Sveriges högsta punkt

Första gången jag besteg Giebmegáisi var närmast i en annan tid, ett annat liv. Det var på nittiotalet och vinter. Mina kompisar och jag från Fjälledarlinjen i Storuman gick upp på vårvintern via den så kallade Östra leden. På den tiden var fortfarande Sveriges högsta topp den glaciärprydda Sydtoppen av berget.

Idag; på grund av den globala uppvärmningen, något som drabbar den arktiska delen av Sverige all mest tydligast; har glaciären på Sydtoppen sjunkit och den bergfasta nordtoppen, med sina 2097,5 meter över havet, är numera Sveriges högsta punkt. Första gången jag var på toppen, 1990, stod jag mer än 2114 meter över havet. Idag när jag står på Sveriges hösta berg står jag minst 17 meter längre ned. Det är i princip ett 6-våningshus som smält bort under fötterna. Det är svårt att ta in. Det är svårt att bara avfärda.

Den första bestigningen

De första att sätta sina fötter på Sveriges högsta berg var fransmannen Charles Rabot samt norrmännen Hans Monsen och Peder Abrahamsson Lindgren som med hjälp av samen och vägvisaren Jon Larsson tagit sig hit. De gjorde sin bedrift 22 augusti 1883, om vilken Rabot skriver i sin bok Au Cap Nord. Rabot var sekreterare i Geografiska sällskapet i Paris, men hans bok blev utgiven i Frankrike först 1898 och därför blev hans bedrift en hemlighet i nära 15 år. I stället tänkte sig tonåringen Johan Alfred Björling att bli först på toppen under sommaren 1889. Björling, samt en vän, lyckades också bestiga Sydtoppen, via den västra leden som numera ofta benämns för Björlings väg. En tid trodde man alltså att det var två svenska tonåringar som var första bestigare av Sveriges högsta berg, när det egentligen var en hemlighetsfull fransman.

Charles Rabot hade bestämt Sydtoppens höjd till 2130 meter över havet. Men det går inte säga med säkerhet, då ingen vet om Rabots mätinstrument var rätt kalibrerade just den dagen 1883. Rabot startade sin expedition vid Skjommen i Norge. Vandringen till foten av berget lär ha tagit sex dagar i ihållande regn. På den tiden var det enklare att färdas in från havet i Norge än genom norra Sveriges inland. Idag är det betydligt enklare att ta sig hit från Nikkaluokta, 19 kilometer från fjällstationen vid Giebmegáisis massiv. Det sägs att Rabot besteg toppen endast iförd kalsonger, då han var tvungen att spara på sitt enda par byxor. Det är dock inget som rekommenderas. Ta med kläder så du klarar dig.

Det omdiskuterade namnet

På svenska har berget fått namnet Kebnekaise, en försvenskning av det samiska Giebmegáisi. Från lulesamiska översätts ordet giebnne till kittel, eller skål, på svenska. Medan gájsse är ordet för en hög och spetsig topp. Men så, när du närmar dig berget, på båten från Enoks i Láddjujávri, blir du plötsligt misstänksam över namnet. Det enda spetsiga berget med en tydlig skål på heter enligt den svenska kartan Duolbagorni. Medan berget som kallas ”Skåltoppen”, helt enkelt ser ut som en enda bergvägg utan minsta skål eller liten kittel. Misströsta inte, du har nog helt rätt. De svenska lantmätarna fick dock allt om bakfoten. När lantmätarna frågade om namnet på Sveriges högsta berg såg de samiska vägvisarna helt enkelt på den topp som var den tydligaste markören i landskapet och berättade att det var Giebmegáisi. Därför heter idag Sveriges högsta berg ”Skåltoppen”, trots att där saknas både skål och spetsig topp.

Fjällstationen

De första bestigningarna och geografiska expeditionerna till området kring Giebmegáisi var mödosamma och tidskrävande. Resan tog tid och ingenstans fanns något bättre boende. Idag är resan enkel, vare sig du vandrar eller tar helikopter från samhället Nikkaluokta till STF:s fjällstation vid bergets fot. Den första delen av fjällstationen byggdes 1907–08, efter alpmodell, med tjocka stenväggar. Något som i Alperna fungerade så att stenen kylde på sommaren, men värmde på vintern. Denna idé, i den arktiska kontexten, med mer vinter än sommar, fungerade egentligen bara som en kylanläggning. Den förste byggherren var J A Fors, från Kiruna. Tillsammans med Borg Mesch har J A Fors för övrigt första bestigningen av Kaskasatjåkko, 2093 möh.

Kebnekaise fjällstation har sedan dess byggts ut flera gånger och numera finns här ett par hundra bäddar på anläggningen och en bra restaurang. Mat är förstås viktigt i dessa sammanhang. Redan i en av Svenska Turistföreningens årsskrift från 1889 redovisas några goda råd kring ”Proviantering vid bergsturer”. I artikeln kan du bland annat läsa:

”Efter erfarenheter och rön föredrager jag för min del följande: några skivor kall rostbiff och en halv stekt höna och svart bröd (stundom till omväxling också två inte alltför hårt kokta ägg). Såsom efterrätt en bit torr choklad af bästa sort. Till dryck en halv butelj rödvin och en halv champagne”.

