”Man blir rosig om kinderna i alla fall”, säger Frida Lind-Oja och skrattar. Hon pratar om att hennes köldgräns på skidspåret är minus 20 grader, ibland lite kallare, men också att hon är tacksam över att hon aldrig har något problem med det.

Frida är marknadschef och delägare i familjeföretaget Camp Ripan i Kiruna. Ett lite annorlunda hotell, med en kanske lite annorlunda marknadschef. Till helgen ska hon åka Nordenskiöldsloppet i Jokkmokk. Hon ser fram emot det. Alla 220 kilometerna.
— Eller, ser fram emot är fel ord. Däremot är det roligt med utmaningen. Att veta att jag är så pass beredd att jag klarar av att åka ett sådant lopp. Det var faktiskt bara för ett par veckor sedan som jag fick en plats i tävlingen. Och för att svara ”ja” direkt så behöver man ha grundträningen. Det känns kul – även om det blir jobbigt.

Grundträningen, i detta fall, är någonstans mellan 500 och 600 timmar. Inte alla hotellägare, marknadschefer och tvåbarnsmammor har det i bagaget. När jag frågar henne hur ”många mil på skidor” som hon har åkt i år, svarar hon att hon inte vet. Sen säger hon att träningsdagboken handlar om timmar. Och i den finns fler än 500 timmar nedtecknade i år.
— Det blir förstås en del mil på så många timmar.

Kiruna

Vi sitter i loungen på Camp Ripan, ett hotell i Kirunas centrum. Från entrén på hotellet har du mer än 30 kilometer bra och sammanhängande skidspår att tillgå. På alla sätt helt idealiskt för elitmotionären Frida, men också för hennes gäster. Spåren i Kiruna är bra träningsspår för alla. En gång i tiden var det hit världens skidelit drog för att avsluta säsongen, under klassiska Kirunaspelen. Idag ser världscupcirkus och träningsupplägg annorlunda ut, så hårda lopp i slutet av april lockar inte en mörbultad skidåkare på topp. Men spåren håller fortfarande världsklass. Men framförallt är bekvämligheten för den som åkt på spåret så mycket bättre. Det var 2002 som familjen fick nys om att campingplatsen var till salu. Frida läste turistvetenskapliga linjen i Östersund och Dennis, hennes bror, spelade hockey i södra Sverige. En dag ringde mamma Monica, hon var intresserad av att köpa Ripan. Tidigare hade föräldrarna, Monica och pappa Ove, drivit en restaurang i Kiruna. På ett naturligt sätt hade Frida och Dennis fått den första skolan in i besöksnäringen. Men när föräldrarna gick skilda vägar hade restaurangen upphört. Nu sa Monica att hon och pappa, att de båda kunde tänka sig satsa på att bygga upp Ripan, men då bara om barnen var intresserade.
— För mig var det ju perfekt, jag läste på Turistvetenskapliga och jag kunde ju ha med Ripan som ett ”case” i allt jag gjorde. För Dennis var det kanske inte lika självklart. Men vi sa ja, så mamma och pappa tog över och vi fick följa med.

Camp Ripan

2002 var Camp Ripan inte vad det är idag. Stugbyn var nedgången. Egentligen fanns den bara till för norska solgäster på sommaren och långtidsboende arbetspendlare på vintern. Någon helårsöppen anläggning med prisbelönt kök och spa var det inte.
— Vår vision var hela tiden att göra vintersäsongen till en fest för den internationella besökaren. Icehotel hade etablerat sig och blivit världsberömt. Men det fanns inte så många andra alternativ här i Kiruna. Vi förstod att det skulle finnas en marknad.
— Mamma gick den första kursen ”Turistanläggningarnas form och funktion”, som LTU Business arrangerade. Det påverkade hur vi sedan kom att forma det vi gör – än idag.

Kort sagt bygger Camp Ripans story på ett möte mellan de tre olika kulturer som format dagens moderna Kiruna: det samiska, det tornedalska och nybyggarna som kom med öppnandet av gruvan. Ripa heter giron på samiska och är också det samiska namnet för platsen Kiruna. Så namnet var givet för den camping som skulle bli hotell.
— Nu känns det ju självklart. Men 2002 var det ju inte så enkelt att börja bygga och bygga om, en anläggning efter en storytelling om kulturer. Men det var perfekt, det rättesnöret har hjälpt oss hålla på rätt kurs, under alla år.

När jag går till rummet, några timmar senare, kommer jag att tänka på detta kulturella möte. Dörren till hotellrummet är röd. Rött är den mest klassiska färgen på hus i Sverige, en restprodukt från koppargruvan i Falun sedan 1600-talet. Fönstret på dörren är formad som en lavvu, de nomadiska samernas tält. Och mot dörren står en sopkvast lutad, som ett typiskt tecken från Tornedalen. Sopkvasten berättar att här är ingen hemma, men att dörren som vanligt är öppen och du är välkommen in att förse dig. Små, små tecken, som tillsammans gör en berättelse. Allt grundat i kärleken till platsen och dess egenskaper.

