A SWEDISH LAPLAND STORY

Haparanda Stadshotell

Ett hotell med anor

Foto: Ted Logart

Text: Håkan Stenlund

En gång i tiden var Haparanda platsen där öst och väst möttes, ett tillhåll för spioner, rövare och gulaschbaroner. Och om väggarna på stadshotellet i stan kunde tala, så skulle i alla fall vi lyssna till vad som hänt i världens mitt.

Lenin var här, sen åkte han hem och gjorde revolution. Det sitter en blå plakett i väntsalen på Haparanda tågstation, som just berättar att Lenin, den gamle kommunisten, stannade här på stationen i Haparanda innan han korsade gränsen till tsarens Ryssland. Det var den 15 april 1917 som Lenin och hans sällskap kom med tåg från Alperna till Haparanda. Det sägs att tyskarna betalat honom en ansenlig peng för att åka hem och starta revolution. Något som de – med historiens kunskap – kanske kom att ångra. Lenins resa längs stambanan följdes av svensk press. Han köpte en kostym i Stockholm och han sägs ha stannat i både Jörn och Boden innan han kom fram till den frusna Torneälven.

haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
Det var den 15 april 1917 som Lenin och hans sällskap kom med tåg från Alperna till Haparanda och checkade in på stadshotellet.

A melting pot

It might be unfair to start an article about the city hotel – Haparanda Stadshotell – with Lenin. But on the other hand, in some ways, it is impossible not to begin there. The hotel was built during an era when Haparanda constituted the western outpost to tsarist Russia. This was where the East met West, and the city was a melting pot, fuelled by espionage as well as contraband. A fifth of the city’s residents are said to have been spies and agents. As I check in to the hotel, I find it difficult to get my head around to the fact that once upon a time, this was the centre of history. But then again, there is nothing about the hotel itself, this well-preserved and classic city hotel, that would contradict that this used to be a place for the bourgeoisie, spies and profiteers to enjoy themselves. I have a feeling I will, too.

haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
Hotellet byggdes i en tid när Haparanda var den västliga utposten mot tsarens Ryssland.
haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
En femtedel av stadens invånare sägs ha varit spioner och agenter.
haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
Det är närmast omöjligt att omfamna de facto att det här en gång var historiens mitt.

Gulaschbaroner

Jag lutar mig tillbaka i en fåtölj i biblioteket på stadshotellet med ett glas champagne och tänker att det på nått sätt ändå passar in i sammanhanget. Baren heter Kafé Gulasch Baronen, KGB, efter några av besökarna som en gång i tiden gjorde platsen till en internationell smältdegel. Över Torneälven forslades varor till och från tsarernas öst med klassisk smuggelelegans. En vårvinterdag i april 1915 – sägs det – kom 286 brevsäckar med värdepost, 126 paketpostsäckar och 10 576 vanliga lösbrev att skickas över gränsen. För detta krävs 160 hästskjutsar. Dessutom fanns en del paket som behövde passera, eller rättare sagt bara passerade, över gränsen till tsarens Ryssland, utan tull. De som tjänade pengar på denna trafik var de som kunde handla med folks drivkrafter, de som hade tillgång till mjöl, salt, snus och kaffe och var snabba speditörer. På något sätt var gulaschbaronerna både sin tids DHL och Axfood, i en och samma person, men med kontoret på fickan. Och det var inte bara för att de var bra handelsmän, utan lika mycket för att de älskade att visa upp sina nya pengar som de kom att kallas gulaschbaroner. Ofta brände mängden pengar i fickan något förfärligt, och då gjorde man slag i saken på stadens hotell. Ett omvittnat barslagsmål, som det än i dag pratas om, är när den så kallade Haparandakungen, Sven Unander, retade upp den ryske konsuln Ronkonen så pass att denne drog pistol. Unander finner sig dock i händelserna och avväpnar konsuln innan han bär ut denne till närmaste snödriva.

omslag, haparanda stadshotell, cover

Hem till Haparanda

Efter lite champagne tar jag en titt i menyn. Precis som på gulaschbaronernas tid är restaurangen fortfarande utmärkt. Självklart är den inte svulstig som på den tid när krigsmiljonerna rullade, när dåvarande källarmästare Ernst Hägglund i 1900-talets början serverade Limfjordsostron, Rhenlax och rapphöna på sin meny så skilde sig inte hans matsedel nämnvärt från Operakällarens i vår svenska huvudstad. Idag har förstås menyn anpassats mot mer lokalproducerat, ren och löjrom från Tornedalen är snarare klassikerna och inte lax och ostron från Europa.

Hotellets ägare, Susanne Wallin, började jobba på Haparanda stadshotell när hon var 16 år och hon fortsatte jobba där ändå till IKEA öppnade kontor i stan och behövde någon duktig på plats. Sedan flyttade hon till Luleå och arbetade på Norrbottens handelskammare, men en dag ringde det i telefonen och Susanne svarade. Det var hennes gamla chef, Haparanda Stadshotells ägare Håkan Göthager. Han sa:
”Ja, jag tänkte fråga om du minns vad du en gång sa till mig?”.
”Jo, det tror jag nog jag minns”.
”Bra, vill du det?”.
”Ger du mig några minuter?”.
Vad det hela handlade om var att Susanne någon gång sagt, till herr Göthager, att om han skulle sälja så ville hon att han skulle ringa henne först. Nu stod hon där med ett skarpt förslag. Hon ringde sin man. Han sa:
”Ja, jag har alltid tänkt att vi borde flytta hem till Haparanda igen”.