Ja, att du ska unna dig det goda livet på fjället, verkar man ha förstått redan för hundra år sedan.

Turerna och klättringen

Vi har redan nämnt några av turerna upp på Sveriges högsta topp. En punkt varifrån det sägs att du kan se mer än 10 procent av landets yta. Västra leden, eller Björlings väg, är egentligen bara en lång vandring från fjällstationen över fjället Rullevara till Sydtoppen. Östra leden, som kräver både en färd över glaciär och klättring, är ett alternativ som erbjuds gäster på stationen med bergsguide, eller om du själv har den erfarenhet som krävs. Durlings led är ett annat alternativ för bestigning, som utgår från Singisstugan och sedan upp i Kaffedalen där leden går ihop med Västra leden. Durlings led är helt i avsaknad av exponerade och/eller branta partier och mer att likna en långvandring i motbacke. Men självklart har ett bergsmassiv som Giebmegáisi mer utsatta och svåra klättringar också.

Bergsklättring

Detta är tillsammans med Sarek Sveriges mest alpina miljö, bara i området finns ett 40-tal glaciärer. 2019 kom en klätterförare över området ut: ”Klättring i Kebnekaise”, av Robin Andersson och Jon Moln Teike. Och numera är det ju så att för att bestiga den nordliga toppen så krävs en exponerad kamvandring från syd till nord. Något du bara gör om du har erfarenhet eller tillsammans med guide.

Klättring i Kebnekaisemassivet har aldrig varit enkelt. Bergskedjan Skanderna är väderutsatt och klimatet påverkar själva berget på ett sådant sätt att det sällan upplevs som stabilt på den svenska sidan. Stenras är vanligt, trygga säkringar inte alltid självklara. I ljuset av det är historiens bedrifter speciella och de tidiga bestigningarna kanske på gränsen till det dumdristiga. Något som verkligen skapat möjligheter för framgångar, med mer utmanande turer, är självklart förbättringen av utrustningen och möjligheten till att transportera in sina saker. Utrustningen har sett vikten minska samtidigt som kvaliteten förbättrats. Och även för dig som inte ska göra en utmanande klättring, utan snarare tänker dig en vandring till toppen via exempelvis Durlings led, så går inte vikten av bra utrustning och kläder nog att understryka. Detta är en utsatt miljö.

Detta är tillsammans med Sarek Sveriges mest alpina miljö, bara i området finns ett 40-tal glaciärer. 2019 kom en klätterförare över området ut: ”Klättring i Kebnekaise”, av Robin Andersson och Jon Moln Teike. Och numera är det ju så att för att bestiga den nordliga toppen så krävs en exponerad kamvandring från syd till nord. Något du bara gör om du har erfarenhet eller tillsammans med guide.

Klättring i Kebnekaisemassivet har aldrig varit enkelt. Bergskedjan Skanderna är väderutsatt och klimatet påverkar själva berget på ett sådant sätt att det sällan upplevs som stabilt på den svenska sidan. Stenras är vanligt, trygga säkringar inte alltid självklara. I ljuset av det är historiens bedrifter speciella och de tidiga bestigningarna kanske på gränsen till det dumdristiga. Något som verkligen skapat möjligheter för framgångar, med mer utmanande turer, är självklart förbättringen av utrustningen och möjligheten till att transportera in sina saker. Utrustningen har sett vikten minska samtidigt som kvaliteten förbättrats. Och även för dig som inte ska göra en utmanande klättring, utan snarare tänker dig en vandring till toppen via exempelvis Durlings led, så går inte vikten av bra utrustning och kläder nog att understryka. Detta är en utsatt miljö.

— Det som egentligen var mest intressant med jobbet kring skapandet av klätterföraren var det engagemang som alla visade. Vårt jobb är ideellt, men även alla andras vilja att bidra var enorm.mDet var ett verkligt bevis för att så många har ett starkt band till Giebmegaisi, säger Robin Andersson när vi möts vid berget under sensommaren.

Med livet som insats

Fotografen Borg Mesch och byggmästaren J A Fors har vi nämnt. Mesch var medlem i Lappländska Fjällkarlarnas Klubb, en närmast elitistisk förening som inte tvekade i att klättring var för äventyrare. I statuterna för att bli antagen stod bland annat att du skulle ha genomfört turer ”med en sådan arghet” att klubbens styrelse skulle anse att ett inträde var berättigat. Denna ”arghet” förklarades som sådan att det: ”karaktäriseras av livsfara, oundviklig kroppsskada till följd av strapatser … ock av annan jämförlig prestation”.