Naturligt

Frida Lind-Oja är, som ni väl redan förstått, elitmotionär. Hon dras helt enkelt ut i den här fjällmiljön varje dag. Men allt är inte snor, svett och träning för att hon ska få rosiga kinder. Hon har alltid varit ute. Älskat att vara ute. Varje helg, när hon var barn, packade familjen ihop och for med resten av familjen, kusiner och mostrar och annat, ut i skogen.
— Ett av mina starkaste barndomsminnen är när vi köpte vår första ark, så vi kunde vara ute på helgerna och fiska, i vilket väder som helst. Du vet väl vad en ark är? En sån där liten stuga på skoterkälken som man drog efter sig, som ett litet hem för en vinterfiskare.
— Jo, jag vet vad en ark är, men jag hade nog inte tänkt att just du hade det som ditt bästa barndomsminne.
— Det påverkade mig mycket, att fånga egen fisk som pappa [kocken…] lagade. Sen blev jag den enda av syskon och kusiner som tog jägarexamen så jag har kunnat vara ute och jaga med morfar i alla år. Det har också betydelse, det är naturligt och viktigt.

Frida är inte helt vegetarian. Hon äter det som familjen själv jagat eller fångat, men hon äter mer och mer grönt. Hon säger att det inte är alldeles enkelt hemmavid, med tonårsdöttrar som fortfarande älskar falukorv, men hon säger att sakta men säkert så växer övertygelsen sig starkare. Valet av mat och, låt oss kalla det, en mer hållbar livsstil, hör självklart ihop med att hon älskar att vara ute. Självklart påverkar det också företagets filosofi. När Camp Ripan skulle bygga nytt kök, var det självklara målet att bli ett världens mest klimatsmarta restaurangkök. Med de mest moderna och klimatsmarta kylanläggningarna, med en industrikompost som förvandlar matrester till mull på ett dygn, men där återbruk och återhållsamhet var saker de framförallt tog in i det nya köket.
— Det känns naturligt och bra att ta det vidare i utvecklingen av vårt företag. Självklart är det viktigt att vi har en kompost som kan göra mull av matrester. Men viktigare för oss är att undvika matsvinn överhuvudtaget. Hur använder och tillagar man allt från ett helt djur? Det är egentligen en viktigare fundering än att vi kan göra mull av det som inte köket vill jobba med.
— Det innebär också att vi försöker bli mer och mer lokala i våra produkter. När du går till Aurora Spa i eftermiddag, så är ansiktskrämen restprodukter av ditt morgonkaffe, gjord på kaffesump. Och din kroppspeeling med björklöv har vi plockat själva. Det går att göra enkla saker, samtidigt som det berättar historien om vilka vi verkligen är.

Aurora Spa

2013 bestämde sig familjen att de skulle bygga sitt numera prisbelönta Aurora Spa. Flera vänner och bekanta i branschen avrådde dem, de sa att det mest bara var kostnader. Men för familjen kändes det ändå rätt, som något som skulle komplettera bilden av Kiruna. Och familjen fick förstås rätt. Trenden av wellbeing-resenärer är det som ökat mest i branschen de senaste åren. Vi vill ju alla känna oss lite friskare och fräschare, kanske också lite yngre? I den stäva jag får med mig finns flera produkter som tillverkats in-house. Ansiktskrämen med kaffesump, kakao och rybsolja. (Oljan är förresten från Kukkola, längre ner efter Torneälven). Det sägs att kaffe och kakao har den goda egenskapen att det drar ihop skinnet och minskar rynkorna – antagligen ungefär som morgonkaffet får dig att vakna till liv – så jag tar en riklig dos och gnuggar in ordentligt. Sen står det att jag ska låta krämen verka i tio minuter. Jag lutar mig tillbaka på magnetitbänken och försöker andas. På många sätt är detta det svåraste med spa-ritualen, att slappna av och ge sig tid. Att glömma allt det där som gjort att rynkorna uppstått från början. Men när jag väl gett mig de där tio minuterna av egenskapad mindfulness, är det oerhört befriande. Jag tvättar av mig ansiktsmasken och ställer mig under hinken med iskallt vatten som gör att spa-ritualen återstartar. Chocken av iskallt vatten är alltid ”uppfriskande”. Men resten av tiden, som jag spenderar på Aurora spa, ligger jag i en varm pool, en varm bastu, ett värmande fotbad – som också är en finurlig liten fotmassage – ännu en bastu och en härligt varm dusch. Det kalla får vara, även om det säkert skulle ge lite rosiga kinder.