En vacker försommardag, vacker som bara en försommar kan vara i Tornedalen, parkerar jag bilen vid ett rött hus i byn Vitsaniemi i Tornedalen. Ur det röda huset, hus Wennberg, kliver Gunhild Stensmyr och välkomnar med sitt självklara jag. Sommarens ljus är intensivt, men det är ännu tidigt på säsongen så allt känns fräscht och nytt. Rallarrosen väntar fortfarande medan midsommarblomster breder ut sig i vägrenen. Själva Torneälven har gått från våryster och stor, till en mer normal sommarflod. På andra sidan vattnet syns Finland och på alla sätt är det vad som gör den här platsen än mer spännande. En älv, två länder, fyra språk och än fler kulturer. Tornedalen är inte som vilken annan plats på jorden.
— Jag stod här och tittade ut över vattnet. Sedan tänkte jag på de gånger när jag stått vid Louisiana i Danmark och tittat ut över Öresund. Så fantastiskt inspirerande.
— Och på andra sidan vattnet Sverige.
— Ja, precis. Men här och på andra sidan vattnet, finns ju Finland. Hursomhelst det var så idéen om att skapa Konsthall Tornedalen föddes. En vision om ett nordligt Louisiana, där alla människor får plats och utrymme, säger Gunhild och fortsätter:
— När jag tänkte på vad jag ville ha av en konsthall, så tänkte jag förstås stort. MoMA eller Liljevalchs, eller just Louisiana. Samtidigt har jag alltid haft min mamma och pappa för ögonen. Jag har tänkt: ”skulle de ha velat gå hit”? Och om jag insett att svaret är ja, så har jag fortsatt med den tanken. Men om det har känts som om de inte skulle ha gillat idéen, är den inte heller bra.

Livslusten en nödutgång

Gunhild Stensmyr är från grannbyn Hedenäset, men en stor del av sitt liv har hon bott på andra platser i Sverige. Studerat i Lund och Umeå, och sedan chef på Norrtälje konsthall, och sedan hus och egen konsthall i Skåne. Så nu, nu med husen i Tornedalen, är det på något sätt en sluten cirkel.

Det var på 1950-talet som Sverige packade resväskan och flyttade till stan. Och allt sedan dess har vi väl alla funderat på varför? Gunhilds föräldrar var inget undantag. De hamnade till slut i Skåne, där pappa jobbade på fabrik. Gunhilds pappa var en av de som ofta undrade varför? Och en dag, faktiskt redan första dagen när han stod vid det löpande bandet på korvfabriken i Malmö, fick han nog. Han slutade knyta korv, han bara lät korvringen rulla ihop sig av sig självt på golvet, medan han själv gick ut genom nödutgången. Strax efter det flyttade familjen hem igen, hem till Tornedalen. Föräldrarna var hårt arbetande och pappa startade eget, men de förstod också värdet av studier. Gunhild läste arkeologi, etnologi och konsthistoria, till slut var hon färdig konstvetare. Hon har jobbat på både Umeå Bildmuseum och Norrtälje konsthall innan hon och hennes man startade en egen konsthall, i Skäret i Skåne.
– En konsthall har också en pedagogisk uppgift, att utbilda människors konstintresse, inte minst barns intresse. Det är inte bara ett försäljningsställe, men det är heller inte ett museum som visar vad som varit. Konsthallen lever med samtiden på ett fantastiskt sätt.

Driven av hemlängtan

Under åren växte hennes hemlängtan och drömmen om ett hus i barndomstrakten sig allt starkare. Hennes bror tipsade om att en skogsfastighet i Vitsaniemi var till salu. Huset var i förskräckligt skick, men hade en välbevarad timmerstomme och Gunhild ville väcka liv i det gamla trähuset. Det första huset, kallat Tolonen, köpte Gunhild 2009 och ett år senare var det beboeligt för gäster. Nästan samtidigt köpte hon fastigheten Anundi, i andra delen av byn och efter det Wennberg, det hus som vi nu sitter och dricker kaffe utanför.
— Alla husen har namn efter de som bott här. Wennberg var tjänsteman, den gamla klockan och kökssoffan stod kvar i köket när jag köpte huset, och de passade förstås att vara kvar.
— Stil handlar mycket om att våga göra det som känns rätt. Det handlar inte om att något är fint eller inne. Det handlar om att det här är det jag också vill vara.
— Och förresten jag ville inte inreda dessa hus med någon stil. De behövde snarare bara uppdateras, de hade redan sin stil.