Fjällkarlarnas Klubb verkade under den första glansperioden i Giebmegaisis klätterhistoria. Från 1920 och ett par decennier framåt gjordes en mängd nyturer. Inte minst förstabestigningen av Kaskasapakte, den riktigt alpina toppen i området, sticker ut. Under 40-talet skedde sedan en del ödesdigra olyckor som kan ha lett till en stagnation i intresset för klättring, men under 1960-talet tog det åter fart med mängder av nyturer i området.

Familjen Sarri

För nästan alla som börjat eller avslutar en vistelse vid Keb, som det ofta kallas, i Nikkaluokta är familjen Sarri en del av resan. Marit Sarri var länge chef på fjällstationen och idag är hon områdeschef även för STF:s fjällstationer i Abisko och Saltoluokta. Marits kusin heter Erik, han kör vinterns skotertransporter av gäster till stationen och Eriks syster Anna har hand om själva anläggningen i Nikkaluokta som alla i princip möter vid vägens slut. En annan del av släkten driver ”Enoks” i Ladjujavrre, varifrån du kan ta både båttransport över sjön men också bo och äta bra. För äldre svenska läsare är förstås Sarri också känt för att Marits farbror Enok ofta förekom i svensk television som väderspåman. Jag får en stund tillsammans med Marit en dag för att fråga om Sarris och relationen till Keb.

— Jag växte ju upp i Nikkaluokta och jag jobbade som stugvärd och på stationen som ung. Men så tänkte jag att jag skulle ta mig härifrån så jag flyttade till Uppsala för att utbilda mig.

Efter några år i Uppsala flyttade hon hem till Kiruna för att jobba som akutsjuksköterska. Och en dag när tjänsten som föreståndare på Kebnekaise fjällstation dök upp sökte hon.

Entreprenörer i fjällen

Det var nödår och det faktum att unionen mellan Sverige och Norge upplöstes som gjorde att Sarris bosatte sig i Nikkaluokta. Plötsligt fick renskötarna inte använda sina marker på norska sidan. Och under ett nödår där i början på 1900-talet dog en stor del av renarna för Nils Olsson Sarri, ”Nikka” kallad, och han valde med sin fru Maria att bli bofast i en så kallad fjällägenhet som staten delade ut. Det lilla hemmanet, med olika rättigheter, kom också att se de första turisterna komma förbi när tåget nu kommit till Gällivare och Kiruna. ”Nikka” insåg att det fanns lite pengar att dryga ut kassan med i dessa besökare. Med båtskjuts längs Kalixälven och som vägvisare i bergen. Dessutom växte familjen. ”Nikka” och Maria fick 15 barn, där ett dog. Men 14 barn växte upp i fjällägenheten och när sedan Maria ganska tidigt blev änka går det nog inte att förstå hur knappt och tufft det måste ha varit från tid till annan. Men det är i svåra situationer som människor blir som mest kreativa.

1945 startade fyra bröder företaget Nikkaluokta Turisttrafik. Förutom att fixa boende och transporter för besökare så arbetade man också med uppbyggnaden och materialtransporten till de fjällstugor som STF byggde i området längs Kungsleden mot Abisko eller Saltoluokta. 1972 kom vägen fram till Nikkaluokta, 1989 byggdes den anläggning som vi känner idag. 1995 pensionerade sig de fyra bröderna och då kom alltså Erik att ta över trafiken medan hans syster Anna tog över själva anläggningen. Och Marit försökte alltså flytta härifrån utan att lyckas.

— Nej, det är ju ett hem mer än ett jobb. Jag tror det är så för alla oss Sarris. Och därför är det så viktigt att vi också kan förvalta det.

— Det är klart, i min livstid har Sveriges högsta topp blivit den näst högsta, då glaciären försvunnit. Och den kommer ju inte tillbaka i en handvändning. Att få jobba med förvaltningen av detta är viktigt för mig. Men samtidigt är det mitt hem som jag är så stolt över och som jag vill visa upp för andra.

Nybestigning

Nästa gång jag bestiger Giebmegáisi är om några timmar. Förhoppningsvis. Robin Andersson, – han som skrivit klätterföraren – och jag sitter i restaurangen och pratar om berget. Han har nyss kommit ned från toppen. Jag hoppas att jag ska kunna ta mig upp under morgondagen. Kamvandringen mellan Syd- och Nordtoppen är en luftig upplevelse som kräver att du har erfarenhet, och har du inte det – så ska du gå med en bergsguide från stationen. Jag frågar Robin om han har någon favoritled till toppen. Han säger:

— Nygrens led är nog en favorit. På solsidan av berget i princip rakt på nordtoppen. Sen går du kamvandringen till Sydtoppen innan du går ned Östra leden. En fin rundtur.

Även om det alltid är en fantastisk upplevelse att klättra ett berg, utsikten och den svindlande känslan nästan magisk, så är det en märklig upplevelse att berget som jag i morgon ska försöka mig på igen har krympt ett sexvåningshus sedan sist. Det borde inte vara så och det borde gå att göra något åt. Men i morgon är allt jag kan göra att ta ett försiktigt steg i taget. Det här är trots allt någon annans hem jag går på visning genom.