I sin fulla prakt ska den, i mina ögon familjära sträckan, uppkallad efter piteåsonen tillika Linné-lärjungen Daniel Solander, bli hela 18 mil lång. Över slätter, berg, åkrar, genom skog och faktiskt över en del asfalt, ska den ringla från fiskebyn Jävre i söder till sandhedarna vid Luleå Airport i norr. Längs vägen kommer den att sträcka sig så långt som några mil in från kusten. Det parti som i mina ögon utgör ledens höjdpunkt.

Nu är jag dock partisk i sammanhanget då jag bor i det som kan betraktas just som det kustnära inlandet, en by vid namn Svensbyn. Det är också här som denna min skildring av Solanderleden tar sin början.

Svensbyn

Såhär ser den omtalade byn ut. Den som en gång räknades som Sveriges till ytan största by, Svensbyn. Varför man väljer att bo här behöver jag knappast förklara. Förresten så syns mitt hem längst ner till höger. En gammal Norrbottensgård från 1800-talet.

I Svensbyn finns det många fina platser. Den främsta samlingspunkten för bybor tillika den av utomstående flitigast besökta heter Svensbylidja. En idyllisk plats som började skapas av ideella krafter för cirka tjugo år sedan och som fortfarande utvecklas. Här skildras Norrbottens arv och historia i allt från byggnader till kultur och utbildningar. Svensbylidja är även hem för ett flertal djur av varierande slag.

Landskapet

Efter att ha lagt Svensbylidja en kilometer bakom mig, började det första skogspartiet att ta vid. Här syns den karakteristika Solanderleds-skylten som kom att följa mig ända till slutdestinationen Sikfors.

En av de saker som jag verkligen uppskattar med Svensbyn är de kuperade landskapet som omger byn. Här finns gott om små berg och lika många utkiksplatser med fina vyer över andra byar, hav och skog. Längs Solanderleden passerar man åtminstone två av dessa berg.

Till största delen har man lyckats lösa alla hinder på ett bra sätt. Den lilla träbron går över en avlång sjö vid namn Mjösjön. Bakom min rygg finns ett brant bergsparti som inte syns i bild. Detta går under namnet ”Örnnästet” och nu och då lever det upp till sitt namn.

Vatten

Solanderleden passerar även ett flertal populära fiskesjöar. Djuptjärn är en av dessa och här träffade jag den tålmodige flugfiskaren Christer Larsson som berättade att han varit ute i närmare tio timmar. Just den här dagen lämnade dock fiskelyckan allt att önska.

Runt Djuptjärn är det gott om spångar, vindskydd och även en liten kåta som är öppen för besökare. I övrigt är det ingen bebyggelse i området sånär som på de två stugorna som syns på andra sidan sjön.

Efter dagens andra bestigning pustar jag ut och njuter av den fina utsikten på toppen av Rörmyrsberget. I fjärran skymtar bland annat byn Lillpite. Här gäller det dock att se upp med var man sätter fötterna, annars riskerar man att falla åtminstone ett tiotal meter.

Skog

Efter en snurrig start i Svensbyns utkanter passerar leden ett tätt band av byar. Dessa byar heter Roknäs, Sjulnäs, Långnäs samt Böle. Här skiftar de vackra omgivningarna mellan skog, åkrar och gammal bebyggelse. När jag började närma mig Böle övergick åkrarna i riktig trollskog med gröna mossa, välväxta tallar och rikligt med svampar i varierande färger och former. Här och där rasslar det till i buskage när fåglar och mindre djur tar undan för min framfart.

I höjd med Böle korsade jag Piteälven. Här hittade jag några husägare som verkligen dragit en vinstlott när det kommer till tomt och läge.

Mellan Böle och Pålberget följer leden vid Piteälven. En sträcka som bjuder på många fina rastplatser och vyer.

Målet

Nästa by i ordningen är Arnemark. Även denna fylld av åkrar och ladugårdar i rött. I Arnemark passerar leden en idyllisk liten badplats. Jag övervägde faktiskt, för konstens skull, att hoppa i. Men i slutet av augusti kan man lika gärna hoppa över. Så småningom börjar de första husen att titta fram på andra sidan älven.

På väg ner mot campingen där jag når mitt mål, finns en av de häftigaste anläggningarna längs hela sträckan. Ett stycke industrihistoria i form av ett gammalt, nedlagt vattenkraftverk. Sikfors camping erbjuder guidade turer men för den äventyrlige går det även bra att guida sig själv litegrann.

Än en gång fick jag korsa Piteälven under min resa, och slutligen, sex mil senare var jag framme! Vädret lämnade inget att önska och det blev en riktigt fin tur.