Läs också

Drömhotellet
haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080, susanne wallin
Hotellets ägare, Susanne Wallin, började jobba på Haparanda stadshotell när hon var 16 år.

På gränsen

En morgon, innan frukost, går jag över bron till finska Torneå. Precis som Haparanda och Torneåbor alltid gjort, i alla tider, utom när resten av världen ställt till det. Den första bron, en träbro, byggdes av chefen för den lokala telegrafstationen Karl Handolin och kom att kallas Handolinska bron. Den gode Handolin tog tull för att man fick passera, i dag är det bara att knalla över bron helt fritt. Haparanda och Torneå gör själ för visionen om ett Eurocity. Och i den här trakten ser man förstås inte älven som en gräns, utan något som binder samman. Här är det finska en självklar del av den svenska vardagen, ja själva namnet Haparanda kommer exempelvis ur finskans Haaparanta, vilket betyder aspstrand. När jag kommer till Finland är klockan mycket mer än vad den var när jag började min promenad. Det här är alltid roligt, tidzoner förändrar läget på något sätt. I Finland firar de nyår en timme före sina svenska grannar, något som kan vara värt att tänka på både om du gillar bubbel och vill ha två chanser att avge ett löfte.

haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
Hotellrummen på Haparanda Stadshotell är enastående.

I stadens och världens mitt

När första världskriget höll på att bryta ut passerade änkekejsarinnan Fjodrovna över älven, men tåget hon kommit med skulle bli kvar i ett par år till på Haparanda station. Änkekejsarinnan skulle få uppleva sin beskärda del av äventyr och intriger i livet, inkluderat en revolution, en odugling till son, världskrig och Rasputin. Senare kom Louise av Mountbatten, och även den omtalade Matilda Ksejinskaja, prima ballerina assoluta, men också tsar Nikolajs älskarinna. Ksejinskaja skulle sedan, i landsflykt, gifta sig med Andrej Vladimirovitj, en annan storfurste.

Staden fylldes på med folk som behärskade ryska, finska tyska, franska, engelska, holländska och spanska. Alla av dessa hade förstås inte kontoret på fickan. I staden fanns även engelska, franska, tyska och amerikanska konsulat. Och där i stadens och världens mitt låg stadshotellet, där lyckade affärer firades. För att få ett grepp om stadens och handelns betydelse i krigets skugga kan nämnas att 1915 transporterades 115 000 ton varor över älven, men till 1916 hade detta fördubblats. Och naturligtvis var smuggling en lika stor del. Ädelstenar gick över Handolinska bron i damernas högklackade skor, specialgördlar dolde medicinska förnödenheter och ett begravningsfölje stoppades med gravkistan full med gummislang. I april 1917 uppger den ryska tidningen Novoje Vremja att inte mindre än 217 spioner och agenter uppehåller sig i Haparanda. Inte illa för en stad med mindre än 1 500 innevånare. På något sätt måste man tänka, som författaren Sara Frykman konstaterar i sin bok Stadens Clou, att: ”Haparanda var förvandlad, nästan våldtagen av världshistorien”. Ögonvittnet Gustav Svanberg beskriver hotellets gäster som en: ”fantastisk samling som endast en världskatastrof kan kasta upp – ett samtida Sodom och Gomorra”. Och på stadshotellet fortsatte allt bakom sammet, champagne och rubel.

haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
Filosofin bakom maten är att samarbeta med lokala producenter,
haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
för råvaror som växer på samma ställe tenderar att smaka bra tillsammans.
haparanda stadshotell, ted logart, 1920 x 1080
Ren och Kalix löjrom är klassiker som alltid finns på menyn.

Ny historia

Jag sätter ner min meny, beställer löjrom till förrätt, ren till huvudrätt och hjortron till efterrätt. Så Arktiskt klassiskt som det går och på något sätt saknas väl bara ett par tjocka hängslen där jag sitter och försöker se nyrik ut. Det har varit trevligt att tänka på historien, på gulaschbaroner och äventyrare. Lenin var här, en del av stadens clou, men nu skriver Stadshotellet sin egen nya historia. Varsamt håller Susanne Wallin och teamet på och renoverar om. De offentliga salongerna, bland andra Solennitetssalen, Tornedalskabinettet och den gröna salongen får nytt liv i mer moderna men samtidigt klassiska val.
– Vi vill verkligen behålla den atmosfär som är Haparanda Stadshotell. Samtidigt måste man förstå att tiderna är förändrade och behoven helt annorlunda, så vi vill också vara med och göra hotellet mer nutida och bekvämt.

En sak som är otroligt slående med Haparanda Stadshotell är alla offentlighetsytor. Magnifika salar för konferens, bal och möten. Men också för att bara glida undan och sitta och må i vimmel eller avskildhet. Och där jag sitter i det nyrenoverade biblioteket slår det mig plötsligt vad Lenin skrev i ett telegram till sin syster så snart han korsat gränsen: ”Arriving Monday 11. p.m. Inform Pravda. Ulyanov”. Jag, å andra sidan, har inte bråttom någonstans. Och inte behöver jag berätta det för någon tidning heller. Om en stund kommer efterrätten in.

Lär dig mer

För mer information om det anrika stadshotellet, eller för att boka, besök haparandastadshotell.se.