Med cykel längs Solanderleden

Det finns många gemensamma nämnare för de anrika gamla jordbruksbyarna i Piteå. Falu rödfärg och timmer är en, Solanderleden en annan. Här är historien om en cykeltur genom skogar, kulturarv och Norrbottniska sensommarfärger.

I sin fulla prakt ska den, i mina ögon familjära sträckan, uppkallad efter piteåsonen tillika Linné-lärjungen Daniel Solander, bli hela 18 mil lång. Över slätter, berg, åkrar, genom skog och faktiskt över en del asfalt, ska den ringla från fiskebyn Jävre i söder till sandhedarna vid Luleå Airport i norr. Längs vägen kommer den att sträcka sig så långt som några mil in från kusten. Det parti som i mina ögon utgör ledens höjdpunkt.

Nu är jag dock partisk i sammanhanget då jag bor i det som kan betraktas just som det kustnära inlandet, en by vid namn Svensbyn. Det är också här som denna min skildring av Solanderleden tar sin början.

Startskottet gick en sval sensommardag i augusti

Såhär ser den omtalade byn ut. Den som en gång räknades som Sveriges till ytan största by, Svensbyn. Varför man väljer att bo här behöver jag knappast förklara. Förresten så syns mitt hem längst ner till höger. En gammal Norrbottensgård från 1800-talet.

I Svensbyn finns det många fina platser. Den främsta samlingspunkten för bybor tillika den av utomstående flitigast besökta heter Svensbylidja. En idyllisk plats som började skapas av ideella krafter för cirka tjugo år sedan och som fortfarande utvecklas. Här skildras Norrbottens arv och historia i allt från byggnader till kultur och utbildningar. Svensbylidja är även hem för ett flertal djur av varierande slag.

I ”huvudbyggnaden” som syns i högerkant finns det bland annat ett café under sommarmånaderna. Lyckas man pricka rätt dag kan man tillexempel avnjuta nygräddade våfflor med grädde, sylt och kaffe. För den som eventuellt inte är bekant med fenomenet på bilden, så är detta ett typiskt svenskt midsommarfirande.

Efter att ha lagt Svensbylidja en kilometer bakom mig, började det första skogspartiet att ta vid. Här syns den karakteristika Solanderleds-skylten som kom att följa mig ända till slutdestinationen Sikfors.

En av de saker som jag verkligen uppskattar med Svensbyn är de kuperade landskapet som omger byn. Här finns gått om små berg och lika många utkiksplatser med vyer över andra byar, hav och vildmark. Längs Solanderleden passerar man åtminstone två av dessa berg.

Till största delen har man lyckats lösa alla hinder på ett bra sätt. Den lilla träbron går över en avlång sjö vid namn Mjösjön. Bakom min rygg finns ett brant bergsparti som inte syns i bild. Detta går under namnet ”Örnnästet” och nu och då lever det upp till sitt namn.

Leden passerar även ett flertal populära fiskesjöar. Djuptjärn är en av dessa och här träffade jag den tålmodige flugfiskaren Christer Larsson som berättade att han varit ute i närmare tio timmar. Just den här dagen lämnade dock fiskelyckan allt att önska.

Runt Djuptjärn är det gott om spångar, vindskydd och även en liten kåta som är öppen för besökare. I övrigt är det ingen bebyggelse i området sånär som på de två stugorna som syns på andra sidan sjön.

Efter dagens andra bestigning pustar jag ut och njuter av den fina utsikten på toppen av Rörmyrsberget. I fjärran skymtar bland annat byn Lillpite. Här gäller det dock att se upp med var man sätter fötterna, annars riskerar man att falla åtminstone ett tiotal meter.

Nästa stopp i Svensbyn är Eufåria. En anrik men modern fårfarm som drivits i generationer. Här finns bland annat en gårdsbutik som säljer hantverk av ull samt fårskinn och kött.

Efter en snurrig start i Svensbyns utkanter passerar leden ett tätt band av byar. Dessa byar heter Roknäs, Sjulnäs, Långnäs samt Böle. Här skiftar de vackra omgivningarna mellan skog, åkrar och gammal bebyggelse.

När jag började närma mig Böle övergick åkrarna i riktig trollskog med gröna mossa, välväxta tallar och rikligt med svampar i varierande färger och former. Här och där rasslar det till i buskage när fåglar och mindre djur tar undan för min framfart.

I höjd med Böle korsade jag Piteälven. Här hittade jag några husägare som verkligen dragit en vinstlott när det kommer till tomt och läge.

Mellan Böle och Pålberget följer leden vid Piteälven. En sträcka som bjuder på många fina rastplatser och vyer.

I Pålberget finns en internationell aktör som enbart jobbar hemifrån. Stormyrbergets lantgård gick från att vara en hederlig mjölkproducent till att idag sälja tusentals gästnätter, där cirka hälften av besökarna kommer från andra länder.

Sedan 2009 drivs gården av Maria Hannu och Rikard Risberg. Resan från vanligt jordbruk till turistmagnet påbörjades dock redan på 90-talet av Marias föräldrar Gunnar Hannu och Caroline Trapp som fortfarande bor på gården och hjälper till med alla gäster som passerar.

Nästa by i ordningen är Arnemark. Även denna fylld av åkrar och ladugårdar i rött. I Arnemark passerar leden en idyllisk liten badplats. Jag övervägde faktiskt, för konstens skull, att hoppa i. Men i slutet av augusti kan man lika gärna hoppa över. Så småningom börjar de första husen att titta fram på andra sidan älven.

På väg ner mot campingen där jag når mitt mål, finns en av de häftigaste anläggningarna längs hela sträckan. Ett stycke industrihistoria i form av ett gammalt, nedlagt vattenkraftverk. Sikfors camping erbjuder guidade turer men för den äventyrlige går det även bra att guida sig själv litegrann.

Än en gång fick jag korsa Piteälven under min resa, vädret lämnade inget att önska och på sätt och vis kändes det tråkigt att mitt äventyr snart var över.

Och slutligen, sex mil senare var jag framme! Sikfors konferens & fritidsby.

Under mitt besök träffade jag Åsa Nilsson som drivit anläggningen i olika former sedan 90-talet. Åsa verkar ha mycket att stå i med både camping- och konferensgäster just denna dag. Hon berättar om hotellet, stugorna och swimmingpoolen. Om biltestarna under vintern och om turisterna på sommaren. Ett fint avslut på en mycket fin tur.

Och här kommer historiens huvudperson. Over and out!