Gränslös vinter i Riksgränsen

När resten av Sverige förbereder sig för våren öppnar Björkliden och Riksgränsen för vintersäsongen. Håkan Stenlund åker norrut, till entusiasternas bakgård.

”Tack för i helgen”.
”Tack själv. Alltid kul att få uppleva något som är bättre än det egentligen är”.

Utanför Hotell Riksgränsen står två kompisar och tackar varandra för trevligt sällskap under Gränsens premiärhelg. Med ”bättre än vad det egentligen är” menar den ena av dem helt enkelt skidåkningen. Då fjället öppnade på fredagen, med pjäxdjupt puder över sig, helt opåverkat av vind och med absolut blå himmel, stod förvånansvärt få skidåkare beredda. Det är sällan svenska fjällen är så här självklart lättbegripligt. Kall snö från topp till fot utan att vinden gjort ett enda märke i snön. Där snön istället syns ha ramlat ned så där återhållsamt och tassande som en ung förälskad som funderar om hen ska våga ta kontakt med sitt öde. Det går alltid drömma om att något ska bli bra. Men det är inte alltid det blir bättre än det du drömt om.

Från toppen var det bara att peka skidspetsarna ner i fallinjen mot Norddalsliften och sedan åka så mycket som möjligt. Första åket efter en säker och välkänd linje. Andra, tredje och fjärde linjen spanas ut från liften. Linjerna blir mer och mer utmanande. Det här är ett riktigt fjäll, vinddrivor och hål uppstår efter vädrets växlingar. Bara för att du åkte här i maj i fjol är inte berget detsamma nu. Du växlar över för ett åk närmare Solliften. Men när andra skidåkare dyker upp i någon mängd väljer du att åka ner på framsidan mot hotellet. ”Uffes Vägg” och ”Branten” är stängda, viss lavinfara lär föreligga. Men klassikern ”Rimfors” ligger inbäddad i puder. Halvvägs ner till botten hinner du tänka att den gamle stöten Olle Rimfors, som gett löpan sitt namn, nog skulle ha gillat det här. Det var ju därför han och alla andra kom hit en gång i tiden. Drog igång Sveriges första skidskola och satte stavvolter på två meter långa trälagg. Det var hit till Riksgränsen alla entusiasterna kom och åkte. Här fanns ju vinter i mängd.

Det här är ett riktigt fjäll, vinddrivor och hål uppstår efter vädrets växlingar. Bara för att du åkte här i maj i fjol är inte berget detsamma nu.

En halv dag senare är det dags att klättra till toppen av Norddalsfjället. Åket ner mot Sadeln ser helt overkligt inbjudande ut. Den här gången bryr du dig inte speciellt mycket om att vara först. Uppför är spårat alltid trevligare än utför. Tillbaka på hotellet, för afterski och nödvändiga facebook/instagram uppdateringar, vet du att du just upplevt en dag som troligen egentligen inte borde finnas. En dag som är bättre än den borde vara. Så när du kliver in på Grönan och det efter ett tag klibbar av utspilld öl och snus under pjäxorna vet du att du gjort en tidsresa. Så här bra var det länge sedan det var sist. Det var länge sedan som du var sen till Grönans öppning. Du beställer choklad och Minttu, för att du hoppas få tillbaka känsel i fingrar och tår lite snabbare.

Riksgränsen, längst upp och längst bort, har alltid varit för entusiaster. För de som tycker om att frysa och svettas. För dem som inte bryr sig om frusna tår eller fingrar. För dem som lika gärna knallar upp till toppen, för ett extra åk, som åker lift. För dem som lever på husvagnsparkering i tält, eller som kommit upp sig och bor på Meteorologen, men ändå i fantasin lever kvar på parkeringen. Riksgränsen är för de riktiga skidåkarna, skidluffarna, ski bumsen, säsongarna, kidsen. De som vet att deras tid ändå kommer. För entusiaster och folk i marginalen har alltid sökt sig till norr. Det är i utkanterna du förstår vem du är och vill vara. Det är på skidor allt faller på plats.

Riksgränsen, längst upp och längst bort, har alltid varit för entusiaster.

Riksgränsen har fått sina ansiktslyftningar. Jag gillar den nya lobbybaren. Ofta ersätter den helt nattklubben Grönan. Det finns enkla saker att dricka, Jack Daniels, Captain Morgan, öl, vin, kaffe, choklad och Minttu. Det är ett trevligt ställe att sitta ned på, för att snacka med folk utan att du måste skrika. Dessutom är ju maten plötsligt en saga för sig. Meteorologen Lodge, huset bredvid, har blivit ett av Sveriges bästa fjällhotell enligt tidningen RES. Jag tror knappast att jag varit i Gränsen en enda gång utan att äta den fasta menyn Svarta Björn. Varje år sker någon förändring, en liten twist. Inget är alltid som det en gång var. Men smaken av löjrom är alltid bedårande.

Vinter. De flesta av oss åker hit på våren. När vissa tar fram båten eller golfklubborna, håller annat folk emot, på sina brädor och skidor. Men det är ändå på vintern du förstår entusiasmen och skidglädjen bäst. Det är på vintern någon kan säga att det var: ”bättre än det egentligen är”. Jag stannar alltså premiärveckan. Första dagen är helt magisk. Jag har en annan dag, i svenska fjällen, som jag kan jämföra med, på mer än 30 års ganska intensivt åkande. Min polare, Mange, säger att han kanske har tre dagar, men då har han å andra sidan haft husvagnen i Gränsen. Nu menar vi dagar när snön ligger pjäxdjup kall och torr från första till sista sväng.

Efter själva premiärdagen följer en lite mer flatljusaktig dag innan söndagen åter bjuder strålande sol och härlig åkning på riktig snö. Sedan börjar det. Varje morgon är klar och fin, men på kvällarna blåser det upp. Fyra av veckans dagar blåser det så mycket att E10, både vid Björnefjäll och Björkliden stängs av. Ny snö faller, gamla spår blåser igen. Fredagen, en vecka efter själva premiären, är det lika bra som premiären. Den dagen har de även Uffes Vägg och Branten öppen redan från start. Men med åren har jag blivit mer och mer restriktiv mot att utmana ödet. Så när andra åker sönder snöbryggorna i Branten drar jag fram över Keps och Rimfors.

Det är ändå bättre än vad det egentligen är.