Nämner du Sandåslandet för en flugfiskare kommer denna förmodligen att få något drömskt i blicken. Det karga och sandiga slättlandskapet är lika populärt bland hängivna flugfiskare som passande för att cykla fatbike. Kombinera de två och lägg på jakten efter den svårfångande fjällrödingen, och du har det ultimata äventyret.

Sandåslandet – lika populärt bland flugfiskare som passande för fatbikes.

För flugfiskaren – och fatbikern

Nämner du Sandåslandet för en hängiven flugfiskare kommer de förmodligen drömma sig bort – eller tillbaka – till ljumma sommarnätter och midnattssol, mäktiga strömmar, försiktiga öringar som bryter vattenytan för att norpa nykläckta insekter och dansande fjällrödingar i kristallklara fjällsjöar. Ja, Sandåslandet är definitivt en plats för flugfiskare. Det är också ett område som – kanske mer än många andra – passar alldeles ypperligt för att cykla fatbike.

Alpina skidåkare brukar prata om att ”earn your turns”– alltså förtjäna dina åk. Det är den där känslan som bara kommer när du har gått upp på berget istället för att ta den enkla vägen upp i liften eller med helikopter. Det är den känslan jag får när cykeldäcken på min fatbike rullar ut på skogsstigarna. Det där när jag måste använda min egen kraft för att ta mig fram, och hur det ger energi, samtidigt som det tar. Cykeln är tungt packad med utrustning och mat för att jag ska klara mig en vecka, och bakom varje krön väntar något nytt.

Fjällrödingens sjätte sinne

Sandåslandet ligger norr om Kiruna och är ett bergsområde med låga avrundade berg och massor av kristallklara sjöar och små strömmar. Det är ett Eldorado för harrfiskaren. Men här har du också goda chanser att fånga en fjällröding.

Fjällrödingen är dock en udda fisk som man ibland kan tro har ett sjätte sinne. För det kan ibland verka som att den vet om dina förmågor som flugfiskare, och liksom retsamt cirkulerar bara några meter från var du kastat. En gång skrev någon: “There´s a fine line between fishing and standing on the shore like an idiot.” Och den känslan gör sig ofta påmind när du fiskar efter fjällröding – eller ”Fjällets Greta Garbo” som den också brukar kallas eftersom den är mycket svårfångad – och mycket vacker.

Ett av de bästa sätten att upptäcka den vackra röda fisken, är att sätta sig ner och sortera ut en knut på fiskelinan, knyta en ny fluga eller ta en kopp kaffe. Då finns det en möjlighet att du kan se fjällrödingen bara några meter ut. Men det gäller bara så länge du inte står redo att kasta i.

Med fatbiken i okänd terräng

Jag startar i Keinovuopio, nära den finska gränsen och tar den gamla grusvägen norrut till Kummavuopio, som en gång var den nordligaste platsen i Sverige med invånare. Området är också traditionellt land för den nordligaste samebyn i Sverige – Könkämä. Från Kummavuopio följer jag stigningen upp på slätten, som är ett typiskt kännetecken för den nordligaste delen av Sverige. Den smala vägen används av de samiska renskötarna i området och kulturen känns ständigt närvarande.

Efter ett par timmar öppnar landskapet upp sig ännu mer. I norr stiger det något annorlunda formade berget Pältsan, som från den här vinkeln ser ut som ett stort tält. Vägen är nu bara en smal stig, och på grund av den fullpackade cykeln måste jag leda cykeln då och då.

Känslan av äventyr

Att ta sig fram för egen maskin ger en känsla av äventyr i sig. Bakom varje krön väntar något nytt och det är riktigt krävande emellanåt. Det gäller att vara förberedd. Och jag ska inte sticka under stol med att vissa förkunskaper för att klara sig ute i naturen är nödvändiga – liksom träning. Glöm för all del inte att träna innan du ger dig ut. Men det är också en inre resa. Efter några timmar kommer ett lugn över mig och det enda jag behöver fokusera på är att styra cykeln, trampa och hålla orienteringen.

Jag fortsätter så länge jag orkar trots att det börjar bli sent. Det är den här tiden på året, när mörkret aldrig faller på. Och när jag slår upp mitt tält intill en alldeles spegelblank sjö, som jag besökte som ung, är det lika ljust som om det vore mitt på dagen. Sjön ser precis likadan ut som jag minns den och jag förlorar mig själv i tankarna en stund men avbryts abrupt när jag ser det otvetydiga tecknet på att en fjällröding vakar femton meter ut. Dags att packa upp.

Flugfiske i midnattssolens land

Sandåslandet är verkligen drömmen för en flugfiskare. Det finns gott om sjöar och små strömmar, och vattnet är kristallklart. Och här finns en stor chans att fånga din drömharr eller fjällröding.

Det är inte särskilt krävande att vandra runt i området och du vet aldrig om det är den nästa lilla sjön eller bäcken rymmer din dröm. Men fisket är bara ena sidan av myntet. I början av juli är det här också midnattssolens land. Det blir aldrig mörkt, och att stå med fiskespöt på stranden med solglasögon som letar efter vaken mitt på natten är en upplevelse svår att jämföra med någonting annat.

När du rör dig runt i området blir du ständigt påmind om att det här är också traditionellt land för samebyarna Könkämä och Lainiovuoma eftersom renar rör sig på sina betesmarker. Precis som de har gjort i århundraden. Kombinationen av utmärkta flugfiskemöjligheter, midnattssol, den vackra naturen och den ständigt närvarande samiska kulturen, gör denna plats unik. Att uppleva den på fatbike gör bara äventyret än större.

#sandåslandet på Instagram
Läs också
  • Prickig kärlek

    – Fem tusen tecken? Om öringen? Hur ska det gå till? – Ok… Jag trodde att du som bara har flugfiske i huvudet skulle kunna göra det här. Fyra tusen tecken då? – Nej, nej, NEJ! Jag undrar bara hur jag ska kunna beskriva min relation till öring en på ett så litet utrymme!?

    Johan Jonsson
  • Harrfiske på Sandåslandet

    Författaren och flugfiskaren Gunnar Westrin trivs bäst där landskapet är som kargast. På så sätt har Sandåslandet norr om Kiruna blivit en av hans reträttplatser i livet.

    Gunnar Westrin
  • Flugfiskets filosofi

    För att en fisk, eller ett fiskafänge, ska bli en story krävs att fisken är något abnorm, gärna på gränsen till farlig. Och om storyn ska bli en klassiker, är det bäst om fisken är stor som en val,  eller åtminstone att fångstmannen är en karaktär likt kapten Ahab.

    Håkan Stenlund