Personlig koppling

Huset Wennberg är ljust, avskalat och rent. Huset självt ska inte ta utrymme från konsten, tvärtom. Men på alla sätt förstår man att allt har sin plats och allt har en berättelse. Från Børge Mogensens soffgrupp, Mats Theselius klassiska fåtölj Bruno, till Klara Kristalovas målning i entrén, där också Matthias van Arkels gummikub står på golvet och Margon Lindbergs underbara harar har en plats. Just Margons harar dyker upp lite varstans i huset. Och allt bär en slags historia, det är inte bara köpt för att någon är i ropet. Istället är det så att här är något som Gunhild har en personlig koppling till. Bordet i köket, i huset Tolonen, har Christian Halleröd designat och bordet är specialbyggt av lokal snickare. Christian är en vän till familjen sedan länge, så han har också designat detaljer, bastulavar, bänk och vedförvaring i både hus Tolonen och huset Anundi. Trä är Christians favoritmaterial att arbeta med. Han är mest känd för inredningar till flaggskeppsbutiker världen över, till exempelvis Byredo, Acne, Arigato och Arket. Halleröds signatur med stora ytor i tydliga materialval och gärna oväntade kombinationer, sparsmakat och med smarta detaljer, syns även där i bastun på Tolonen. Praktiskt, ljust och återanvänt material. När Gunhild köpte huset Anundi var det fullt med Stringhyllor i källaren, som den gamle ägaren lämnade kvar.
— Ja, det var ju en verklig bonus. Och på så sätt är det självklart att det tar plats, det är inte något jag prackat på huset för att String blivit mode. Det har alltid funnits här.

Där floden flyter fram

Det är helt enkelt en spännande promenad att gå efter Gunhild och höra vem som gjort vad i huset. Och hur allt hamnat här på den här platsen, som får så mycket kärlek.
— Självklart har Konsthall Tornedalen hela tiden varit min stora vision och den bärande idéen. Ja, ibland tänker jag att det är det målet som håller mig levande, säger Gunhild innan hon fortsätter, ja, i alla fall det som håller hjärnan i gång.

Vi står ute på gårdstunet vid det vita huset Tolonen och tittar ut över den mäktiga Torneälven. På andra sidan Finland. En bit uppströms finns hembyn Hedenäset, ännu lite längre uppströms syns Luppioberget och om vi lyssnar noga kan vi höra ljudet av den mäktiga Vuentokoski, i all sin ystra sommarflod, en bit nedströms. Ständigt denna älv i rörelse, ständigt denna påminnelse om tiden och nuet.
— Men jag har ju ändå inte legat på latsidan precis. I väntan på att konsthallen har jag skapat ett litet hotellkoncept, säger hon och skrattar.

Uppstånden katastrof

Om du rest, eller bara är intresserad av resor, så kanske du känner till det italienska konceptet ’albergo diffuso’, litet slarvigt översatt till ”det utspridda hotellet”. Det började redan på 1980-talet i Italien. Övergivna bergsbyar fick liv genom att hotell byggdes av hus som övergivits och till viss mån förfallit. En reception och en matplats skulle finnas, sedan renoverades husen eftersom och gjordes till spännande hotellrum.

Idéen bakom albergo diffuso började i en katastrof, efter en jordbävning i den italienska provinsen Friuli. Den då unge professorn i besöksnäring Giancarlo Dall’Ara fick i uppdrag att på något sätt hjälpa till. Han tänkte att istället för att bygga ett hotell, varför inte använda de redan existerande husen? Ja, helt enkelt, varför bo i ett hotell när du kan bo i hela byn? Idag har idéen spridit sig och finns på fler än 140 lokaliteter i Italien, men också på andra ställen i världen. Gunhild Stensmyrs Arthotel i Risudden är ett sådant underbart ställe. Katastrofen, eller arbetslösheten som drivit folk till städerna och husen som glömdes bort eller bara renoverades med vänsterhanden, som nu uppstått.

