärare på Samernas. Ellens mamma var rotslöjdaren Åsa Kitok, till vilkens ära ett stipendium delas ut årligen sedan 2005 på Jokkmokks marknad. Den förste som fick detta stipendium var trä- och hornslöjdaren Jon Tomas Utsi, lärare på Samernas i många år. Rotslöjdaren Fia Kaddik har också fått stipendiet, även hon har varit lärare på Samernas. Överföring av den traditionella kunskapen, av árbediehtu, är inget som tas lätt på. Det ska vara bra dessutom.

Leila vill bevara vissa saker som håller på att försinna, exempelvis rotslöjd, för att kunskapen ska föras vidare.

Den vackraste tiden

Leila skulle vilja forska lite mer kring rotslöjd. Hon upptäckte, när hon gick på Samernas, att nordsamiska slöjdare hade ett sätt att jobba med rotslöjd som faktiskt skiljde sig från arbetssättet och uttrycksformen som exempelvis sydsamiska rotslöjdare hade. Hon skulle vilja veta lite mer om varför. Men hur ska hon hinna med det? Hon har ju redan minst fem ben att stå på när det gäller sitt arbete.
— Jag jobbar på sätt och vis väldigt strukturerat. Jag låter snarare årshjulet bestämma vad jag ska hålla på med.

Under november och december är det renarna som tar hennes tid, det är skiljning och viktigt att se till att renhjorden kommer till bra bete. Efter jul och nyår går hon in i sin ateljé och producerar, det är konst som hon vill ställa ut på Jokkmokks marknad. Sedan kommer en period när hon jobbar med sin turistiska verksamhet, där människor kommer till Jokkmokk och får jobba med sina vallhundar. Men sedan, i maj, under kalvningstiden, drar hon ur pluggen. Sticker till fjälls och lever ett hälsosamt nomadliv, ett liv där hon verkligen försöker skala ned, borta från tanken på ”always on”.
— I maj är det inte lätt att nå mig. Det är den tid då jag hämtar kraft, på fjället, med renarna, under kalvningstiden. Det är kanske den finaste tiden vi har. Det som gör att jag sen ändå känner mig sugen på Paris eller Tokyo eller bara på att svara i mobilen.

Leila inspireras av den samiska livsstilen och miljön runt omkring henne.

Fjällen

Vad betyder då fjällen för henne egentligen. Är det miljön eller renarna som är det viktiga?
— Det går inte att svara det ena eller det andra. Det hör ihop. Kanske är det högtravande att prata om holistiskt, men det är precis vad det är. Allt hör ihop och vi får vara en del av själva ekosystemet.
— Men rent personligt så är fjällen mitt ”happy place”. Jag far hellre dit alla dagar i veckan än utomlands. På fjället blir allt nedskalat, det moderna är liksom satt på paus och du oroar dig för enkla saker. Kommer vi att få nån fisk till lunch? Har vi nog med ved på kalvningsplatserna?
— Tacksamhetskänslan över att man är del av naturen är stor och samtidigt är allt så skadligt och skört. Under kalvningstiden, när man ser det nya livet i årscykeln födas, är allt så utsatt och… ja, skört. Naturen kan ödelägga allt med en snöstorm. Det moderna samhället kan riva allt med en ny gruva. Allt det här vackra är också hotat.
— Det är då det är så befriande när det enkla, vardagssysslorna, blir det viktiga. Att köra ved är helt enkelt mindfulness.

Renen är central i Leilas konst.

Árbediehtu

I Leilas konst är renen förstås central. Hennes akvareller är inte fulla av abstrakta färgexplosioner, utan är lite mer avskalade. Det samiska uttrycket är annars fullt av färger. Det märks inte minst på en utställning på Ájtte. I ett skåp hänger hundratals otroligt vackra och färggranna skoband. Hur kommer det sig att ett urfolk, kanske vi också kan kalla det ett naturfolk, som lever så nära det mättade jordiska färgerna i vardagen, så har fångats av dessa starka färger?
— Jag vet inte riktigt. Men jag ser ju att andra urfolk, världen över, också gillar klara och starka färger. Dessutom vet jag att samer var rika när det gällde byteshandel.
— De var duktiga jägare som kunde byta skinn och päls mot silver och vackra tyger.
— På den tiden, du vet förr i världen, fick du en veckolön, som en vanlig skogsarbetare hade, för ett rävskinn eller ett mårdskinn. Pälsjägare hade hårdvaluta i handen.

I den samiska kulturen, berättar Leila, är det tradition att barn som föds ska ha ett silversmycke nedbäddat i vaggan. I modern tid har man istället gjort så att unga föräldrar hänger upp en silverring i barnvagnen. Annars kommer gufihttarat (de underjordiska folken) att byta ut barnet mot ett av sina. Du kan ta lätt på dylika skrönor. Men i samhället hemmavid har vi Luther hängande över våra axlar, i den japanska kulturen finns karoshi, ett ord för att jobba ihjäl sig. Och inte heller i den samiska kulturen tog man lätt på barnafödande, har du råd med ett silversmycke nedbäddat i vaggan så har du i alla fall en möjlighet att försörja din familj. När Leila Nutti var 18 år registrerade hennes pappa enskild firma åt henne. Det är så det är i familjen Nutti. Ett modernt tecken på historiens arv – árbediehtu förklarat för samtiden.