Albergo för artister

Ett albergo diffuso kan på många sätt, kanske på alla sätt, ses som det mest hållbara hotellprojektet i världen. Alltid på platsens villkor för människorna som bor där, med den kärlek som finns för att bevara tradition, kultur och historia. Eller som grundaren av idéen, professor Dall’Ara själv, har sagt: ”Den här typen av hotell ger gästerna en chans att uppleva den mest autentiska, och kanske bortflyende, upplevelsen av hela [platsen] – nämligen vardagslivet där.” Ett albergo diffuso är ett hotell, men som inte byggdes som ett sådant.

När Gunhild återvände till sin hembygd upptäckte hon Tornedalen på nytt. Naturen och den levande miljön här är ett värdigt resmål. Ur dessa tankar växte konceptet med att skapa gästboende i befintliga hus fram. Och med hennes bakgrund i konstvärlden var det förstås otänkbart att ha något annat än konsten som den bärande idén i förverkligandet.
— Det är platsens skönhet, byns vackra läge vid älven, som är upphov till min vision. Det var alldeles självklart för mig från början att bevara husen, och återskapa dem till det skick de hade när de byggdes en gång, helt enkelt återge liv i dem. Idag ser husen ut så som de gjorde en gång och de bär namn efter sina forna ägare, vilket ju också är en del av byns kulturarv precis som husen är.
— Men konsten och konsthallen blir ytterligare en naturlig samlingsplats för bybor, tornedalingar och resenärer från hela världen.

Arthotel, som inte är ett hotell per se utan snarare är ett hem iväg från hemmet, värnar om sina artister. Firmanamnet i Arthotel betyder just Artist Residency Tornedalen. Och varje år, ibland flera gånger per år, stannar författare eller konstnärer här på stipendier för att finna och tillvarata sin kreativitet.
— Min logotyp, ”Ah…”, är förresten skapad av konstnären Fredrik Wretman, son till kocken Tore Wretman. Och om du uttalar det högt för dig själv förstår du känslan i min vision.

Sommarbad och tjärved

När idéen med konsthallen föddes tänkte Gunhild att: ”Det här är ju något som kommunerna måste ha drömt om länge, det här kommer de att nappa på direkt”. Men så var det ju inte. Gunhild säger att tiden kanske inte var rätt, att hon – en hemvändande kvinna med en vild idé och ganska mycket energi i kroppen – kanske inte passade in. Att kulturprojekt möjligen inte alltid ses som lösningen för inflyttning, när utflyttning dominerar samtalet. Numera är tonen i kommunen en helt annan, vilket hon är noga med att påpeka. Och precis som Gunhild själv, som kommer med en blick utifrån, är de flesta investerarna i projektet människor som ser på platsen från en annan horisont än inifrån.
— Men lite förvånad är jag över att det varit så svalt intresse från företagen i regionen. När Hjalmar Lundbohm skapade LKAB, inte gjorde han bara ett gruvhål i backen då, han byggde en mönsterstad. Det borde vara i allas intresse att skapa mer attraktivitet.

Ritningen till Konsthall Tornedalen har den finske arkitekten Anssi Lassila gjort. Det efter en tävling, där fyra utvalda arkitekter från fyra länder fick inbjudan att tävla. De fyra var då ”unga och lovande”, idag har de alla etablerat sig. Kanske skulle man kunna förklara det så att Anssi Lassilas byrå OOPEAA strävar efter en arkitektur för det som är ”mitt i mellan”. Det som inte är det ena eller det andra, utan det som förenar. Exempelvis landsbygd med det urbana, eller som med Konsthall Tornedalen – kultur med natur.
— Vi har inte en park som Louisiana. Men vi har vår natur och vår vackra plats. Natur och kultur hör alltid ihop. Där nere låg byns badplats en gång, det kan vi återskapa. Först tar du ett dopp, sedan kokar du kaffe på uteplatserna som finns och efter det, när håret doftar sommarbad och kläderna lite tjärved, så går du på tur i konsthallen.
— Som en performance?
— Ja, precis. Som din egen ”performance artist”.